När kaninerna här hemma vill ha något (hö, äpplelöv, pinnar…) ställer de sig ofta på mina fötter. Det är som om de vet att jag inte har hjärta att lyfta bort dem och gå därifrån utan att ha gett dem något (för jag tror inte att de på allvar inbillar sig att de håller fast mig). När det händer brukar jag säga att jag har kanintofflorna på mig. Och nu har jag minsann ett par ”riktiga” kanintofflor, eller så är det de som är fejk. Fina är de i alla fall!

En dag såg vi att Bosse hade blivit kal på ena benet. Visserligen är han senior – tio år i år – och lite flintis här och var – men detta pälsbortfall på benet såg inte normalt ut. Han fick besöka det lilla lokala djursjukhuset (där världens bästa exo-veterinär jobbar) och det visade sig vid röntgen att Bosse hade förändringar i levern, och att han slickade sig på benet för att han hade ont på den sidan. I väntan på ultraljud fick han Metacam, vilket aldrig är några problem att ge honom; han håller själv reda på medicintiderna, kanske både för att det smakar gott och gör gott (tyvärr blir han nog dessutom beroende av det). På ultraljudet såg man förändringarna tydligare. Det gick inte säga om de var cancer eller förgiftningar av något slag och provtagning i levern innebar sådana risker (och lidande) att vi inte ville utsätta Bosse för detta. Med Alfons besvär för flera år sedan i åtanke och att han fick dem i samband med en kort period med spån i buren (det vanliga ströet var slut i affären), ville jag hoppas att Bosses besvär relaterade till det och inte cancer. Kanske är det förnekelse, men vi är inte redo att ge upp vår lille buse som vi levt med i så många år. Alfons blev ju frisk när jag tog bort spånet och hjälpte hans lever avgifta med b-vitamin varje dag. Han fick också björklöv, som sägs kunna bidra till att läka lever-cancer. Så efter att ha grubblat på tänkbara förgiftningsorsaker slängde jag alla pallar som Bosse gnagt på det senaste eftersom grenar saknats. Jag gjorde mig också av med alla torkade löv som inte kändes helt krispiga ifall det fanns mögel på dem. Något annat kunde jag inte komma på, vi är noga med att aldrig använda något kemiskt i lägenheten. För säkerhets skull slutade jag även använda grönsåpa till pottorna eftersom den också kommer från barrträd. Veterinären rekommenderade ett kosttillskott som heter Denamarin och om det är det, Metacam eller Bosses kämpaglöd vet jag inte men han är sig själv igen, om än lite mindre i storlek eftersom han förlorat vikt. Han far runt i lägenheten och älskar livet med en 100 procentig glöd som vi lär oss av. Trots allt vet ingen av oss hur mycket tid vi har och då ska vi ta vara på den som en kanin, närvarande i nuet som om slutet inte fanns.

Efter flera års förhandlingar har Tovis blivit så duktig på att låta sig kardas. Visserligen grymtar hon lite då och då men sitter stilla och verkar slitas mellan förfäran och förtjusning. Jag tror att hon tycker att det är ganska skönt, lite som massage, och pälsen blir ju så blank och fin. Trots dessa vedermödor både från hennes och mitt hål, var det dags för det årliga pälsstoppet i magen i vintras. En lärdom från förra årets långvariga stopp med flera besök hos veterinär, gav jag henne denna gång en rejäl dos Critical Care direkt vid första tecknet. När inte omgång två hjälpte tre timmar senare, blev det akuten direkt. Dagen efter fick hon komma hem och kom snart igång med ätande och pluttande.

Att ge en full spruta CC direkt vid minsta tecken på magproblem och inte vänta med att åka till Det Stora Djursjukhuset besparade framförallt Tovis men även oss lidande. Kardandet behövs varje dag, och jag hoppas och tror att om vi kan utveckla det samarbetet så ska vi nog slippa både CC och akuta veterinärbesök nästa vinter.

Bloggen finns kvar. Jag har bara inte haft tid att uppdatera på ett tag.

Jag har mycket att berätta. Men jag vill börja med det som känns viktigast, bristen på förståelse för kaniner som kännande individer. En släkting i USA köpte en sönderavlad kanin till sina barn. ”Playtime with the bunny” skrev släktingen på Facebook och fick massor av likes från människor som såg gulliga barn med sitt gulliga gosedjur. Men verkligheten är ofta photoshoppad och kaninen är sedan länge borta för att den var ”vicious” och bet barnen. Jag blev arg och ledsen när min släkting berättade detta, så mycket som vi pratat om kaninerna här hemma borde hon veta bättre. Tålmodigt förklarade jag en gång till att kaniner är inte leksaker till hårdhänta barn. De ska inte sitta i bur och inte vara ensamma. En rädd och deprimerad kanin som har en dålig boendemiljö och som blir hanterad ovarsamt har inget annat sätt att skydda sig än att nafsa. Jag nådde inte fram med budskapet. Kanske inte så konstigt, för har man grundinställningen att barn ska ”träna” på smådjur för att senare i livet bli hussar och mattar till ”riktiga” husdjur som katter och hundar så är det nog svårt att tänka sig att alla djur har behov som vi i möjligaste mån måste möta om de tas ur sin rätta miljö.

För min del var samtalet en ledsam dealbreaker för jag kan aldrig stå nära en människa som tycker att det är okej att avliva ett djur för att det inte vill eller kan fylla den funktion man tänkt sig. Många av de kaniner som ratas av ägare (jag kan inte kalla dem förvaltare) och som adopteras av människor som vill dem väl har trots allt tur, även om de ofta är traumatiserade. Men för den lilla vita kaninen som levde sitt korta, miserabla liv ensam i en bur och fick komma ut bara när den skulle dras i och klämmas på fick inte leva så länge. Och kanske var det bra, för ingen – varken människa eller djur – vill vara någons ägodel istället för den unika varelse man är född att vara.