Idag gjorde jag något så dumt att jag knappt kan med att tala om det.

Eftersom det är ont om utrymme för hö och en av säckarna har balanserat på ett pelarbord (skaderisk där) ville jag göra en hörna med kompostgaller att placera ett par säckar i. Jag gick in till Ru och Alfons och satte igång. Efter att ha fäst gallren stadigt med buntband (världens bästa uppfinning) insåg jag att jag även buntat fast grinden i gallret som skiljer kaninerna åt och som jag normalt öppnar och stänger med en karbinhake. Jag brukar alltid ha med en sax in i Rus och Alfons del men så icke denna gång. Så där stod jag, och kom inte ut. Att klättra över var inte tal om, gallret är ca 150 cm högt eftersom Ru är en olympisk höjdhoppare. Inte heller hade jag något att klättra på som skulle bära min tyngd, även om jag inte väger så mycket. Som tur var hade jag mobilen med mig och jag fick helt enkelt ringa en god vän som har extranyckel till lägenheten. Han var på gymmet men kastade vikterna åt sidan för att komma till min räddning. I väntan på honom (jag var ganska kissnödig också) försökte jag vara kreativ. Det låg en sax ovanpå ett skåp ett par meter från burgallret. Inne i buren har jag “kaninpinnen”, som jag bl.a puttar fram pinnar och annat gott till kaninerna med istället för att ta mig in till dem titt som tätt för det är en ganska jobbig process. Jag sträckte den så långt jag nådde mot skåpet och den räckte på millimetern för att peta ner saxen. Mödosamt putte jag den sedan en bit i taget tills den låg inom räckhåll och jag kunde dra in den och klippa av buntbandet som skiljde mig från friheten. Jag ringde min vän och avstyrde räddningsaktionen, vilket både han och jag var glada för.

Väl på andra sidan om gallret tänkte jag på alla de djur som är instängda mot sin vilja och inte kan ta sig ut för att människor hindrar dem från det. Alla levande varelser vill vara fria, och vi har inte rätt att ta den rätten ifrån oskyldiga kräk som inget gjort. Jag skulle förstås önska att gallret som delar lägenheten i två inte skulle behöva finnas heller, men det är där för att förhindra att hannarna slåss och jag försöker vara ungefär lika mycket på båda sidor (fast Bosse behöver lite mer tid efter Tovas bortgång).

En dag är kaninburar, zoo och minkfarmar borta. Men tills det sker föds och dör oändligt många djur i lidande, och felet är ingen annan än människans.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...

Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.   Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi. Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom h...