Under heta sommardagar lever de som känner för djur de som inte gör det i två världar; en där värmen är något att njuta av, en där värmen dödar.

Anledningen till att jag skriver ”känner för djur” och inte djurägare är att det finns människor som till exempel lämnar sina hundar instängda i varma bilar Det finns också och människor som själva lider av för höga temperaturer utan att blanda in djur i ekvationen. När gradantalet går uppåt, mobiliserar vi hemma med folie, vita blöta lakan, frysta isflaskor, kylaggregat, fällda persienner och avstår från att laga mat i ugnen samt dammsuga. Ändå hjälper det inte alltid fullt ut. Under de värsta dagarna i sommar då vi sprang i skytteltrafik hemma för att kyla ner kaninerna, nådde temperaturen inomhus ibland 24 grader. Panik fick vi när de isflaskorna tog slut eftersom de tinade på nolltid och frysen inte klarade av fler. Det var på håret att det gick. Samtidigt som vi gjorde allt vi kunde, läste jag om oförstående kaninägare (de är inte ”förvaltare” i mina ögon) som åkte hemifrån hela dagen och inte förstod varför deras djur låg livlöst när de kom hem. Vad dessa arma varelser gått igenom under sin dödskamp medan ägarna roade sig, vill jag inte ens tänka på. Vi prioriterar alltid kaninerna. Ingenting är viktigare än att de mår bra. Självklart kan vi inte ligga på stranden om det innebär att våra småttingar plågas. Av det skälet, har vi inte sett mer än lägenheten under den tropiska delen av sommaren i år. När vi har kunnat gå ut sent på kvällen, har vi placerat ut vattenskålar och fyllt på dem regelbundet för ALLA djur lider av törst. Vi har sorgset sett små individer ligga på gräsmattorna med benen i vädret och vi har undrat varför så få människor ställt ut vatten till dem. Det kostar inget och så himla jobbigt är det inte heller. Det enda jobbiga är det agg det väcker. Tåligt ställer vi ut nya skålar när de gamla slängts eller krossats (beroende på material) och försöker förstå hur man kan vilja död mer än liv.

Förhoppningsvis är värmeböljan över för den här gången och vi slipper göra fler ”kaninpaket”. Tills dess vill jag be er förena er med oss i rörelsen ”låt tusen vattenskålar fyllas” så att vi minskar det stora lidande vi människor skapar dagligen och stundligen för dem som inte förtjänar det alls.

Den andra männisan i flocken säger att jag blir mer och mer lik en kanin. Jag tar det som en komplimang. Tills nu, har jag trott att han har varit den ende som har sett min transformation. Men så kom en barnfamilj på besök i hyreshuset bredvid mitt. Den lilla flickan i familjen tvärstannade och pekade på mig.

- Kaniiin, ropade hon. KANIIIN!

Föräldrarna försökte generat dra henne därifrån men hon hann med ett par ”kaniiin” till innan de lyckades.

Efter mötet med den lilla klarsynta flickan, tänkte jag att barn ser sådant som vuxna har glömt hur man ser. Som att det finns tvåbenta med långa, hängande öron. Själv är jag inte riktigt redo att visa mina än. Än så länge vet bara ni; och jag litar på att ni inte för det vidare.

En vanlig dag på hemmakontoret - Alfons längst in under skrivbordet, Saga lite längre fram.

Längs alla väggar har jag buntat vindskyddet "Rügen" från Bauhaus. Lätt att torka av och skyddar kaninerna från drag.

Snett framför skrivbordet har Alfons placerat korggrytet. Det är en tvättkorg i pil, som jag låg i som barn. Upp och ner och med gnagda hål som fönster är den perfekt att sova i, tycker Alfons. Inne i korgrytet har han sin äppelgrenssamling och snuttefilt.

Mattan är en av många och kommer från Rusta; billig och lätt att tvätta. Jag har dubbla lager för de ömtåliga kanintassarna.

Faktiskt tror jag att människor som står utanför inte förstår vilket jobb alla seriösa kaninförvaltare lägger ner på att ge dessa små individer bra liv. Det är inte så konstigt, när djuraffärer och andra så kallade experter hävdar att kaniner är ”lättskötta djur”.

Om man vill att en kanin ska leva mer än något år (vilket kaniner tyvärr ofta inte gör), måste man lära sig ganska mycket om dess behov och kunna avsätta både tid och pengar för att tillgodose dem. Dessvärre räcker det med att gå in på Blocket så förstår man hur illa kaniner far när de säljs för att ”barnet vuxit ifrån den”. Ännu värre är det att smådjur köps av reptilägare som ger dem som levande föda. Synen på kaniner verkar komma från Disney, typ att de lever på morötter. Välmenande bekanta som kommer på besök hit till grytet brukar ha med sig en knippe primörer, eller ”kaningodis”. Morötter får inte kaninerna utom vid något enstaka tillfälle som tröst, till exempel efter veterinärbesök, eftersom det inte är bra för dem. Blasten är däremot både nyttig och god och blir det över, torkar vi den inför hösten. Kaningodis är absolut förbjudet här hemma och borde inte säljas alls i butikerna då det är direkt skadligt. Att kaniner ska äta obegränsat med maskrosor är en annan myt som inte stämmer. Tvärtom kan ett ohämmat intag av dessa gasbildande växter döda kaninen på ett mycket plågsamt sätt. En person jag talade med sa om en vän att hon gjorde allt rätt med sin långörade inneboende som fick cornflakes och hö, men att den ändå fick avlivas på grund av magproblem. Hon hade fel. Det finns inget rätt med att ge en kanin cornflakes, som innehåller massor av socker (vilket förstör kaninens mage) och som inte finns naturligt i naturen. En annan person slängde ut sin innekanin på balkongen på hösten, utan att vänja in den och ”den bara dog” så hon köpte en ny ”som bara dog” den också. En tredje berättade att i hennes omgivning, fick barnen smådjur att ”träna på” inför inköp av mer rejäla djur som katt eller hund.

Okunskapen – medveten såväl som omedveten – är till viss del straffbar, vilka alla inte verkar förstå. Om man ser vanvård av kaniner eller andra djur, ska den anmälas omgående till Länsstyrelsen. Ett grundläggande problem är att så länge det finns pengar att tjäna på dessa arma små individer, finns inget större intresse av att förmedla vederhäftig information för man kan alltid köpa en ny om ”den bara dör”. I väntan på vettigare lagar, får vi själva ta så mycket ansvar vi kan och det består i att vara i ständigt lärande om våra kaniners behov, och att förmedla det lärandet till dem som "vet bäst". 

Det finns många fördelar med att jobba hemma. Ett av de största privilegierna är att mötas av binkys och glädjeskutt när jag går upp ur sängen. Ibland lägger jag mig och somnar om en stund efter dagens första utfordring men ibland är det svårt att slita sig för gryningen är kaninernas tid. Jag minns hur det var innan Tovis flyttade in, då Bosse mer eller mindre krävde att vi skulle springa ikapp fram och tillbaka i lägenheten klockan fem på morgonen. Det var nästan så att jag blev utbränd under den perioden. Även om Tovis har lugnat ner Bosse, är han dock fortfarande ett busfrö. Häromdagen när jag precis hade ringt upp en kund och påbörjat ett mycket formellt affärssamtal, hoppade Bosse upp i mitt knä. Han nosade girigt på min ficka där jag hade solrosfrön och försökte gnaga sig igenom tyget. Med mobilen klämd mellan haka och axel försökte jag hålla Bosse från fickan med hjälp av en hand och skriva på laptopen med den andra. Jag tror inte att kunden märkte något av mitt dilemma (utom möjligen att jag lät kvävd på rösten) och Bosse kompenserades efteråt med extra mycket gos och en halv pellets.

Jag har skrivit det så många gånger förut, att det inte är kaninerna som ska rätta sig efter oss utan tvärtom. Naturligtvis måste där finnas en gränsdragning; om kaninerna tittade fram i webcamen under mina kundmöten, fick jag nog inte behålla jobbet länge och jobb måste jag ha för att betala hö och pottströ. Men de har inte valt att avlas fram på defekter, inte valt att tryckas in i en liten bur för att ett barn ska ha dem som leksaker och inte valt att kastas ut i en snödriva för att dö när barnet tröttnat. Det finns mycket jag inte kan ge våra små, som en stor grön äng att springa över. Men jag kan ge dem all min kärlek (utan att de behöver ge sin tillbaka, för det är inte deras skyldighet) i form av bra kost, färskt vatten, rätt temperatur, mer tillgång till lägenheten än jag har själv, frisk luft, vård och mediciner, nyttiga godsaker, gos när DE vill, massage, massor av skrymslen och vrår att utforska, en jättestor krafslåda på balkongen och mumsiga äpplegrenar. Räcker det? Kanske inte. Men med tanke på hur djuren på den här planeten har det, kan de inte leva mycket bättre just nu.

En dag ska alla djur få finnas till för sin egen skull. Det är ett tag kvar tills dess. I väntan på det, har jag tagit mig an dessa fyra underbara personligheter som utan att förstå det ger mig en anledning att gå upp varje dag (helst i gryningen).