Jag har väntat med att skriva om Tovas sterilisering tills jag har vetat resultatet. Mycket kan gå fel med en liten kanin som opereras; den klarar inte sövning, den vill inte äta, såret går upp eller blir infekterat. Att ta sig igenom alla momenten från lämning hos veterinären till den dag kaninen skuttar runt som vanligt i lägenheten är jobbigt, mest för kaninen men också oss förvaltare.

Vi har haft tur med vårt lilla träsktroll. Hon började äta hö redan på sjukhuset och fortsatte hemma så vi slapp tvångsmata henne. Medicinen måste däremot ges i spruta i munnen och stackars Tova, som ju är ett bytesdjur, kämpade förtvivlat för att komma loss ur ”handdukspaketet” vi gjort av henne. Vi var jätterädda att såret skulle gå upp under denna dagliga tvekamp men det klarade sig. Inte heller kunde vi sätta ihop henne med Bosse på grund av hans starka revirbeteende. Veterinären rekommenderade tio dagars separation, dels för eventuella bråk, dels för att Tova inte fick springa och hoppa. Jag byggde en begränsad liten yta till henne som hon tyckte väldigt illa om. Visserligen fanns Bosse på andra sidan gallret men hon kunde inte få gos och ligga bredvid honom. Efter att ha ätit riktigt bra började Tovas pluttar bli mindre och man såg att hon var nere. Efter åtta dagar trotsade jag veterinärens råd och släppte under sträng övervakning ihop de båda som varken cirklade eller slet av varandra päls. Det morrades och markerades lite och efter ett par vändor, fick Tova äntligen puts av Bosse och lade sig nöjt tillrätta bredvid honom. Så glad över att vara tillbaka med honom igen var hon att när jag försökte karda honom, skällde hon högre än vanligt VÖFF VÖFF och bet mig över handen. Himmel så ont det gjorde!

Imorgon har det gått elva dagar och då kommer alla pallar och skrymslen tillbaka igen. En ny lärdom har vi efter detta sista kirurgiska ingrepp och den är att när ett litet djur får morfin i flera dagar, får den precis som människor abstinens. Tova har inte varit sig själv, uppträtt aggressivt och både morrat, skällt och försökt bita flera gånger. Jag pratade med en expert på beroendeproblematik som bekräftade detta och som sade att detta ju testas på djur (fruktansvärt!) så självklart upplever de också oro och ångest. Kaniner är aldrig stygga. Däremot stressade och rädda ibland, och så måste vi finnas där för dem. Och till sist: Vill ni slippa mista er lilla honkanin i cancer, bör ni sterilisera henne för detta är det öde som de flesta går till mötes. Det blir också lugnare för hankaninen, som slipper en stundtals intensiv uppvaktning.

Med det önskar jag er en fortsatt god helg med både påskharar och -kaniner.