kaninkamrat

Alla inlägg under maj 2020

Av kaninkamrat - 31 maj 2020 14:45

Kaniner behöver röra på sig för att hålla lederna i form. Ett sätt att stimulera dem är att förse dem med hinder och grejor att klättra på.


Den här nya platsen för att dricka vatten har blivit Bosses och Tovas favorit! Jag trodde först att de skulle tycka att det var jobbigt att gå upp för bron och sparade den gamla skålen på golvet. Men nu använder de bara denna, kanske för att den får dem att känna sig mer kaniniga.


Inspirerad av denna framgång, funderar jag nu på nästa projekt. Kanske en matplats högre upp, eller ett utsiktstorn. Har ni några tips? Kaninerna tackar på förhand!


 



Av kaninkamrat - 24 maj 2020 14:30

Stackars Bosse har blivit allt kalare i nacken och jag blev till slut övertygad om att han hade fått någon aggressiv, akut sjukdom. Samtidigt var jag inte människa att åka tillbaka till veterinären en tredje gång, och riskera att bli betraktad som hysterisk (speciellt inte i corona-tider).

Jag postade min oro i en kaningrupp på Facebook och genast kom massor av kunniga och uppmuntrande svar där det framgick att tyvärr kan äldre kaniner bli lite flintis med åren; när pälsen faller av vid fällningen, kommer den inte alltid tillbaka. Det gjorde mig ledsen, men mest av allt lycklig; Bosse ser förvisso ynkligare ut med sin kala fläck (vilket gör att han får mer gos för vi tycker så synd om honom) men det är inte en allvarlig sjukdom bakom pälsavfallet.

Bosse själv verkar inte störas av sitt nya utseende. Och i flocken går livet vidare som vanligt, med många rosa kärleksmoln över grytet och alla som bor där.

Länk: Sveriges KaninVälfärdsFörening https://www.skvf.se/

Av kaninkamrat - 17 maj 2020 17:45

Fällningen är jobbig för kaninerna. Inte bara för att jag jagar dem med rollern flera gånger om dagen utan även för att det inte alltid hjälper.


I mars låg lilla Tova plötsligt orörlig under bordet. Denna gång förstod jag direkt vad det var och trugade med en pellets som hon inte ville ha. Hon gjorde inte motstånd när jag lyfte in henne i transportburen – bara det var en varningssignal – och tog mig till det akutöppna djursjukhuset denna lördag. En god vän körde, vilket underlättade enormt eftersom det inte är lätt att hantera både bilkörning och bur i rusningstrafik. En och en halv timme fick vi vänta, sedan konstaterade man magsäcksöverfyllnad och lade in Tova. I fyra dygn fick hon stanna medan hon svävade mellan liv och död. Sondningen tog nämligen inte all vätska och man visste inte om man skulle behöva göra om den en andra gång. En tredje sondning gjorde man inte, sa man, utan låter då istället kaninen somna. Hemma var det tomt utan Tova. Hela flocken saknade henne. Men så kom glädjebeskedet att det verkade ha vänt, och att hon var mjuk och fin i magen igen. Från tidigare magstopp visste jag att det inte var över för att hon kom hem, utan att då började det stora jobbet med att få henne att äta regelbundet. Inte nog med det, så snart jag satte ned transportburen på hallgolvet, visade Bosse direkt att detta var en okänd kanin eftersom hon luktade sjukdom och medicin. Jag fick dela på dem och hade nu tre delar i lägenheten som jag fick klättra in och ut ur. Första natten låg jag på köksgolvet med en liten tufsig kanin som knappt gick att känna igen. Jag lyssnade till konstiga ljud från hennes mage och tryckte i henne hö och critical care i omgångar. Små knörtar till pluttar började komma, och efter tre dagar var de nästan normala. Därefter kom de successivt, pärlhalsbanden med pluttar med päls emellan, cirka 15 stycken totalt. Undra på att det var stopp i Tovas tarmar! Men då hon en dag krafsade mig på benet för att visa att hon ville gå på min rygg igen, visste jag att hon var på bättringsvägen trots att hon var så svag att hon knappt orkade upp. När jag kände henne sitta där och följa med min andning, började jag gråta. Sedan följde två jobbiga veckor innan hon stabiliserades så pass att jag vågade sätta ihop henne och Bosse. Det tog fyra dagar av bonding – jag fick börja om i badrummet – sedan satte de sig på varsin sida av gallret och tittade på mig.

- Nu vill vi vara tillsammans igen, sa de.

Jag tog bort gallret. De såg varandra in i ögonen, nosade över varandras ansikten och lade sig sedan så tätt tillsammans de kunde.


Tova var hemma.

Av kaninkamrat - 10 maj 2020 17:30

I höstas blev Bosse lite tunnhårig på öronen och eftersom han också hade mjälliknande flagor, misstänkte jag genast kvalster. Proverna hos veterinären visade dock ingenting och Bosse fick åka hem obehandlad. Jag var förstås lättad över att slippa ge honom medicin men kände mig inte helt säker på att han var frisk. Visserligen brukade Tova putsa hans öron, men inte till den grad att han skulle bli skallig på dem. Några månader senare blev han kal i nacken och jag åkte tillbaka till veterinären. Denna gång tog man inte prov utan menade att det var början på fällningen och att flagorna kom från huden. Det var bara att åka hem igen, även denna gång lättad men inte 100% övertygad.


Nu börjar fläcken i nacken täckas av tunt hår, öronen är fortfarande lite kala men kanske kommer de att täckas av päls igen också. Förhoppningsvis stämmer det som veterinären sa att det inte finns någon ohyra i Bosses päls. Det är svårt att veta som kaninförvaltare när det är dags att utsätta de små för en stressande bilfärd och en ännu mer stressande undersökning. Särskilt som bemötandet från personalen ibland är lite ”suck vilken orolig matte”. Men just oron har räddat livet på våra små vid flera tillfällen, och därför ångrar jag hellre de onödiga besöken än att behöva ångra de jag inte gjorde men borde gjort.

Av kaninkamrat - 3 maj 2020 09:00

Jag jobbar med kommunikation, både egen och andras. Det har känts viktigt att i det arbetet vara en röst för djuren, som inte har en egen i det mänskliga (ibland omänskliga) samhället. Speciellt kaninerna värnar jag om, inte bara för att det råkar bo fyra i min lägenhet utan också för att jag känner igen mig själv så mycket i dem. Det föll sig därför naturligt för något år sedan att skriva en bok om just våra kaniner. Texten är klar, jag har bara saknat illustrationer som gör dem rättvisa. Nu har livet lett mig till en konstnär som entusiastiskt har tagit sig an uppgiften. När jag såg hans första skiss, fick jag tårar i ögonen; han har förstått kaninernas personlighet, och förmår uttrycka den.


När boken blir helt klar vet jag inte, den har sin kreativa process och ingen deadline är satt. Men en dag ska våra kaniner få berätta sin historia, och den ska läsas av människor som också förstår att de är så mycket mer än ord och bilder förmår säga. .

Presentation

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards