Lilla skygga Tova börjar bli hemmastadd i flocken. Kommer om och om igen till oss och vill att vi ska gå ner på hennes nivå för att hon ska få undersöka alla delar av oss. Efteråt tackar hon genom att krafsa och nafsa oss i revbenen (vilket gör ohyggligt ont). Häromkvällen låg hon trollbunden så nära CD-spelaren hon kunde komma med sitt enda stående öra riktat mot musiken i en hel timme. Faktiskt tror jag att det är hennes bästa stund på dagen, då vi alla är samlade och lugnet lägrar sig över grytet.

Och därmed blir detta den sista bloggen från oss. Antalet läsare är inte så stort, vi når inte ut till så många som vi skulle behöva med tanke på allt jobb bakom varje inlägg. Tanken när vi startade den var att sprida kunskap om ett missförstått husdjur för att fler kaniner ska få bättre liv. Bloggen får dock ligga kvar som en informationskälla att gå till för den som önskar.

Tack till er som läst. Ni är hjältar och fler som ni behövs!

Alla mina kaninuppfinningar har verkligen inte blivit succéer; hösnorkeln, skåpsgrytet och pälstunneln är exempel på sådana.

Hösnorkeln kom till för att jag behövde få upp höet en bit från pottan så att Bosse, som var pytteliten på den tiden och inte åt så mycket, inte skulle kissa på det. Jag monterade snorkeln vid sidan av pottan och stack in en tuss hö i dess öppning. Det fungerade för all del men såg inte riktigt klokt ut och när Bosse växte till sig, åt han mer än det lilla hö som snorkeln rymde. Hösnorkeln skrotades men än idag, fem år senare, skrattar den andra människan i flocken gott åt just denna uppfinning.

Skåpsgrytet var ett försök att ge Bosse en egen vrå i köket när vi åt. Jag har ett stort hörnskåp som jag tömde längst ned och tog bort dörren på. Sedan inredde jag det med potta och hö. Besökare hoppade alltid till när en kanin plötsligt hoppade ut ur skåpet. Så här i efterhand kan jag tycka att det var en rätt bra uppfinning men ibland skvätte Bosse kiss av misstag utanför pottan och jag fick skrubba skåpet som blev alltmer slitet.

Pälstunneln tycker jag själv är en briljant uppfinning. Tyvärr delade inte kaninerna den åsikten. Den gjordes av en hallmatta, en sådan man ska skrapa av sig skorna på. Jag rullade det raspiga inåt, täckte ”springytan” med fleece och väntade förhoppningsfullt på att kaninerna skulle promenera genom den, skrapa av lös päls på det raspiga och komma ut som nykardade. Efter en timmes lock och pock med pellets drogs Tova motvilligt genom denna läskiga skapelse, men aldrig mer.

Utöver dessa tveksamma uppfinningar (pälstunneln KUNDE ha fungerat eftersom päls verkligen fastnade i den) har jag en del kaninklurigheter på mitt samvete. Många av dem har permanentats, andra har jag förträngt. Det är med kaninuppfinningar som allt annat, trial and error. Till slut hittar man rätt. Och som med allt annat, ska man aldrig tvinga kaniner till något de inte vill, som att dra dem genom en läskig tunnel med rasp på insidan.

Det var ett förfärligt firande på nyårsafton i år.

Förfärligt bara i bemärkelsen att det sköts fler fyrverkerier än vanligt, kaninerna tyckte också att det var rätt hemskt. För Tova var det första gången hon upplevde smällande och ljusblixtar. Trots det, tog hon det ganska lugnt; verkade trygg i de andras sällskap. Bosse var rätt cool också, det var ju hans femte nyår. Men Saga och Alfons var desto mer stressade, mest av ljusblixtarna. När vi täckte fönstren så gott det gick (vi har tyvärr inte persienner överallt), lugnade de sig lite. Varje år, vädjar djurägare om att vi ska avstå eller i vart fall vara måttliga med fyrverkerier. Men varje år, är det likadant. Inte bara tamdjuren lider, också djuren därute i skog och mark far illa. Dessutom ligger raketer och smällare kvar och sprider gifter. En kort stunds oväsen, är det värt allt elände? Går det inte fira nyår utan oljud och ljusfenomen? Som vanligt, betalar djuren det högsta priset.

2019 börjar i egoismens tecken. Jag hoppas att det slutar bättre.