Vi tycker att vi är bra kaninförvaltare på de flesta områden; vi ger dem tid, omsorg och försöker skydda dem så mycket vi kan från faror. Dock är vi lite för ynkepynkiga med dem ibland.

Vi skulle verkligen vilja klara av att klippa klorna på dem själva, men det gör vi inte. Vi har försökt. I början, när Bosse var liten och inte förstod sig på världen, var han ganska foglig och lät oss sköta hans manikyr och pedikyr. Men så kom han på att det var obehagligt, och började kränga. Jag blev rädd att hålla för hårt, alternativt hålla för löst så att han skulle skada sin ömtåliga rygg (den kan lätt brytas) och den andra människan i flocken blev rädd för att han skulle rycka undan tassarna och bli klippt av misstag i mjukdelarna. Vår änglighet – som ju faktiskt bottnar i omsorg – blev för stor och vi fick överlåta kloklippandet till proffs som inte var lika blödiga som oss. Att hitta en kompetent kloklippare var dock inte lätt. Efter skräckupplevelser som när en ovan expedit i en zoo-kedja tänkte hålla Bosse i knät ute i affären när hon klippte (vi åkte direkt därifrån), hamnade vi rätt hos underbar personal på en mindre veterinärklinik. Vi värdesätter inte bara att de förstår att våra kaniner inte är husdjur utan familjemedlemmar, de har kliniskt rent (vilket är livsviktigt nu med tanke på den oerhört smittsamma nya gulsoten) och de har också varit flexibla med bokningen. Min sjåpighet omfattar nämligen även att få in dem i transportburarna. De vet att transportbur = veterinär = inte så kul. I det läget hjälper vare sig äppelbitar eller fjäsk. Bosse och Saga brukar ändå gå att få in i burarna till slut; de är sådana gottegrisar att tillräckligt med godsaker kan få dem att överse med obehag. Men Alfons är skyggare, och svårare att lura. Nu undrar förstås ni som inte är lika sjåpiga med era kaniner varför jag helt enkelt inte bara lyfter dem in i transportburarna. Tja, för att jag inte kan! När jag försöker, slinker de undan och gömmer sig genast längst in under någon möbel där jag inte får tag i dem.

Optimist som jag är, hade jag häromveckan ändå bokat tid för kloklippning för alla tre. Det slutade förstås med att jag fick åka iväg med bara två. Alfons kände inte alls för att klippa klor. Han bokades om några dagar senare. Men se inte heller då hade han någon lust att lämna lägenheten. Med blossande kinder fick jag ringa och avboka igen. Jag skämdes något förfärligt, men personalen på veterinärkliniken var mer än förstående. Efter ytterligare ett par dagar, då jag hade vaknat varje morgon och oroat mig för Alfons kloklippning, bestämde jag mig helt enkelt för att göra tvärtom: lura in honom i transportburen först och om det gick, höra om det fanns en tid för kloklippning. Utan tidspressen, kände Alfons inte av min stress (jag höll mig undan när han fick undersöka transportburen i lugn och ro). Då han slank in där för att kolla läget, skyndade jag mig att stänga dörren. Ringde veterinären och förklarade läget, och otroligt nog beredde de tid för oss! En timme senare var vi hemma igen, jag tacksam, Alfons butter men med nyklippta klor. Två äppelbitar och en kvist basilika senare verkade han ha förlåtit mig. Och jag har nu har jag en strategi till nästa kloklippning!

Vi är en gosig flock!

Gosigast av alla är Bosse. Vi kallar honom för gosmonstret. Han får aldrig nog! När han lägger sig tillrätta i ”gosställning”, gäller det att göra sig bekväm för det kommer att ta sin tid innan han är nöjd. Speciellt gillar han att få käkarna masserade. Inte så konstigt, en kanin blir nog väldigt trött i käkpartiet av att äta och gnaga så mycket. Han gillar också att bli kliad försiktigt på huvudet och att vi stryker honom långsamt från pannan ner mot rumpan. En favorit är att bli luggad lätt i pälsen i nacken, och att vi rycker milt i öronen (vid basen). Bosse är sådär för öron- och lårmassage men när han går med på det, ger jag honom det för att det är nyttigt. Hur vi vet vad han gillar? Ju mer han knäpper, desto mer rätt gör vi. Och när han inte gillar det, säger han bestämt ifrån genom att ruska på sig eller helt enkelt gå därifrån.

Saga är nöjd med att bli struken från nacken ner till rumpan. Då knäpper hon så mycket att hon låter som en gammaldags skrivmaskin! Vi är helt förundrade över vilken ljudvolym hon kan åstadkomma. Det roliga är att ofta, ligger hon för sig själv under kaninhänget och knäpper jättehögt utan att varken vi eller de andra kaninerna gosar henne. Hon är helt enkelt väldigt nöjd med sitt liv! Och undra på det, när inte vi gosar (vilket sker endast då hon nådigt ger sin tillåtelse till det), så gör någon av kaninpojkarna det; de är hennes gos-slavar, enligt rangordningen i flocken och verkar inte alls ha något emot det. Saga tycker också mycket om att få skräp bortpillat ur ögonen. Eftersom vi håller efter skräpet, får hon mindre och mindre problem med det och numera aldrig några irritationer.

Alfons, den lille skygge pensionären, låter sig gosas när han känner sig trygg och bekväm. Han tycker om att vara i vår närhet och kommer nästan alltid springande när vi närmar oss honom. Dock vill han inte alltid bli berörd, och det respekterar jag. Däremot älskar han att vara delaktig och se vad jag gör. Att få en lätt strykning över ryggen då, gillar han. Ibland låter han mig stryka honom länge över ryggen och älskar mer än nåt annat öronmassage, uppifrån och ner. Han har väldigt stora öron, och det går förmodligen mycket energi åt att röra dem. Vi försöker också ge honom lårmassage så ofta det går. Han är inte jätteförtjust i det men eftersom han är gammal och vissa dagar stel (oftast när det är regnigt ute), behöver han det. Massage hjälper mot stela kaninleder enligt en veterinär i en frågespalt (har tyvärr tappat bort den och kan inte länka). Lätt, lätt måste massagen vara, särskilt på höger sida. Alfons huvud får man inte röra. När Alfons mår riktigt bra av gos, smalnar hans ögon till streck och man kan höra ett svagt knäppande.

Gos är lika viktigt, och hälsovälgörande, för både människor och kaniner. Det är tur för oss det, för i vår flock blir det massor av den varan!

Länk: 

http://rabbit.org/deepening-the-bond-how-to-connect-with-your-rabbit-through-massage/

Kärleken till kaniner stannar inte vid mina tre småttingar.

Såklart gick det här kontaktlinsetuiet inte att motstå!

Det blir en del sopor efter kaninerna; hö som de råkat kissa på, toapellets, hushållspapper.

En dag slog det mig att somligt av det kanske gick att återvinna. Jag kollade vad det stod på återvinningspåsen. Blommor och växter, enligt texten. Och på toalätt-påsen, angavs att papperspelletsen var komposterbar. Jag ringde fastighetsskötaren och frågade om hö räknades som blommor och växter, vilket hon kom fram till att det gjorde.

Det som återvinns där jag bor, blir biogas. Så numera hjälper kaninernas sopor till att driva bilar!