Förra veckan hände det som inte får hända: CD-spelaren gick sönder! Så konstigt var det förstås inte. I år efter år har den spelat samma skiva om och om igen, och utsatts för hödamm såväl som väder och vind från det öppna fönstret den stått nära.

Om musiken som spelas varje kväll för att avsluta dagen hade funnits att streama htade det inte varit något problem. Men eftersom den inte gör det, är CD-spelaren livsviktig. Jag var lite orolig för att det inte fanns dylika apparater att få tag i längre. Kanske hade CD:n fått samma status som stenkakan? Men faktiskt fanns rätt många modeller att välja på. Och det var bråttom, för kaninerna var förvirrade då dagen liksom aldrig tog slut längre. Jag hade att välja på att köpa en ny CD-spelare i butik för 1000 kronor eller beställa en på Amazon för halva priset. Ekonomin avgjorde, och det tog bara två dagar att få hem paketet.

Nu är ordningen återställd. Dagarna tar slut igen, och Flocken kan gå till vila efter att ha samlats runt de musikstycken som spelas varje dag samma tid, 365 dagar om året.

Bosse har blivit som en ungkanin igen efter en tid på Metacam (smärtstillande och antiinflammatoriskt) samt Axilur (dämpande för e.cuniculi) Han far runt som ett jehu, låter oink-oink-oink och vill inte promenera upp för sin trappa av lådor och filtar för han kan minsann hoppa. Det där med hoppandet är förstås viktigt för en kanin. Säkert hade han sneglat länge på bygget av galler som omgärdar två stora säckar hö. Det är ungefär 1.20 högt. Några minuter innan jag skulle gå in i ett online-möte, hörde jag ett oroväckande ljud från hö-hållet. Jag slet av mig headsetet och rusade mot gallret. Mycket riktigt, högst upp på den översta säcken satt Bosse, helnöjd med sin prestation. Jag vet inte riktigt hur han lyckades komma upp dit, förmodligen hade han hoppat via fåtöljen där jag staplat nytvättade filtar. Innan han hann halka ner mellan ribborna tog jag tag i hans 1.4 kilo och lyfte honom i säkerhet. Så ledsen han blev! Han var ju glad över hoppet, och över att vara kung över hösäckarna. Nu tog jag det ifrån honom. Han fick en näve färskt hö och jag rusade tillbaka till laptopen, hann precis in i mötet i tid och tänkte att om de andra deltagarna bara visste vilket kaos som ibland råder bakom skärmen.

Efter mötet fick jag påbörja en extreme makeover för kaninerna ligger alltid ett steg före och hittar svagheter i mina konstruktioner som jag inte vet finns. Efter tre dagar och stora mängder gos och julsånger till Bosse är vi sams igen och han är ganska nöjd med sin nya miljö. Hoppmöjligheterna är reducerade (tror jag) och han har fått mer plats att springa. Ett par nya låga boxar finns där att skutta runt på för på ålderns höst får både kaniner och människor nöja sig med att drömma om att hoppa 1.20

Mitt hemmakontor är i Alfons och Rus del. Jag försöker fördela min tid så rättvist som möjligt mellan kaninerna, och därför är matbordet i Bosses del. Något normalt människovardagsrum, ett sådant med soffa och TV, har jag därför inte. TV:n gjorde jag mig i och för sig av med innan mitt hem blev ett gryt och jag saknar den inte. Livet är för kort för att tillbringas framför en skärm istället för att leva det i 3D. Ibland tittar jag på dokumentärer, noga utvalda, på YouTube. Dokumentärerna handlar oftast om hur människor och djur lever i andra länder, för det är viktigt och intressant att se bortom sin egen gata.

Men tillbaka till ämnet för idag, mitt hemmakontor. Ru älskar när jag jobbar. Nu ska vi göra ljud, skriker hon inombords och i samma ögonblick jag loggar in på mitt möte far hon runt som en tornado, river allt i sin väg och kastar i sin framfart upp IKEA-pallarna i luften så de landar med ett förfärligt brak. Jag varvar mellan att muta mikrofonen och skrika åt de andra i mötet för att överrösta henne. När Ru tröttnat på att göra-ljud-leken och lämnat mig med hjärtklappning, går hon över till nafsa-i-hälen-leken. Jag ihhh-ar så skojigt då. Jag hoppas att de jag har möte med tror att jag är entusiastisk över det de säger. Lek nummer 3 går ut på att bita sig fast i mina byxben för Ru vet att efter en stund orkar jag inte sitta med benen uppe i luften längre utan låter henne hållas. När mötet är över, måste jag byta till ett par hela byxor (jag har allt färre av dem) för det går inte för sig att gå på eftermiddagens personliga möten i trasiga kläder.

Varje dag med kaninerna är ett äventyr, för de är kaniner och lever sina kaninliv parallellt med mitt. Och vad de än gör, älskar jag dem, för deras uttryck är alltid kärlek och lek, och aldrig med någon baktanke som vi människor ibland gör oss skyldiga till.

I veckan fick vi besked om Alfons och Rus provsvar. De har inte e.cuniculi Vi kan inte tro att det är sant med tanke på att kaninerna delar pottor, hö och filtar. Glädjen är stor i Flocken, vi har hopp om livet igen och ser framåt. Från och med nu är det extra strikt hygien som gäller. Ingenting som varit i kontakt med Bosse och hans kroppsvätskor får föras över till Alfons och Ru, inte ens sådant som tvättats för man vet aldrig. Smittan kvarstannar i fyra veckor på allt material och det verkar oklart vid vilken temperatur den garanterat försvinner. Så om Bosse tacksamt slickar mina fötter när han fått ett litet löv, blir det till att tvätta dem noga innan jag tar klivet över till Alfons och Ru. Men det är lätt att göra för kaninernas välmåendes skull.

Och extra glad är Lilla Ru, som funnit sig så väl tillrätta i Flocken nu och gjort en alldeles egen ingång till Grytet!