Som alltid när det är långt mellan blogginläggen beror det på att det händer för mycket i Flocken för att jag ska hinna skriva.

Först fick Bosse ett mildare återfall i e.cuniculi Det blev en vända på det Stora Djursjukhuet igen och sedan kom han hem, pigg och glad. Jag däremot var lite sliten eftersom jag måste släpa med mig den stora transportburen på kundbesök den dag Bosse skulle hämtas. Dessutom var bussen därifrån så fullsatt att jag var tvungen att gå till sjukhuset, vilket tog ganska lång tid. När vi skulle ta oss från sjukhuset hämtades jag av en taxichaufför som istället för att köra närmaste vägen tog oss på sightseeing runt stan vilket gjorde räkningen dubbelt så dyr som jag hade räknat med. Pengarna var ändå inte värst utan att stackars Bosse skulle behöva skumpa över farthinder i rusningstrafik, vettskrämd och med smärtande leder. Nu mår han i alla fall jättebra igen, äter som en häst och tar nådigt emot gos när det passar honom. Tyvärr fick vi beskedet av veterinären att han inte verkar ha mycket hörsel kvar, något som vi misstänkt eftersom han inte längre kommer när vi ropar på honom. Vad jag har läst mig till online kan det bero på parasiten och jag tror det är skälet för vore det ålder, borde det inte ha försämrats så snabbt.

I samband med veterinärbesöket blev Bosses päls full av flagor och det blev till att behandla alla kaninerna för kvalster. I samband med behandlingen måste ALLT saneras och med tanke på de ytor de rör sig på och det är tre lager mattor i lägenheten, har detta varit veckans projekt. Det bästa är förstås att göra hela saneringen samma dag som behandlingen men det gick helt enkelt inte genomföra. Fortfarande går tvättmaskinen på högvarv men om ett par dagar ska allt vara rent. Om detta inte tar kål på kvalstren blir det till att göra om allt igen om en månad.

Sist men inte minst har lilla Ru blivit stor och har bara en sak i huvudet, nämligen att få en bebis med Alfons. Alfons, som är gammal och trött, och kastrerad, orkar inte med uppvaktningen. Så nu har en tid bokats för sterilisering, inte bara för att Alfons ska få lugn och ro, utan även för att Ru ska slippa livmodercancer i framtiden.

Nu hoppas vi alla bara på lite lugn och ro. Och just nu råder frid och fröjd i Grytet, medan månen lyser så vackert in genom fönstret på oss alla.

PS fotona är på en trött Alfons.

Jag brukar ge kaninerna en handfull gräs om inte varje dag så nästan. Det är inte alltid jag hinner eller orkar ta mig till en någorlunda orörd plats, långt från avgaser och råttgift, men jag försöker eftersom jag vet hur viktig den där näven gräs är för kaninerna. För ändamålet brukar jag ha med mig en liten sax. När jag häromdagen kröp runt i vegetationen för att hitta de smaskigaste stråna, kom en kvinna fram till mig och undrade vad jag gjorde. Kanske trodde hon att jag ansade i skogen, vilket i så fall hade varit ett hopplöst projekt. Jag berättade om kaninerna och kvinnan förklarade att hon trott att jag trodde att jag rensade ogräs, för det brukade hon göra. Jag svarade då att det är inte ogräs för kaninerna, det är mat. Men det fick mig att tänka på hur olika vi ser på saker och ting. Djur och natur, till exempel. Där en människa ser något värdelöst som inte borde finnas, ser ett djur det godaste det vet. Och när en människa vill tukta och tämja, vill naturen och djuren vara som de är, vilda och fria.

Jag tänker att när det gäller djur och natur finns en stor polarisering i samhället. Vi är på väg att närma oss varandra, för det finns inget annat sätt. Tills vi får ihop allt i slutändan, kommer det att finnas människor som ser ogräs där kaniner ser godsaker, och ibland får de båda mötas och försöka förstå varandra.