...när man ska ta på sig finbootsen och gå på restaurang och Saga varit framme.

Ibland tittar jag in på barnhemmets hemsida. Ser foton på nya, ledsna kaniner som väntar och hoppas på att någon ska förbarma sig över dem. Helst vill jag rädda dem alla. Ta hem dem och hålla om dem. Men det går ju inte.

En till kanske kan få plats här, har vi resonerat. Tre eller fyra kaniner, det är ingen större skillnad. Alfons och Saga är ju så kära i varandra. Bosse skulle också behöva en flickvän. Visst är han mer människa ibland än kanin. Visst ger vi honom allt han pekar på. Och visst har han sina kamrater. Men det är inte samma sak som att ligga nära en annan kanin. Äta på samma pinne. Vi är heller inte alltid vakna när Bosse vill det, klockan 4 på morgonen till exempel. Så när jag fick se en liten trubbnos på barnhemmets hemsida, såg jag framför mig hur hon och Bosse putsade varandra och lekte tafatt. Jag kom överens med barnhemmet om att besöka henne för att se om hon verkade passa in i flocken. Den lilla var lite skygg för mig först. Men snart blev hon nyfiken. Kom närmare. Såg maten i mina händer. Hon nickade mot marken. ”Lägg den där är du snäll. Jag vill inte äta ur din hand.” Sedan upptäckte hon att jag luktade kanin. Skuttade ett varv runt mig och gjorde binkies, om och om igen! Så hade hon aldrig gjort, sa personalen på barnhemmet. De berättade att hon hade kommit in i januari, mager och utsvulten (ännu en familj som tröttnat på sin leksak och slängt ut den för att dö). och att honan hade varit mycket rädd men att man hade kämpat länge med att få henne trygg och förtroendefull. Det gjorde ont i mig. Jag ville inte lämna den lilla där. Men åkte hem för att tänka igenom beslutet ordentligt, så att det skulle bli bra för alla parter. En ny flockmedlem betyder stress för kaninerna hemma. En ny rangordning, en ny bonding som kan sluta med skador och dödsfall. Jag hade hoppats att den lilla skulle vara i Bosses storlek, eftersom det hade gjort en en uppgörelse mer jämlik. Men hon var ganska mycket större än honom. Han skulle få svårt att försvara sig. Med tungt hjärta meddelade jag barnhemmet mitt beslut. Den lilla skulle få stanna där, väntande på någon annan som kanske ville ha henne. Det var svårt att sova den natten. Jag hade svikit en liten förhoppningsfull varelse som längtade efter gemenskap. Men jag måste också göra det som jag tror är bäst både för henne och för vår flock.

Så många liv, så mycket lidande, alldeles i onödan. Ingen kanin skulle behöva bo på barnhem. Men så länge det finns människor som inget begriper, kommer trubbnos och andra i hennes situation att sakna en egen flock.

Jag älskar alla tre kaninerna lika mycket. Möjligen har min kärlek till dem olika uttryck, men storleken på den är jämnt fördelad mellan dem.

Vi har våra rutiner, jag och de små. Bus och gos är anpassade efter var och ens behov. Jag försöker ge dem den tid och den uppmärksamhet de vill ha, när de vill ha den. Men hur jämlika vi än är, så befinner vi oss i lite olika stadier i livet. Jag och Alfons är gamlingarna. Vi har samma lunk. Lite tröttare och lite mer stelbenta än övriga flockmedlemmar. Då och då drar vi oss tillbaka för att vila en stund. Då ska det vara mörkt och tyst, så att vi kan ligga och filura i lugn och ro. Vi har inte så stora krav längre; att lyssna till fåglarnas sång genom det öppna fönstret och känna en vindil rista i den gråsprängda pälsen är nog. Vi är nöjda med det som är. Tycker om goda samtal på kvällskvisten, gärna med lite stillsam musik i bakgrunden. Vi håller oss gärna nära CD-spelaren, för hörseln har med ålderns rätt mattats lite. Men lukten är det inget fel på. Vi vädrar nyfiket och identifierar 1. grannens läskiga katt 2. nybakade bullar högre upp i huset och 3. en potta som behöver rengöras. När de andra i flocken fortfarande stökar runt i mörkret, tackar jag och Alfons för oss. Vi viskar vackra ord i var och ens öra, sedan går vi till sängs.

När vi somnar, är jag ganska säker på att vi drömmer om samma sak: en flock där alla är lika mycket värda, och lika mycket älskade.

När jag köper bröd i lösvikt läggs de i sådana där prassliga papperspåsar, ni vet.

När jag kommer hem med mitt bröd, brukar Alfons få påsen att leka med. Den håller honom sysselsatt en lång stund. Den är lite läskig, låter konstigt när man går på den. Men den är också spännande! Man kan krypa in i den, vända på den och så luktar den gott.

Man kan köpa en dyr kaninleksak, en plastig pingelboll till exempel, eller så kan man köpa bröd i en påse. När jag äter min lunchsmörgås hör jag prassel från vardagsrummet; Alfons mår gott, och jag också.