Rättvisa är viktigt för kaniner.

Om Bosse och Tova tjatar sig till en extra äppelkvist, hör Saga och Alfons det i rummet bredvid och trampar otåligt tills de också får. Annars blir de ledsna och känner sig förbigångna. Och självklart, om Saga och Alfons vill ha öronmassage så erbjuds den efteråt även till Bosse och Tova så inga dispyter ska uppstå mellan paren. Av vad jag läst mig till på olika kaninsajter, är just förmågan att känna sig förolämpad välutvecklad hos kaniner och kan även handla om att man passerar dem utan att uppmärksamma dem genom en lätt strykning över ryggen. Nu kan vi inte klappa dem varje gång vi går förbi dem för det skulle bli oss övermäktigt, men vi försöker i alla fall att vara noga med att se och bekräfta dem när vi går upp på morgonen, lämnar hemmet och liknande. På samma sätt är kaninerna noga med att tacka (en puff med nosen) eller gosa tillbaka (slick på handen eller foten).

Man kan tänka på kaniner som små barn, och syskon gör man ju inte skillnad på så därför delar vi allt x fyra. Och fyrfaldigt får vi tillbaka i vår jämlika flock.

Det är Alfons som har hand om boandet i lägenheten.

Ibland hörs ett förfärligt liv sent på kvällen och då är han igång med att flytta korggrytet eller gnaga upp ett större utkikshål i sidan av det. Även korggrytet måste ju städas men jag gruvar mig alltid för Alfons blir så ledsen när jag rör till hans ordning. Jag blir rörd när jag ser allt jobb han lagt ned på att placera avgnagda pinnar i rad och puffat till snuttefilten så att den blir en varm vall mot världen. Senaste ommöbleringen skedde när Alfons kom på att den där träplattan som han har för att slipa tänderna på blir en utmärkt liten dörr till burgrytet. På millimetern rätt låg den och jag fick nästan ont i hjärtat när jag tänkte på hur han måste ha slitit för att få den på plats.

Egentligen behöver vi bara ge kaninerna materialet så sköter de resten själva. Trots allt tänker vi inte riktigt som dem och vet hur de vill ha det. Men Alfons vet.

- Vilken snäll kanin, säger den vänliga djurskötaren som klipper Bosses klor.

Att kaninerna är snälla får vi ofta höra när vi är hos veterinären. Det är väl en komplimang, antar jag. Och visst är de snälla. Men det är inte därför de ligger orörliga i undersökningsrummet utan för att de är rädda. Inte bara har bilresan dit varit en skräckupplevelse, även det sterila bordet väcker hemska minnen och man kan inte veta om man ska klippa klorna idag eller få en spruta i nacken.

Det är ledsamt att personal som är van att hantera djur inte ser skillnaden på ett snällt och ett ängsligt djur. Därför är det viktigt att vi som förvaltare kan berätta för djurskötaren att en kanin som darrar och har klotrunda ögon behöver extra mycket omsorg. Kanske kan vi inte skydda våra små för allt som är läskigt men vi måste göra så gott vi kan, så att de kan få njuta av sina korta kaninliv så mycket som möjligt.

Idag vill jag dela med mig av ett praktiskt tips.

Vi har ju delat lägenheten med kompostgaller så att kaninparen får tillgång till varsin del av den. Kompostgallren är monterat i dubbla rader, annars kan kaninerna bita varandra genom dem. Dock måste man lägga något emellan gallren, så att de verkligen är separerade och kaninerna inte kan nå till andra sidan av dem. Länge använde jag papprullar, sådana som man förvarar affischer och ritningar i. Nackdelen var att det ibland kom urin på dem, att kaninerna bet i pappen och att de lärde sig att lyfta rullarna en bit i försök att få bort dem. Då fann jag metallstag på Biltema, som jag buntade mellan gallren. De var billiga och fungerar perfekt, eftersom de inte ger vika utan fixerar gallren.

Bit för bit blir grytet bättre, om än aldrig perfekt.