Nu när det våras, går det snart att låta innekaninerna komma ut och njuta av ljus, ljud och dofter. Vi kommer inte att låta våra kaniner röra sig i naturen i år, på grund av den nya gulsoten. Visst kan vi vaccinera dem, men om jag förstått saken rätt, behöver de dels göra en vaccination för den vanliga gulsoten samt kaninpest, samt två vaccinationer mot den nya gulsoten. Även vaccinationer innebär en risk, och eftersom Alfons är pensionär och Bosse blir det i sommar, har vi efter många funderingar bestämt oss för att avstå. Istället får vi anpassa dem och oss till situationen, och ge dem en så bra tillvaro på balkongen som möjligt. Vi kommer också att vara restriktiva med vad vi plockar för växter till dem. Vi kommer helt att undvika markväxter – alltså inget gräs och inga blommor – och enbart satsa på löv från träd, eventuellt buskar, från områden där vi säkert vet att inga vildkaniner finns (vi får både löv och grenar från bekantas trädgårdar).

Dagens blogg handlar dock om balkongen. Förra året hade de en ”krafslåda” för att kaninerna (främst Saga) skulle få utlopp för sina naturliga grävbehov. Att hitta en låda som var obehandlad var inte lätt. Vi tittade både på sandlådor och pallkragar men alla var inoljade eller lackade. Till sist fann vi i en blomsteraffär en odlingsbänk av giftfritt trä från Hasselfors. Bänken saknade botten, men vi köpte marktäckväv (fråga kunnig personal om vilken sort) och la under. Väven har vi också använt ovanpå krafslådan nu under vintern för att skydda jorden i den. Först lade vi lecakulor (utan några konstiga medel i), sedan fyllde vi på med massor av ekologisk jord. Vi la också dit några stora stenar, och så fick ett par kaninhus i plast flytta ut. Ganska snart, lärde vi oss också att täcka sidorna på balkongen för när Saga krafsar och gräver, så sprätter jorden omkring.

Ett nät måste också finnas på balkongen, med hyresvärdens goda minne. Inte bara för att inte kaninerna ska ta sig ut, utan även för att katter och fåglar inte ska ta sig in (har hänt). Nätet är buntat och fäst i balkongen ovanför (tack vare snäll granne). I nätet sitter tygblommor för att småfåglar ska avskräckas att flyga mot det och fastna.

Snart är det dags att slå upp balkongdörren och det är efterlängtat för både oss och kaninerna!

Hur mycket jag än älskar kaninerna, går det inte att möblera om var och varannan dag bara för att de ska bli glada. Som tur är, kräver de ingen extreme makeover. De är mer än nöjda om jag bara flyttar på någon pryl, städar pottan, eller ger dem något nytt att undersöka.

I veckan som var, köpte jag med mig ett par kartonger på IKEA (sju kronor styck). Kartongerna gjorde kaninerna överlyckliga! De går in i dem och hänger där, krafsar på dem, prövar tänderna mot kanterna, ”grytar” i dem.

Kaninleksaker är dyra. Det gör dem inte bättre än hemmagjorda. Så länge som materialet som används inte är skadligt för kaninerna, är det bara att prova sig fram.

Bosse är pottränad, och är duktig med att gå på lådan. En olycka kan hända när han inte hinner fram till lådan (kaniner kan inte hålla sig), men det är sällan. Innan han kastrerades, revirkissade han. Trots att han nu är kastrerad, finns instinkten kvar hos honom (fast inte hos Alfons, konstigt nog) och ibland tar den över.

På kvällarna när det är kaninhäng, brukar jag sitta i favoritfåtöljen i vardagsrummet. Bredvid finns ett bord, som kaninerna då hoppar upp på för att få gos. Möjligen blev Bosse härom kvällen lite avis på att goset inte prioriterades honom (han är ju lite curlad efter att ha varit hos oss i snart fyra år), varpå han la en skvätt urin på min arm. Även om jag förstår att det är en instinkt som han inte kan rå för, blev jag såklart inte jätteglad. Efter att ha tvättat bort revirmarkeringen, gick jag ut i köket. Bosse följde efter. Han satt länge på golvet och tittade på mig. Jag såg inte på honom (fast det var svårt att inte göra). Till sist, gick han ut i vardagsrummet. Efter en stund, kom han tillbaka. Mitt hjärta smälte, och jag la mig ner på golvet bredvid honom och gosade. Så gick vi tillsammans in i vardagsrummet och Bosse gjorde två kaninrejs (vilket betyder ”jag är glad”). Därefter, satte han sig framför mig och såg länge på mig med sina stora, vackra ögon.

Detta var ett av mina samtal med Bosse. Och jag älskar honom SÅ mycket!

Som har framgått av tidigare inlägg, är det inte enkelt att bonda kaniner. Risken för skador och till och med dödsfall är stor, speciellt när det gäller hanar (okastrerade är inte att tänka på).

Först måste alla förutsättningar vara rätt. Både Bosse och Alfons kastrerade, Saga steriliserad, inga tecken på sjukdom eller stress hos någon av kaninerna. Planeringen har skett under flera månader. Massor av internetsajter besöktes, framförallt Rabbit House Society som har en massiv kompetens. Till att börja med gjorde vi ett försök att föra samman Bosse och Alfons på det traditionella sättet, ett möte i deras naturliga habitat då vi inte har några neutrala områden i lägenheten (badrummet kunde inte användas vid denna tidpunkt pga farliga områden som golvbrunnen, som vi inte hittat något sätt att säkra då). Alfons var mycket vänligt inställd mot Bosse, han visade på alla sätt att han inte ville slåss – bland annat genom att tvätta sig. Bosse var mer misstänksam; det var ju HANS lägenhet och HAN var här först! När Bosse intog en position med sänkt huvud, öronen fällda bakåt och svansen pekande uppåt, särade vi snabbt på dem innan ett bråk uppstod och övergav hela idén med bonding. En expert på Rabbit House Society kontaktades för konsultation. Denna fantastiska, vänliga kvinna förstod hur gärna vi ville ha en hel flock tillsammans och tog sig, otroligt nog, tid att vägleda oss personligen via mail.

Innan vi gick vidare till själva mötet mellan Bosse och Alfons, hade vi under lång tid låtit dem lära känna varandra på olika sätt. De hade till exempel sina pottor och matplatser mittemot varandra på varsin sida av burgallret. Ofta placerade vi höet i stora tussar mellan dem så de fick äta av det från varsitt håll (OBS att det är dubbelgaller med tomma glassbyttor emellan så att Bosse och Alfons inte kan nå att nafsa efter varandra). Vi har också bytt pottor då och då mellan dem efter några timmars användning, så att de skulle vänja sig vid varandras lukter. Varandras revir har de fått undersöka noga varje gång de rör sig över hela lägenheten, vilket Bosse och Saga gör för jämnan, och Alfons nu åtta-nio timmar per dag (resten av tiden får han vara i sin jättebur). I nästa steg har vi låtit Bosse vara i Alfons bur, och bli bekant med den. Där har han fått vara upp till ett par timmar per dag. Från att ha varit väldigt misstänksam och undersökt allt, sätter han sig nu nöjt i Alfons potta och mumsar hö.

Själva bondingen är mer komplicerad, men har underlättats av manövrarna ovan. Ett förslag vi fick från USA var att ta med oss kaninerna ut på en skakig bilfärd i 20 minuter, sittande i en trång låda. Kaniner är nämligen livrädda för att åka bil och att dela denna skräckupplevelse, skulle automatiskt föra dem samman. Efter att ha hittat en lämplig låda på IKEA, var vi redo. Vårt bekymmer var dock hur vi skulle hålla isär dem i lådan tills bilfärden började. Efter en del mekande med en flyttbar skiljevägg och ett nät ovanpå lådan, var problemet löst. Men se ner i någon låda tillsammans ville varken Bosse eller Alfons, trots pellets som mutor. Efter att ha lockat och pockat tills vi var tröttare än kaninerna, gav vi upp och gick vidare till plan B: badkaret. Badkaret var en neutral plats och dessutom så halt att kaninerna inte skulle få fäste om de ville börja bråka. Först lurade vi in Alfons i transportburen med hjälp av lite gott grönt som vi placerade längst in. Vi ställde buren i badkaret och han fick gå ut själv. Medan han väntade där, hämtade vi Bosse till badkaret på samma sätt. Så stod de där öga mot öga, Bosse och Alfons, darrande av rädsla. Bredvid stod vi beredda med handskar, vattenspruta och ett badlakan att kasta över en av kaninerna vid en eventuell strid. Visserligen var stackars Alfons och Bosse jätterädda (Alfons tappade päls av stress), men de fann också trygghet; på glidande tassar tog de sig mödosamt fram till varandra och tryckte sina små huvuden tätt, tätt ihop, förenade i sin skräck. Därefter fick de mötas på badrumsgolvet, som rengjorts noga och nu var säkrat (se tidigare blogg). Efter detta första, lyckosamma möte har vi bondat ytterligare två gånger. Ännu har de inte kommit överens om vem som dominerar vem (men det lutar åt Alfons) och litar inte helt på varandra. Viktigast är ändå att ingen värre aggression har förekommit än markeringar, och ett nafsande som ledde till att en pälstuss for. Bondingen får ta den tid den tar, det är kaninerna som bestämmer; man måste ha i minnet att stress tar på deras känsliga hjärtan, och därför iaktta deras reaktioner.

Jag har understrukit tidigare att denna blogg inte kan leverera några absoluta sanningar, bara exempel på min kaninvardag. Det finns många sätt att bonda enligt dem som är vana vid det, de sätt vi har valt kanske inte fungerar för andra. Nummer ett är ändå kaninernas säkerhet, som vi som ägare måste stå för. De tre sessioner vi gjort hittills, har varat mellan 20-30 minuter på ett neutralt, litet område med tillgång till vatten och hö. Det bästa är att vara två personer, en som är redo att gå emellan med handskar och en med vattenspruta (strålen riktas mot ansiktet på den kanin som visar aggression) som också kan hjälpa den attackerade kaninen ut ur badrummet. Sist men inte minst, har båda kaninerna fått mycket gos under bondingen, samt efteråt. 

Det jag verkligen saknar i Sverige, och som är vanligt i USA och England, är professionella bondare. Man lämnar in sina kaniner i någon vecka, och får tillbaka dem som bästisar. De professionella bondarna sätter även samman kaniner på djurhem så att de kan adopteras i par, eftersom ingen kanin borde behöva vara ensam. Jag har frågat flera djurhem efter denna tjänst, de har aldrig hört talas om den. Men den behövs, både för kaninernas och vår skull.