Kaniner gillar omväxling i boendet.

När jag städar och rör till det ordentligt, är de överlyckliga; undersöker mattorna som ligger i en hög, klättrar på dammsugaren och välter sprayflaskan med ättiksvatten. Städningen tar dubbelt så lång tid att göra som normalt, men är dubbelt så rolig när kaninerna ”hjälper till”. Det är viktigt att de får vara med i processen, godkänna ändringarna. Man kan ju bara tänka sig själv, hur skulle det kännas att komma in i lägenheten om någon har flyttat ens möbler utan att man har fått vara med själv? En förändring de verkligen gillar är utbyggnaderna av grytet mitt på vardagsrumsgolvet. Vi har centrerat det så att där finns gott om plats att springa runt det. Sedan köpte vi ännu en IKEA-låda (Knagglig, obehandlat trä) eftersom Saga emellanåt kör ut Alfons från hans favoritplats. När vi passerade avdelningen med sängkläder, fick vi se ett perfekt kaninhus – en tom kartong som det hade legat kuddar i! Visst fick vi den, sa personalen. Särskilt när vi talat om vad den skulle användas till. Med en filt på är den nu en hot spot där Saga och Alfons ofta ligger och vilar och tittar ut genom fönstret.

Vi har nog ofta kaninglasögonen på oss när vi lämnar lägenheten och det är väl tack vare det vi kan ge småttingarna nya boenden och leksaker nästan gratis; en gren, en bananlåda, en urtvättad handduk och så har man gett grytet en extreme makeover. I kaninvärlden är det inte det dyrbara som räknas, utan det som liknar naturen mest. Särskilt om det ges med kärlek!

Med kaninerna är det bra. Men själv har jag fått en och annan skada genom åren.

Först bröt jag en tå när jag hade bråttom in på toa och glömde av plankan som skulle hindra kaninerna från att smita in där (den är nu utbytt mot en dyna). Därefter fick jag Morbus de quervais när jag skulle montera en kaninbur och bråkade med ett trögt plastknäppe (trauma uppstod då jag tog i så att tummen bröts mot handleden). Häromkvällen var det dags igen. Jag böjde mig ner över buren för att rätta till pottan, såg inte kompostgallret i mörkret och dängde hakan i så att läppen klövs och blodet sprutade.

Såklart är alla dessa skador inte kaninernas fel utan mitt. När livet går för fort, står jag på näsan. Men tusen gånger hellre gör jag det än att småttingarna står på nosen. För inget är viktigare än en frisk liten kańin som gläds åt varje ny dag den får.

Saga är den självklara flockledaren. Inte bara för att hon har slagits med pojkarna och gjort upp om titeln, utan för att hon är bäst lämpad på andra sätt.

Saga bevisar sin duglighet gång på gång. Hon vet hur man bygger bo till flocken och skyddar reviret. Hon har gjort ett gryt under fåtöljgruppen genom att dra upp mattan på ena sidan så att den bildar en vägg. En stor trädgren har hon lagt mellan stolarna och väggen så att man ligger bekvämt däremellan och dessutom kan skava av sig gammal päls på den. En annan trädgren har hon släpat iväg så att den markerar området utanför grytet (fåtöljgruppen) och nåde den som överträder reviret! Jag gjorde det av misstag häromdagen (nåja, jag behövde datorskrivaren…) och genast var Saga framme och knuffade bort mig med pannan. Det är också Saga som varnar för faror. Om något konstigt ljud hörs (ett billarm) eller konstig lukt känns (när fönstret är öppet till grannen som har katt), stampar hon så att hela huset skakar. Självklart ser hon också om sina pojkar. Alfons är den hon bevakar mest svartsjukt. Ska man gosa med honom, får det ske snabbt och när hon inte ser, annars blir man hårdhänt tillrättavisad. Alfons älskar att bli gosad av oss men Sagas svartsjuka gör honom nervös och han sneglar alltid ängsligt åt hennes håll samtidigt. Istället försöker han hålla sig nära när vi städar i buren, stryker sig händelsevis mot oss när han går förbi vilket Saga nådigt tolererar. Saga älskar Alfons innerligt. Groomar honom kärleksfullt, mer än vad hon gör med Bosse, som är hennes gos-slav. Men Bosse får gos av oss så det räcker och blir över. Fast det faktum att Saga är kaninigare än pojkarna gör också att hon inte kommunicerar lika bra med oss. Då skickar hon Alfons eller Bosse. Alfons brukar krafsa på en brädskiva när kaninerna vill ha nytt hö (de har hö i överflöd men man kan ju alltid fjäska sig till mer) och Bosse har kommit till oss och stampat när Saga har gått vilse bland möblerna i vardagsrummet och inte hittat ut.

Det är fantastiskt att se hur väl inrättade kaninerna är i sin flock och hur duktiga de är på att hitta kompromisser som gör vårt mänskliga hem till ett gryt, på deras villkor. Vi människor missar så mycket när vi inte ser på djuren från deras perspektiv. Men vi måste, speciellt när de kämpar för att förstå hur vi fungerar. Av det skälet, använder jag inte datorskrivaren mer än jag måste, för annars blir Saga arg :).

- Bara inte kaninerna tar över, säger en väninna när jag berättar om våra småttingars senaste bedrifter.

Väninnan tycker om djur, men hon delar inte vårt sätt att leva på samma nivå som kaninerna. Jag klandrar henne inte. Jag har tyckt som hon för inte alltför länge sedan. Däremot bjuder jag inte hem henne, eftersom hon inte skulle förstå de anpassningar vi har gjort i lägenheten för att den ska kunna bebos av både kaninerna och oss. Av samma skäl, är vi anonyma i bloggen. Vi har liv utanför lägenheten, och vi vet att väninnans syn delas av många andra. Vi förstår att andra inte förstår. Men vi är inte intresserade av att försvara eller förklara våra livsval. Istället umgås vi hemma med dem som är en del av vår flock, och som gör samma resa som vi i att närma oss djur och natur på ett sätt som en gång har varit naturligt men som idag ses som konstigt.

En annan fråga vi har fått är om vi förmänskligar våra djur. Vi svarar att det är precis tvärtom. Att förmänskliga djur är att tvinga in dem i våra normer, vårt sätt att leva. Att sätta dem i bur, till exempel. Vi har ju gjort det motsatta, gett dem möjligheter att utifrån sina behov i vår mänskliga miljö. Till exempel med stora grenar som de kan skava av päls på i fällningstider, ett gryt under en kökspall, en tunnel under en stol i matgruppen. En av de vänner som vi bjudit hem har själv nyss fått en liten inneboende. Han gick husesyn och såg skönheten i vårt bitvis udda möblemang. Sa att han själv förändrats i och med att han börjat leva sida med sida med sin fyrbenta. Sådana vänner tar man vara på. För sakens skull, vill vi understryka att inga ingrepp har skett i lägenheten, vi har typ inte grävt gångar i parketten åt kaninerna. Det är bara en del förändringar i möblemanget som gjorts, och så har vi ett galler runt sängen för att få sova ifred där. Hyresvärden är helt OK med detta, som nätet på balkongen. Utmaningen är ju att hitta ett sätt att samexistera så att alla mår bra, och det har vi lyckats med. Jag personligen har dock fått brottas med att inte längre kunna vara pedant; det är svårt att ha nystädat när Bosse följer efter en med sitt hö; det kan vara bra att sprida ut strån här och var ifall man blir hungrig, tänker han.

Att somliga människor inte kan besöka oss längre för att de skakar på huvudet åt oss och att jag inte har finstädat jämt är en enkel nedprioritering. Trots allt finns det sådant som är viktigare och vad det är, har vi lärt oss genom tre småttingar som har lärt oss mer om kärlek än vi någonsin vetat.