Jag har ju skrivit en del om kaninspråket och även länkat utmärkta websidan ”Logomorphs” för den som vill bli expert i ämnet. Men inte en rad har jag ägnat åt Bosses mänskliga vokabulär, som är rätt omfattande om man tar i beaktande att han inte är människa. Om vi ropar BOSSE eller GODIS så kommer han som ett skott (OBS han får inte godis. Begreppet betyder i vår flock en halv pellets). Han förstår också nej, farligt, SLUTA (det skriker vi inte så ofta, bara vid slagsmål som kan uppstå vid bonding), kom, vänta, vi kommer snart (vilket är lite lögnaktigt för snart i ett kaninliv är väl typ en kvart). Ett väldigt viktigt ord som man måste säga om man har varit dum är förlåt. Det ordet har stor betydelse för alla kaniner. Det åtföljs av ögonkontakt (man får lägga sig på golvet) och strykningar från huvudet ner över ryggen. Men favorituttycket framför alla är förstås jag älskar dig. Och att de små – inte bara Bosse – förstår det vet vi av alla tacksamhetsbetygelser vi får när vi ger dem mat, gosar dem och gör rent deras pottor; för ord är bara ord om de inte omsätts i handling, det vet både kaniner och människor.

I veckan hade flocken besök av reparatörer, som skulle undersöka ventilation och värme i lägenheten.

Förvisso tycker vi kaninförvaltare att vårt gryt är både vackert och funktionellt, men vi är också medvetna om att alla kanske inte delar den uppfattningen. För att tillgodose reparatörernas behov, förberedde vi därför besöket noga. Någon timme innan ankomst, vecklades kompostgallret för sängen i sovrummet ihop och ställdes mot väggen. I vardagsrummet, som kaninparen delar på, har vi ju ett dubbelt kompostgaller som skiljer dem åt. Detta galler är låst i mitten med små karbinhakar (så att kaninerna inte kan slinka emellan). Gallret öppnade vi i mitten och vek ihop åt varsin sida så att det bildade två rektanglar. Där fick kaninerna vara i någon timme tills inspektionen var över. Vad de tyckte om sitt begränsade utrymme? Inte mycket alls. Vi fick ännu ett bevis för hur viktig friheten är för dem, så stor den nu är i en lägenhet. Särskilt Alfons mådde dåligt, satte tänderna i gallret och skakade det förtvivlat innan han fick en pinne att distrahera sig med. När reparatörerna gått, sprang han genast lättat in i sitt korggryt och tvärsomnade. Vad vi lärde oss av detta är att det är viktigt att ha flexibilitet i grytet så att det snabbt kan byggas om efter behov. Säkert går det att förbättra och jag ser det som en personlig utmaning att både vi och kaninerna ska ha ett ännu mer funktionellt boende framöver. Vi lärde oss också att våra små faktiskt litar på oss och förstår att det vi gör, är för deras bästa. Även om de visade tecken på obehag när deras utrymme krympte, är de lika tillgivna efteråt som innan.

Och nu lägrar sig åter lugnet över flocken, tills nästa utmaning.

På bilden nedan ser ni en kaninpinne, ett ovärderligt redskap i vår flock. Möjligen invänder ni nu och hävdar att det är ett skohorn. Det stämmer i så fall. Skohornet kostade tio kronor men har aldrig använts till skor, bara till kaningrejor. När en bit hushållspapper råkar fladdra in i buren och inte går att nå (och man är för trött för att klättra in) - kaninpinnen fångar det. När en bit selleri hamnar bakom Saga, som är lite närsynt, och hon inte hittar den - kaninpinnen petar fram den. När en potta har hamnat snett - kaninpinnen drar den rätt. Kaninpinnen används minst en gång i veckan i liknande nödsituationer. Skorna får vi försöka få på oss ändå.

Kaniner tycker om att vara i hyfsad höjd med oss människor, det vill säga högre upp än våra fötter för även om de förstår att de är en del av oss, vill de ha mer kontakt. Naturligtvis kan man inte bygga höga klätterställningar som de kan falla ned från. Men lite olika höjder är bra för dem. Exempel från vårt kaningryt: Överdelen på en traditionell kaninbur med en tjock filt ovanpå. Obehandlade trälådor. Stabila, låga plastpallar från IKEA. En ”pelargång” gjort av ett trälock med ben i tjock papp. Halva delen av en transportbur. Bonus är om det finns in- och utgångar också på de olika möblerna så att de liknar kaninernas grytsystem i det fria. Tänk också på att kaniner tycker om att rejsa runt, och behöver fria ytor. Vi har ställt ett par möbler – bland annat ett litet soffbord – i mitten av vardagsrummet så att kaninerna har utsikt genom fönstret och kan se och höra bland annat fåglar. Resten av grejorna står längs väggarna men med lite utrymme bakom så kaninerna kan smita emellan (de är ju bytesdjur, hur trygga de än är i en lägenhet). En annan fördel med att de kommer upp en bit är att de slipper golvdrag, som inte alls är bra för dem.

Viktigast av allt: studera vad kaninerna gillar av det ni ger dem och gör för dem, det är så vi har lärt oss. De talar gärna om sig själva, bara vi lyssnar till vad de har att säga.

Knappt har man repat sig efter en sommar så het att man fått kyla ned kaninerna dag och natt, två månader av intensiv stressbonding, diverse aktiviteter för att få ordning på Tovas blindtarmsavföring och två veckors vak med Sagas magproblem så kommer nästa utmaning: gnabb mellan Bosse och Tova. Nåja, vi fick typ tre lugna dagar emellan så vi hann duscha och äta ordentligt i alla fall.

En dag, började Bosse och Tova plötsligt att rida på varandra. De sprang också efter varandra växelvis under kärlekfullt oinkande. Däremellan var de oskiljaktiga som vanligt – åt, sov och gosade ihop. Ridande kan vara en dominanshandling men kan även betyda ”jag gillar dig”. Samma sak när en kanin lägger huvudet platt på marken; ”jag dominerar dig” alternativt ”jag sänker mig under dig”. Kaniniska är inte ett helt lätt språk, som ni förstår. Detta smågnabbande tyder på någon slags förändring och behöver inte vara av allvarlig art. Men där har också halvcirklats vid ett par tillfällen. Att cirklande görs fullt ut betyder att slagsmål är på gång och då ska kaninerna säras på. Dock var det nytt för oss att detta kan ske efter en framgångsrik bonding. Alltså fick det googlas internationellt för tyvärr finns inte mycket utöver det mest basala om kaniner på svenska sajter. Jag hittade denna utmärkta artikel där det fanns en rad förslag på skäl till varför kaniner bråkar och när man ska vara uppmärksam. Men där finns också en viktig brasklapp som gäller i alla situationer med kaniner – de går inte alltid att begripa sig på. Säkert har de legala skäl till allt de gör – kaniner är oerhört smarta – men uppenbarligen är vi människor inte det eftersom vi inte kan tolka deras personligheter till 100 procent. Vad jag tog till mig av denna artikel och tror stämmer på våra små är

• Tova var ung när hon kom och mycket rädd. Nu är hon trygg och glad och känner sig redo att utmana hierarkin, dvs hon vill vara topp-kanin. Kaninrelationer är oftast matriarkala så det är bara naturligt.

• Bosse är van att få mycket gos av oss. Tova verkar inte vara helt bekväm med det. Samtidigt är hon fortfarande skygg och inte så gosig, även om hon börjar vilja bli berörd och framförallt buffa på och klättra på oss. Därför måste vi vara uppmärksamma på när och hur Bosse får gos.

Observera att om kaninerna börjar bråka på riktigt, måste man dela på dem och eventuellt börja om bondingen från början. Läs hela artikeln!

Länk till artikeln:

http://janabrock.com/2018/02/01/when-bonded-rabbits-fight-what-you-should-know/

Det är lördagskväll i grytet. Pottorna är rengjorda. Färskt hö framlagt. Alla fyra kaninerna nyborstade. De har fått sin ”klockan åtta-paprika” (grön). Jag sätter på deras favoritmusik, en klassisk cd. Den förra har rullat i ett halvår och nu är både de och vi trötta på den. Den nya gillar de väldigt mycket. Alla slutar med sina göromål och lufsar fram till CD-spelaren. De lägger sig så nära den de kan. Det börjar snöa ute. Saga somnar. Hennes huvud faller ned på mattan. De andra blundar, men bara med ett öga ifall vi får för oss att ta fram pellets-påsen. Vi lägger oss på golvet vi med, för att hänga tillsammans med kaninerna. Tova reser sig, kommer fram till mig och tar en försiktig promenad på min rygg och mina ben. Det är första gången hon närmar sig, så jag håller andan. Hon stannar upp och börjar trevande putsa min höft. Så kliver hon av mig och gör sina fränder sällskap. Jag har tårar i ögonen, för det hon precis gjort är ett vägskäl; hon har visat att hon har accepterat oss som en del i flocken. Lördagskväll i grytet. Det bästa som finns!

Kanske läste ni bloggen om stackars Tova och hennes problem med blindtarmsavföring. Efter konsultation av fem olika veterinärer på olika kliniker samt två dagars inläggning där inget hittades, kom vi ju fram till att det kanske var årets nya skörd av hö som spökade.

Trots att vi i stort har kommit tillrätta med problemet, har Tova haft återfall då hon lämnat kluttar här och där. Direkt vi har sett dem, har vi matat henne med dem och hon har accepterat det. Men något har ju ändå varit fel och Tovas rumpa har blivit kletig av intorkat bajs. Efter att ha letat på internet, hittade jag till slut en artikel av en veterinär som menade att när en kanin har fått fel kost under lång tid, kan det ta flera månader att återställa balansen, om ens någonsin. Jag tog upp frågan med ännu en veterinär som rekommenderade små doser av Critical Care till Tova medan detta pågick om det inte alltid gick att mata henne med avföringen, för att hon skulle få i sig alla livsviktiga vitaminer och mineraler. Så när vi kom hem och såg en klutt som var för gammal för att kunna mata Tova med, fick hon lite CC som kompensation. Till sist kom den dag då ingen blindtarmsavföring lämnades. Men Tova hade lite gammal avföring intorkad i rumpan och vi fick då hjälp av en kunnig djurskötare att tvätta och klippa bort pälsen den satt fast i (gör inte detta själva, risken för skador är stor. Vänd er till någon med professionella kunskaper).

Nu är Tovas rumpa är ren och fin, och blindtarmsavföringen tar hon från den som hon ska. Hon är piggare och gladare än någonsin, far runt som ett Jehu och busar med oss. Fast mest vill hon vara med Bosse, som hon älskar mer än någon och något annat - till och med mer än pingelbollen.

Saga har varit trött på sistone. Legat i korggrytet och sovit medans Alfons, pensionären, suttit ensam i pottan och ätit. Ändå har hon verkat må okej. Varit lika sprittig och busig som vanligt när hon gäspat stort och gjort flocken sällskap.

En dag, gick Saga inte ut alls ur grytet. Vi trugade, fjäskade och lockade. Inget hjälpte. När hon erbjöds pellets, vände hon bort huvudet. Då förstod vi att något var fel. In med henne i transportburen och iväg till det Stora Djursjukhuset. Hon fick stanna där över natten med stödmatning och vitaminer. Prover togs men inget fel hittades. Medtagen av sjukhusbesöket och sitt tillstånd, återvände Saga till flocken. Vi var glada över att hon var hemma men ändå inte. Utan diagnos kände vi oss väldigt oroliga. De råd vi hade fått var att ge henne Critical Care och hö, inget annat. Att tvångsmata en rädd kanin är inte roligt. Ätandet blir traumatiskt. Vi gick över från den hemska sprutan till att lägga Critical Care på torkade löv. De gick ner till slut. Under nästan en vecka, var Saga fortsatt hängig. Somnade ideligen. Så snart vi la fram färskt hö, ryckte hon till och åt några strån. Sedan föll ögonen ihop på henne igen. Vi såg att hon kämpade och gissade att det var magen som krånglade; en trött kanin har nästan alltid problem antingen med den eller tänderna och bettet var det inget fel på. Vi önskade att en röntgen skulle gjorts, men man ansåg inte på sjukhuset att det behövdes. Ändå visade Saga själv att det var i magen problemet fanns. Hon tuggade i sig så många grova pinnar hon kunde, precis som Bosse när han hade stopp i tarmarna och fick trumsjuka. Vi var rädda att magen skulle fyllas med gas eftersom det mest kommit minipluttar och Saga låg stilla på golvet, utmattad. Nästa morgon fortsatte jag med Critical Care, pinnar och hö. Framåt eftermiddagen visade Saga för första gången tecken på att något var på väg att förbättras. Hon tog några varv runt vardagsrummet. En stund senare hade hon producerat två hemska pärlband av pluttar med tjock päls i – detta trots daglig kardning och rollning. Man kunde se hennes lättnad! Och snart fick hon aptit, blev rörligare och glad i livet igen. Än vågar vi inte ropa hej, hon är inte riktigt sig själv, äter inte helt normalt och gör inga krumsprång. Men det går åt rätt håll, och dosen Critical Care kan minskas dag för dag. När den akuta fasen väl var över, grät jag glädjetårar i hennes päls.

Det går inte en dag utan att vi tänker på hur mycket vi älskar dessa små. Men när man nästan förlorar någon av dem, blir det ännu tydligare hur viktiga de är för oss och vilka personligheter de är. Vår tappra, starka lilla flockledare har kämpat för sitt liv och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa henne att vinna den fighten. Saga segrar till sist, det hoppas och tror vi på.