Än en gång har kaninerna överlistat oss.

Jag hörde in i köket hur det rasslade i kompostgallret som skiljer kaninparen åt. Sprang in i vardagsrummet men såg inget konstigt förutom att Bosse hade gömt sig. Räknade in kaninerna. Fick dem till tre. Var fanns Alfons? Jag kollade alla gömställen. Han var obegripligt försvunnen. Så såg jag upp och upptäckte honom OVANPÅ kompostgallret, bredvid höet. Han var vettskrämd, hade kurat ihop sig till en liten boll. Inte var det så spännande som han tänkt sig däruppe för trots att han befann sig där den åtråvärda säcken var, kom han inte åt den (jag har lagt papp över) och ner tog han sig inte igen på egen hand. Jag omfamnade honom varsamt och lyfte ner honom till Saga. Han sprang direkt in i korggrytet. Jag väntade tills han kom fram av egen vilja och strök honom över den blanka pälsen.

- Lille Alfons, du ska få färskt hö fast du fick för en kvart sedan. Men lova att aldrig hoppa så högt igen, det är farligt!

Så lät han mig känna igenom sin kropp så att inget var skadat men allt var som det skulle.

Efter någon timme hade Alfons morskat upp sig igen och när jag kom in i vardagsrummet, skuttade han fram till kudden han använt som språngbräda och tittade menande på mig.

- Ger du mig inte färskt hö så hoppar jag upp igen, tror jag att han sa.

Vad gör man? Jag svarade jaja och gav alla kaninerna varsin tuss. Men påpekade också att jag inte tänkte låta mig hotas dagligen och stundligen.

Kaniner är duktiga förhandlare. De lär sig snabbt var man har sina svaga punkter. Jag har uppenbarligen inte lärt mig deras starka än. Som att byteshandla om färskt hö, och att hoppa tillräckligt högt när man vill ha något tillräckligt mycket.

Byteshandel är en viktig strategi i flocken: pellets mot pälsvård. Alfons gillar inte upplägget alls. Häromdagen kröp han in i korggrytet för att undkomma rollern. Jag lockade med ett fat pellets utanför. Man riktigt såg hur han grubblade därinne på hur han skulle komma åt godsakerna utan den avskydda motprestationen. Plötsligt började hela korggrytet röra sig långsamt mot fatet som försvann in under det. Jag hörde Alfons nöjt mumsa i sig pelletsen, utom räckhåll för mig och rollern.

Nästa dag sköt jag in fatet med pelletsen i korggrytet och lät Alfons äta i lugn och ro. När jag kom tillbaka hade han artigt puttat ut ”disken”. Därmed hade han återtagit kontrollen och vi var sams igen. Och så kunde vi gå tillbaka till de vanliga rutinerna: pellets mot pälsvård.

Det var längesedan bloggen uppdaterades. Inte för att material har saknats, utan för att vardagen har krävt allt fokus. Men idag insisterade Bosse på att jag ska berätta om att han minsann är listigare än mig. Jag hade plockat så fina maskrosor. De låg och torkade till vinterförrådet ovanpå kompostgallret, så långt ifrån kaninerna att de var omöjliga att nå. Trodde jag. Säkert hade Bosse girigt insupit doften och klurat på hur han skulle få tag i dem. Hur han lyckades vet vi förstås inte. Men av bevisen som återstod – små bitar sönderrivet hushållspapper som maskrosorna låg på – tror vi att han gjort ett olympiskt skutt, satt klorna i kanten av hushållspappret och rivit ned hela härligheten. Som kaninförvaltare blir man förstås förtvivlad. Inte för att endast två små maskrosor än så länge lagts i vinterförrådet. Utan för att Bosse kunnat skada sig, och för att det kan ge trumsjuka att sätta i sig mycket av något grönt som inte vants in. Vi övervakade Bosse noggrant det närmaste dygnet men det blev inte värre denna gång än att han lämnade en hög blindtarmsavföring efter sig. Nu har vi återgått till normal övervakning. Och nästa gång vi fyller på vinterförrådet, torkas godsakerna i ett låst utrymme.