Jag brukar ge kaninerna en handfull gräs om inte varje dag så nästan. Det är inte alltid jag hinner eller orkar ta mig till en någorlunda orörd plats, långt från avgaser och råttgift, men jag försöker eftersom jag vet hur viktig den där näven gräs är för kaninerna. För ändamålet brukar jag ha med mig en liten sax. När jag häromdagen kröp runt i vegetationen för att hitta de smaskigaste stråna, kom en kvinna fram till mig och undrade vad jag gjorde. Kanske trodde hon att jag ansade i skogen, vilket i så fall hade varit ett hopplöst projekt. Jag berättade om kaninerna och kvinnan förklarade att hon trott att jag trodde att jag rensade ogräs, för det brukade hon göra. Jag svarade då att det är inte ogräs för kaninerna, det är mat. Men det fick mig att tänka på hur olika vi ser på saker och ting. Djur och natur, till exempel. Där en människa ser något värdelöst som inte borde finnas, ser ett djur det godaste det vet. Och när en människa vill tukta och tämja, vill naturen och djuren vara som de är, vilda och fria.

Jag tänker att när det gäller djur och natur finns en stor polarisering i samhället. Vi är på väg att närma oss varandra, för det finns inget annat sätt. Tills vi får ihop allt i slutändan, kommer det att finnas människor som ser ogräs där kaniner ser godsaker, och ibland får de båda mötas och försöka förstå varandra.