Alfons och Ru har testats för e.cuniculi De uppskattade inte alls att bli intvingade i den lilla transportburen och att behöva åka bil tvärsöver stan. Men det kändes viktigt att veta hur aggressiv sjukdomen är i dem för om de plötsligt får symptom kan de få medicin direkt och inte behöva vänta på provsvar i en hel vecka. Provtagningen gick inte på försäkringen så kalaset kostade 6500:-. Men de fick också en allmän undersökning och kloklippning så förhoppningsvis ska de inte behöva göra om proceduren i det närmaste. När vi kom hem, och kaninerna fått lite extra färskt grönt som tröst, avbokade jag tandläkaren som inte var jättenödvändig just nu för det får räcka med extra utgifter för den här månaden.

Nu väntar hela Flocken på att få veta hur friska kaninerna är. Bosse är i alla fall piggare än på länge och äter mer än han gjort tidigare i år. Stora, fina pluttar lämnar han och igår sprang vi ikapp för första gången sedan vi flyttade in i det nya grytet.

Alfons och Ru har förlåtit mig och mumsar nöjt på sitt goda hö.

Finns det liv, finns det hopp. Vi fångar dagen och nuet, och gläds åt varje stund vi får vara tillsammans.

Bosses halva kur mot e.cuniculi är avslutad. I början var han förfärligt trött men kanske berodde det mer på fällning och saknad efter Tovis. Nu är han i alla fall sig själv, äter som en liten häst och vill vara med hela tiden och se vad som händer. Han har fått stöd under kuren av CC, det innehåller ju mycket nyttigheter så jag tror att det har hjälpt till. Jag hoppas att medicinen har hjälpt, och att han får fortsätta leva sitt lyckliga liv så länge han vill.

Nästa vecka ska Ru och Alfons testas. Det är viktigt att få veta om de är smittade, och vara förberedd på symptom. Jag vet inte om de kan få behandling förebyggande men börjar med att låta veterinären ta prov på dem.

Annars går livet sin gilla gång. Vi har precis avslutat kvällsmusiken (CD:n hade blivit lite dammig av hö så jag fick starta om den). Ru bygger bo med pappkartonger och Alfons ligger så nära Bosse han kan komma genom gallret. Det har han gjort sedan Tova lämnade oss. Ibland står han och tittar undrande över på hennes och Bosses del av lägenheten, det är som att han försöker förstå om hon gömmer sig där han inte kan se henne.

Vi är inte oss själva, vi är sorgsna och tilltufsade. Men så länge vi kan spela kvällsmusiken är allt nästan som vanligt. Och på den evigt gröna ängen springer Saga och Tovis, saknade av oss varje minut.