Det enklaste alternativet till att bonda kaniner är att ta sig an två (eller flera) som redan lever tillsammans, som syskon eller kamrater. Men så var ju inte fallet med våra småttingar. Eftersom Alfons var nykastrerad, fick han inte umgås med Saga utanför gallret än. Att försöka sätta ihop Bosse och Alfons var inte aktuellt. När vi från början sökte en kaninkamrat till Bosse, var rådet från i stort sett alla källor att aldrig ha två hannar tillsammans eftersom risken för skador var för stor. Även om denna uppfattning fortfarande är dominerande, verkar synen numera ha förändrats något. Jordbruksverket (se länk till vänster om inlägget) skriver följande om hopsättning av kaniner:

”Kaniner är sociala djur och du bör helst hålla dem i par eller i grupp. Könsmogna hanar som inte är kastrerade bör dock inte hållas tillsammans”.

En handfull andra källor uttrycker mer tydligt att två kastrerade hanar kan fungera tillsammans. Exempelvis House Rabbit Society (se länk) menar att det inte är omöjligt men att man får räkna med att hanarna bråkar i början av bondingen. Jag har också pratat med personal på djursjukhus som har fått in hanar med förfärliga skador, eller som dödats av rivalen. Någon riktlinje kan och ska jag därför inte ge, annat än att man bör ta reda på massor av fakta och gärna prata med någon som har bondat kaniner innan man själv ger sig på det. Bonding är riskabelt oavsett kön (det finns kaniner som aldrig kommer överens), och man får aldrig sätta ihop två okända kaniner utan att övervaka dem. Vi satt på helspänn varje minut då Bosse och Saga lärde känna varandra, och fick gå emellan flera gånger med handskar och skyffel. Att sätta ihop en hona med två hanar är ännu mer vanskligt. Därför har vi hittat en annan lösning, i alla fall tillsvidare. Så snart vi var säkra på att Alfons var steril och han hade vant sig vid sitt nya liv, sammanförde vi honom och Saga utanför buren. Bosse fick då vara i köket, där han hade allt han behövde (vilket han var rätt nöjd med). Som situationen är nu, är Alfons tillsammans med sin älskade Saga och springer fritt i cirka sex timmar varje dag. Jag delar av halva lägenheten med en masonitskiva (av den sort som inte är behandlad för att inte kaninerna ska få i sig ohälsosamma ämnen) och hindrar därmed Alfons och Bosse från att interagera. Dubbelgallret är kvar, men egentligen tror jag inte att det behövs längre. Alfons är inte alls intresserad av att bråka, och efter att ha varit något misstänksam från början, verkar Bosse nu tycka att det inte är så dumt med en killkompis. På senare tid, har jag allt oftare sett dem ”hänga” (vilket kaniner tycker mycket om att göra) eller stå på varsin sida av gallret och ”prata” (det går ganska lätt att tolka ett aggressivt beteende för att i tid avvärja slagsmål, se länk Rabbit House Society ”A Guide to Bonding”* och ”The Language of Lagomorphs” (se länkar till vänster om inlägget), som är en utmärkt guide i kaninkommunikation).

Hur flocken ska leva tillsammans imorgon vet vi inte än, men vi vet att idag är de en mycket lycklig trio.

*I listan till vänster om bloggen finns redan en länk till House Rabbit Society om bonding, följande artikel är också mycket läsvärd:

http://houserabbitga.com/bonding-guide/

På djurhemmet delade Saga rum med Alfons. Alfons var en äldre herre, som hade bott länge där: sju månader, närmare bestämt. Ingen ville ha honom. Han var i fel ålder, och i fel färg (svart). Alfons var en sorgsen kanin, och väldigt skygg. Precis som Saga, hade han blivit utslängd mitt i vintern. Inte konstigt att han var som han var. Båda gångerna då jag besökte djurhemmet, hade han dock visat att han ville ha kontakt med oss. Han stack fram sin lustiga långa nos och kikade på oss. Sedan blev han rädd och sprang och gömde sig vilket såg lite ledsamt ut eftersom han var så stor och syntes ändå bakom sitt lilla hus. Personalen på djurhemmet berättade att han brukade klättra över kompostgallret på natten och lägga sig utanför Sagas bur. När jag hade hämtat Saga blev han ännu sorgsnare, sa de. Han liksom gav upp. Vi stod inte ut med tanken på honom ensam där utan henne. Varje dag tittade vi på hans foto på hemsidan. Han hade så ledsna ögon. Vi våndades för hans skull. Men det fanns svårigheter, som vi vände och vred på. Två hannar och en hona, hur skulle det gå? Kunde jag dela av halva lägenheten och få det att fungera? Men när en gammal ledsen kanin verkligen behöver ett hem, och man verkligen vill ge honom ett, går allt att lösa.

En månad senare, byggde jag upp buren av kompostgaller igen. Denna gång blev den en meter längre (fem x två meter) och innehöll mer att sysselsätta sig med. Vi kom hem med transportburen och placerade den innanför gallren. Så fick Alfons komma ut och upptäcka sitt nya hem. Bosses ögon var klotrunda. En kanin till! Saga stod så nära gallret hon kunde: det var ju Alfons! Alfons blev så överlycklig över att se Saga igen att han sprang fram och tillbaka i buren, undan gick det, och gjorde den ena piruetten efter den andra. Oink oink (jag älskar dig på kaninspråk) lät han, om och om igen. Till sist lade han sig utmattat på sin snuttefilt som han hade fått med sig, och samlade sig efter denna omtumlande dag.

De närmaste veckorna var nog inte så lätta för Alfons även om han fick vara tillsammans med sin älskade Saga igen. Vi märkte på honom vissa dagar att han var orolig. När det hände, sprang Bosse och Saga fram till honom och tryckte sina nosar mot hans genom gallret. Då blev han tröstad, och lugnade sig. Vi förstod att Alfons behövde mer tid och omsorg än Bosse och Saga för att komma tillrätta och försökte ge honom så mycket kärlek vi bara kunde för att vinna hans förtroende. Det var ett stort ögonblick den dag jag fick klappa honom lite försiktigt genom gallret.

Alfons första steg utanför buren är en längre historia, och den bloggen kommer nästa söndag. 

I dagarna var det dags att säga hejdå till Bosses sommarpäls, lite sent omsider. Kaniner fäller normalt två gånger om året men Bosses fällningar har inte följt kalendern, vilket möjligen kan bero på att vädret inte heller alltid gör det. Under fällningen, blir Bosse väldigt trött och är inte i farten så mycket som han brukar. Han kan också vara lite grinig. Ibland vill han vara i fred, och försvinner då in i något av sina små gryt som vi har gjort åt honom och som jag kommer att återkomma till.

För att hjälpa Bosse att bli av med pälsen, använder jag ibland en karda för katter (den som säljs för kaniner är jag inte så nöjd med. Den är liten och vass. Fast säkert finns det andra varianter som jag missat) men oftast mina händer. Jag ser på honom att han inte tycker så mycket om kardan. Men att bli ”groomad” genom att man ömsom stryker över pälsen, ömsom plockar bort den som är lös, är riktigt mysigt både för honom och oss. Den päls som är på väg att släppa brukar vara ljusare i färgen, gråaktig mot Bosses vanliga svarta. Första tecknet är dock att pälsen är strävare än vanligt. Eftersom pälsen släpper lite i taget på olika ställen – fällningen brukar börja på honom på huvudet och i nacken, sedan runt magen och sist mitt på ryggen – så kan han se väldigt lustig ut halvvägs in i den varma säsongen.

Men nu så är det som sagt höst och paus i pälsplockandet. Vinterfällningen borde ha börjat, men det är ju fortfarande rätt många plusgrader ute så den blir nog försenad i år också. Som mycket annat i naturen, kan pälsen återvinnas. Vi brukar lägga den under ett träd, så kommer andra djur – förmodligen fåglar – och använder den till sina bon. Så mycket päls blev det, att det såg ut som en Bosse till. Saga har bidragit med några tussar, vår tredje kanin Alfons med ännu mindre. Och Alfons, som ni inte känner än, får ni veta mer om i nästa veckas inlägg. 

Att sätta ihop två kaniner, bonding som det heter på engelska, kan vara en långdragen och komplicerad process. I bästa fall, går det ganska smärtfritt efter lite mindre tjafs och en förlust av en del päls. I värsta fall, kan det sluta med skador eller dödsfall. Därför måste man planera bondingen väl, och se till att kaninerna inte far illa under själva processen.

Som jag berättade i det förra blogginlägget, var Bosses kastrering en förutsättning för bondingen. Inte bara för att Saga inte skulle bli med smått, utan även för att en okastrerad hanne har hormoner som gör bondingen svårare. Egentligen borde Saga ha steriliserats av samma skäl, men det var redan stressigt för henne att komma till en ny miljö och när hon väl vant sig vid Bosse, oss och lägenheten, blev det sommar och då görs inga steriliseringar på grund av infektionsrisken.

Inför Sagas ankomst och bondingen, hade jag förberett hennes tillfälliga boende. Av kompostgaller byggde jag en stor bur som var fyra gånger tre meter. Jag gjorde gallret dubbelt, alltså i två rader, så att Bosse och Saga inte skulle kunna bita varandra. Inuti fanns en vanlig kaninbur med potta, gryt att gömma sig i, mindre möbler att klättra och ligga på, filtar och så förstås massor av hö och vattenskål. När vi kom hem med Saga, fick Bosse först bekanta sig med henne lite innan hon placerades i sitt tillfälliga boende. Vi ställde ner transportburen mitt i vardagsrummet och lät honom undersöka den. Han var mycket förbryllad. Efter att ha gått några varv runt den, klättrade han upp på den och kikade ner genom lufthålen. Det luktade säkert väldigt gott! När Bosse verkade nöjd, släppte jag in Saga i buren och lämnade henne i fred med alla intryck.

Ganska snart, började Bosse och Saga att lära känna varandra. Jag placerade maten på motsatt sida av gallret, så att de skulle kunna umgås. De nosade mycket på varandra, och pratade på sitt kaninvis. Innan själva bondingen, läste jag på mycket så att jag skulle vara förberedd*. Efter några dagar, lät jag dem träffa varandra för första gången en kort stund (egentligen ska det ske på ett neutralt område utan revir, men jag hade ingen sådan plats i lägenheten eftersom Bosse sprang fritt överallt). Jag var beredd med skinnhandskar och vattenspruta för att kunna sära på dem vid minsta tecken på allvarlig osämja. Handskarna och vattensprutan kom till användning. För att göra en lång historia kort, så tog bondingen cirka två veckor. Jag ökade på deras samvaro med 30-60 minuter per dag eftersom det gick så bra. Under den tiden, hade Bosse och Saga tre småbråk då de kom fram till att Saga skulle dominera relationen. Till sist ville Saga inte vara ifrån Bosse längre utan klättrade helt sonika över gallret, som en liten apa. Jag trodde inte mina ögon!

Men det är som det sägs, att kärleken övervinner allt. Och någon finare kärlek än den mellan två kaniner har vi aldrig sett.

*Den utan jämförelse bästa informationen om bonding (och kaniner i allmänhet) finns på House Rabbit Society (se länk).

Kaniner är flockdjur. Även om det inte är lag på att kaniner ska vara i par, rekommenderas det (se länk Jordbruksverket). Hur viktigt det är att en kanin alltid har sällskap, förstod vi ganska snart. Trots mycket uppmärksamhet från oss och besökare, var Bosse ensam. Han hade tråkigt när vi sov eller inte var hemma. Ibland, när vi hade varit borta från lägenheten länge, stod han precis innanför dörren när vi kom, eller låg och sov på hallmattan. Bosse behövde helt enkelt en kaninkamrat.

Hittills hade vi valt bort att kastrera Bosse. Alla kirurgiska ingrepp innebär en risk, och vi var rädda för att Bosse inte skulle klara av en sövning eftersom han har en defekt i nosen som påverkar hans andning när han sover (han snarkar rent förfärligt). Vi hade funderat på en kastrering för att slippa hans urinsprayningar när han var på sitt värsta tonårshumör och inte fick som han ville, men vi tyckte inte att det var skäl nog att utsätta honom för en operation. Om det däremot var vad som krävdes för att han skulle kunna få en kaninkamrat, var vi beredda att tänka om.

Tid bokades för kastrering. I samma veva, upptäckte vi en knöl på hans mage. Det blev en lång operation, och Bosse var väldigt groggy när vi hämtade honom på eftermiddagen. Under en hel vecka fanns vi hos honom dag och natt. Han hade svårt att äta och dricka, vilket är förödande för en liten kaninmage som måste vara igång hela tiden. Vi fick stödmata honom med Critical Care då han somnade till och inte kunde streta emot (Critical Care är ett koncentrat av nyttigheter som blandas med vatten. Det innehåller bl a timotej, som Bosse avskyr). Det långa sårsnittet sprack upp, och det blev ännu en vända till veterinären. Men Bosses kärlek till livet segrade, och han repade sig snart. Han blev lugnare till humöret, och slutade kissa på oss när något gick honom emot.

Innan jakten på kaninkamraten började, lät vi det gå ett par månader. Inte bara för att vi ville vara säkra på att Bosse nu var steril (vilket tar ca en månad) utan framförallt för att han skulle få återhämta sig fysiskt och mentalt då både en operation och en ny kaninkamrat innebär mycket stress. Men var fanns Bosses kaninkamrat? Vi visste ju att alldeles för många kaniner redan sökte nya hem eller helt enkelt slängdes ut när man tröttnat på dem. Vi ville ta oss an en som var oönskad, och svårplacerad. Någonstans väntade en sådan på ett bättre liv hos oss, det visste vi. Därför var det uteslutet att besöka en djuraffär igen, eller en uppfödare. Först sökte vi på nätet. Det gick inte så bra. Annonsörerna svarade nästan aldrig, speciellt inte när vi ställde frågor. Nästa alternativ var djurhem, men nästan alla var för katter. Till sist hittade vi till Göteborgs Djurskyddsförenings hemsida. Vi var inne där flera gånger i veckan. En dag, fanns ett foto på hittekaninen Saga. Tid bokades för besök. Kärleken från vår sida var omedelbar, och någon vecka därefter hämtade vi henne.

Bosse hade fått en kaninkamrat.