Kanske läste ni bloggen om stackars Tova och hennes problem med blindtarmsavföring. Efter konsultation av fem olika veterinärer på olika kliniker samt två dagars inläggning där inget hittades, kom vi ju fram till att det kanske var årets nya skörd av hö som spökade.

Trots att vi i stort har kommit tillrätta med problemet, har Tova haft återfall då hon lämnat kluttar här och där. Direkt vi har sett dem, har vi matat henne med dem och hon har accepterat det. Men något har ju ändå varit fel och Tovas rumpa har blivit kletig av intorkat bajs. Efter att ha letat på internet, hittade jag till slut en artikel av en veterinär som menade att när en kanin har fått fel kost under lång tid, kan det ta flera månader att återställa balansen, om ens någonsin. Jag tog upp frågan med ännu en veterinär som rekommenderade små doser av Critical Care till Tova medan detta pågick om det inte alltid gick att mata henne med avföringen, för att hon skulle få i sig alla livsviktiga vitaminer och mineraler. Så när vi kom hem och såg en klutt som var för gammal för att kunna mata Tova med, fick hon lite CC som kompensation. Till sist kom den dag då ingen blindtarmsavföring lämnades. Men Tova hade lite gammal avföring intorkad i rumpan och vi fick då hjälp av en kunnig djurskötare att tvätta och klippa bort pälsen den satt fast i (gör inte detta själva, risken för skador är stor. Vänd er till någon med professionella kunskaper).

Nu är Tovas rumpa är ren och fin, och blindtarmsavföringen tar hon från den som hon ska. Hon är piggare och gladare än någonsin, far runt som ett Jehu och busar med oss. Fast mest vill hon vara med Bosse, som hon älskar mer än någon och något annat - till och med mer än pingelbollen.

Saga har varit trött på sistone. Legat i korggrytet och sovit medans Alfons, pensionären, suttit ensam i pottan och ätit. Ändå har hon verkat må okej. Varit lika sprittig och busig som vanligt när hon gäspat stort och gjort flocken sällskap.

En dag, gick Saga inte ut alls ur grytet. Vi trugade, fjäskade och lockade. Inget hjälpte. När hon erbjöds pellets, vände hon bort huvudet. Då förstod vi att något var fel. In med henne i transportburen och iväg till det Stora Djursjukhuset. Hon fick stanna där över natten med stödmatning och vitaminer. Prover togs men inget fel hittades. Medtagen av sjukhusbesöket och sitt tillstånd, återvände Saga till flocken. Vi var glada över att hon var hemma men ändå inte. Utan diagnos kände vi oss väldigt oroliga. De råd vi hade fått var att ge henne Critical Care och hö, inget annat. Att tvångsmata en rädd kanin är inte roligt. Ätandet blir traumatiskt. Vi gick över från den hemska sprutan till att lägga Critical Care på torkade löv. De gick ner till slut. Under nästan en vecka, var Saga fortsatt hängig. Somnade ideligen. Så snart vi la fram färskt hö, ryckte hon till och åt några strån. Sedan föll ögonen ihop på henne igen. Vi såg att hon kämpade och gissade att det var magen som krånglade; en trött kanin har nästan alltid problem antingen med den eller tänderna och bettet var det inget fel på. Vi önskade att en röntgen skulle gjorts, men man ansåg inte på sjukhuset att det behövdes. Ändå visade Saga själv att det var i magen problemet fanns. Hon tuggade i sig så många grova pinnar hon kunde, precis som Bosse när han hade stopp i tarmarna och fick trumsjuka. Vi var rädda att magen skulle fyllas med gas eftersom det mest kommit minipluttar och Saga låg stilla på golvet, utmattad. Nästa morgon fortsatte jag med Critical Care, pinnar och hö. Framåt eftermiddagen visade Saga för första gången tecken på att något var på väg att förbättras. Hon tog några varv runt vardagsrummet. En stund senare hade hon producerat två hemska pärlband av pluttar med tjock päls i – detta trots daglig kardning och rollning. Man kunde se hennes lättnad! Och snart fick hon aptit, blev rörligare och glad i livet igen. Än vågar vi inte ropa hej, hon är inte riktigt sig själv, äter inte helt normalt och gör inga krumsprång. Men det går åt rätt håll, och dosen Critical Care kan minskas dag för dag. När den akuta fasen väl var över, grät jag glädjetårar i hennes päls.

Det går inte en dag utan att vi tänker på hur mycket vi älskar dessa små. Men när man nästan förlorar någon av dem, blir det ännu tydligare hur viktiga de är för oss och vilka personligheter de är. Vår tappra, starka lilla flockledare har kämpat för sitt liv och vi ska göra allt vi kan för att hjälpa henne att vinna den fighten. Saga segrar till sist, det hoppas och tror vi på.

Jag vet att jag låter som en stolt morsa när jag skryter om våra små. Alla kaniner är lika duktiga och intelligenta, om de bara får chansen. Men jag upphör aldrig att förvånas över Bosse, som är smartare än något annat djur jag mött. Igår ville han äta ett smaskigt strå som låg bortanför hans mun. Vi trillade nästan av stolarna när han sträckte ut tassarna, tog strået mellan dem och förde det till munnen. Inget konstigt, tyckte Bosse. Det är ju så människorna i flocken gör när de äter. Och han är ju en liten människa ibland, Bosse, som ser och lär av allt i världen lägenheten.

I bloggen skriver jag ofta om hur underbara, roliga och smarta kaninerna är. Även svårigheterna har sin beskärda plats när våra småttingar har varit sjuka. Ett ämne har jag berört för lite och det är vardagsslitet. Det är viktigt att berätta om, annars kanske någon adopterar kaniner i tron att det alltid är lek och gos. Vi har haft tur med våra skyddslingar; de är verkligen lekfulla och gosiga. Men ett skäl till att de är det är att vi ger dem så mycket tid och utrymme. Vi gör det mer än gärna, och varje beslut att ta oss an ännu en liten långörad föregås av diskussioner om ekonomi och ork. Detta måste jag vara oerhört tydlig med: hur mycket vi än älskar dem, så går det inte att komma ifrån att det är jobbigt med allt runtomkring. Totalt sex pottor ska tömmas och rengöras, ofta två gånger om dagen. Eftersom kaniner inte kan hålla sig om de blir kissnödiga, kommer ibland små skvättar här och där trots att de är rumsrena och dem måste man åtgärda direkt, annars blir det fläckar. Ett kaninanpassat hem är per automatik mindre anpassat för människor. Vi har till exempel kompostgaller runt sängen och även om vi har blivit viga som cirkusartister av allt klättrande, muttrar vi också ibland när vi måste på toa mitt i natten. Kaninerna kan också vara riktiga busfrön, springa runt fötterna på en när man har bråttom till jobbet eller tugga sönder ens skor när man vänder ryggen till. Har man dessutom som vi två par kaniner som har olika revir, måste det pluttas för att markera gränser. Lägg därtill tre säckar hö och 55 liter strö i veckan som ska betalas och bäras, tre sorters färskt foder, kloklippning hos veterinär… Och det är bara början på listan. Som ni förstår, är det ett heltidsjobb att ha fyra kaniner.

Förstå mig rätt. Allt stök och städande är inget mot den kärlek vi får ge och ta emot. Men man måste veta vad man ger sig in i innan man tar ansvaret för små liv för det ansvaret varar i hela deras liv; det är omänskligt att komma fram till i halvtid att man inte vill och orkar. Så om ni vill bli kaninförvaltare, fundera först på vad ni behöver göra för att ge ett kaninpar ett drägligt liv (för man ska inte ta sig an bara en kanin eftersom kaniner är flockdjur) och prata sedan igenom om ni är beredda på de förändringar som krävs. Det är inte så annorlunda än att skaffa människobarn. Oavsett vad ni kommer fram till, hoppas jag att beslutet blir rätt, både för er och kaninernas skull.