Här är delar av skörden på balkongen – sallad, dill, persilja, morötter (eller i alla fall blast. Morötter är inte bra kaninmat, tvärtemot vad många tror), lavendel, timjan. Och allt är bara till kaninerna!

De senaste veckorna har lille Bosse börjat sova under köksbordet, nära våra stolar. När han var liten, och förfärligt ensam trots vår ständiga uppmärksamhet, låg han alltid där vid våra fötter. Det gör mig glad att han söker vår närhet igen men också ledsen, eftersom jag tänker att han kanske känner ett ökat behov av dem han växte upp med nu när han börjar bli gammal (åtta år).

Kanske läser jag in för mycket i hans powernaps under köksbordet, kanske gillar han bara att det är mörkt och murrigt där. Tills det smärtsamma avsked som en dag kommer gläds jag åt de små snarkningarna från golvet och tänker att störst av allt är kaninkärleken.

Jag vet inte om det beror på hormoner men efter steriliseringen har Tova fått rent förfärliga ögonbryn. Vi har inte riktigt vant oss vid att vårt lilla träsktroll ser ut som en vresig gammal gubbe men såklart älskar vi henne lika mycket – om inte mer – ändå.

Försäkringsbolaget Agria skickar alltid SMS och gratulerar kaninerna när de fyller år. Jag blir lika överraskad varje gång; eftersom tre av fyra är adopterade, vet jag inte riktigt vilka födelsedatum jag måste hitta på för att kunna registrera dem. Agria sade att jag skulle göra en uppskattning av deras ålder och den tror jag är någorlunda korrekt (utom Alfons som är yngre än vi gissade men som verkade gammal och trött för att han farit så illa). Men de exakta datumen har fått korrelera med den dag de kom till mig för det var då deras liv började på riktigt. Senast var det Tova som firades samtidigt med nationaldagen. Den 6 juni för tre år sedan fick hon lämna djurhemmet och göra sig hemmastadd här i lägenheten. Det var varmt, och jag täckte fönstren vid hennes del av buren i väntan på att hon skulle bekanta sig med omgivningen i lugn och ro. Efter att förundrat ha betraktat de andra tre kaninerna och undersökt sitt nya boende, floppade hon lyckligt så nära Bosse hon kunde.

Tovas första dag på resten av hennes liv började bra.

När man har trampat på 100 grenar och inte vill plocka en enda sticka till ur foten måste man vara kreativ. Denna lilla koja älskas av framförallt livsnjutaren Alfons och den är inte i vägen när kaninerna gör sin morgonrejs i glädje över att en ny dag ligger framför dem.