...för Metacam och man inte riktigt kommer åt det sista i medicinsprutan kanske det hjälper om man tuggar på spetsen på den.

Igår drogs Bosses tand ut. Det gick fint. Tanden var redan lös och Bosse klarade narkosen bra. Redan idag har han börjat äta hö och i eftermiddag får han komma hem. Förmodligen kommer det att rinna ut gegga ur hålet och den ska tas bort med tops doppad i koksaltlösning. Det blir också en ny omgång smärtstillande men Bosse gillar ju smaken så det kommer nog att bli enbart en bonus för honom.

Vi är så tacksamma, både för att Bosse är en kämpe som älskar livet och för personalen på djursjukhuset som aldrig ger upp hoppet om det viktigaste vi har.

Bosse är inte lik någon av de andra kaninerna.

Igår kväll när det var dags för medicinen, kom han inte bara in till mig i köket vid rätt tid, han lade sig också tillrätta på golvet och lät mig lägga handduken mjukt över honom. Sedan öppnade han munnen! Vi hade en riktigt mysig stund medan han smaskade i sig metacam (kanske gör den inte bara gott utan smakar även gott) och sedan tog han nöjt emot en torkad blomma som belöning. Samma sak i morse, han låg med handduken som en stålmannenmantel över sig och flyttade själv pipetten i munnen dit där den låg bäst.

Nu när jag ser att Bosse är sig själv och att intag och uttag fungerar som det ska, är det dags att ringa veterinären för att boka tid för att dra ut tanden. Sedan börjar allt om igen med Critical Care och metacam. Men Bosse vet hur man tar på sig stålmannenmanteln och då går allt av sig själv.

Igår kväll började Bosse äta normalt. Helt plötsligt skuttade han runt som vanligt i lägenheten, lite långsammare förstås, och intresserade sig för om vi möjligen tappat något ruccolablad i köket. Hans ögon fick liv och han kaninstretchade för första gången sedan han kom hem.

Exakt klockan åtta på kvällen satte han sig vid mina fötter. Jag tänkte att det var en slump att det var just den tid han skulle ha smärtstillande, eller rättare sagt torkade blommor som belöning efteråt. Men han kom tillbaka exakt klockan nio, då han skulle ha tarmistimulerande och såklart något grönt till. I morse var det samma sak; klockan åtta och klockan nio satte han sig förväntansfullt vid mina fötter.

Jag tror han ska klara sig nu utan tarmstimulerande, endast smärtstillande återstår i ett par dagar till. Men lite ynklig är han än och efter morgonens mediciner, kröp han intill mitt ben och ville ha gos. Alla hans favoritsånger sjöng jag, från julpsalmerna till Dan Andersson; det mesta funkar utom Bellman, som Bosse verkligen hatar.

Nu sover vår lille hjälte bredvid Tovis på plastboxen efter att ha farit fram som ett Jehu. Och jag tänker att det finns så mycket att lära av djur, för de har fattat att livets mening är gos.

Bosse kom hem i förrgår. I väntan på tandutdragning behöver han äta upp sig och bli lite starkare. Han var märkbart lättad över att vara hos sin flock igen. Kollade runt så att ingen lagt beslag på hans favoritplatser och ätit upp allt hö. Sedan lade han sig under köksbordet och somnade.

Efter att knappt ha kunnat hålla sig vaken och behövt matas och medicineras, börjar han nu bli sig själv sakta men säkert. Inatt när jag låg bredvid honom på golvet, vaktade vi varandra. Hans första ”oink” kom i morse när jag gick mot påsen med torkade maskrosblad. Några höstrån har han också petat i sig och en vän förgyllde Bosses dag med färska äppellöv.

Bosse älskar livet mer än någon annan individ jag någonsin träffat. Att han behöver opereras är riskfyllt men tur i oturen är det en framtand som ska dras ut och som han klarar sig utan. Det faktum att den är lös är också positivt. Kaniner har ofta problem med tänder på grund av felaktig kost. Jag vet inte varför Bosses tand är dålig, för han har aldrig fått morötter eller ”skräpmat”, bara hö och lite färskt grönt. Men nu är det som det är, och hans odds är trots allt goda.

Även om man inte kan förebygga alla sjukdomar hos kaniner, måste man försöka genom framförallt rätt mat. När det inte hjälper ska man vara medveten om att just tandproblem ersätts inte av försäkringsbolagen. Redan innan operationen är gjord har Bosses vård kostat runt 12 000 kronor. Men allt är han värd, vår lille kämpe som just nu snarkar nöjt under köksstolen där han trivs allra bäst.

Sagas mage kom igång under gårdagen och hon fick åka hem. Hennes värden var lite knepiga men kunde bero på uttorkning. Ultraljudet visade att allt såg fint ut efter operationen av levern, vilket var en stor lättnad. Väl hemma rusade hon och Alfons mot varandra och satte sig bredvid varandra i pottan.

Nu väntar vi bara på Bosse, som behöver få hjälp med en framtand. Snart, hoppas vi, är Flocken komplett igen.

Lille Bosse. I förrgår kväll vilade han ovanpå platsboxen. Han var så trött. Öronen hängde. Jag kände i maggropen att någon inte stämde fast det inte är onormalt att han är sömnig efter en dag av skuttande.

Igår morse kom han inte springande när det var dags för morgonmaten. Han såg på mig och lunkade långsamt ut i köket där han lade sig ner. Prov-pelletsen åt han inte. Tandgnisslandet talade om smärta, inte förnöjsamhet. Som en trasdocka låg han i mina händer när jag lyfte in hans cirka 1.6 kilo lätta kropp i transportburen. Vi kom in direkt på djurakuten. Hans kroppstemperatur var 36 någonting, jag minns inte exakt för jag var så rädd. Han fick ligga på en värmedyna. Jag täckte honom ovanifrån och försökte andas värme på honom genom munskyddet.

- Det blir bra, du är snart hemma hos Tovis och oss andra i Flocken, viskade jag till honom innan jag med tungt hjärta lämnade djursjukhuset.

Lilla Saga. I morse var det hon som inte kom springande mot höet utan vände bort huvudet när jag lade fram det. Inte heller hon tog emot pelletsen. Så stressad var jag när jag andra dagen i rad behövde hantera en sjuk kanin att jag fastnade med foten i kompostgallret och dråsade rätt i golvet. Efter diverse fula ord – fallet gjorde ont - fick jag in Saga i transportburen (hon var inte så lättfångad som Bosse) och gav mig iväg igen till akuten. Idag tog det längre tid, det var många djur där med sina förvaltare och vi behövde köa till undersökningar. Det var okej. Saga var i bättre skick än Bosse och vi förstod båda att andra patienter behövde mer akut hjälp.

Väl hemma har jag grubblat över om det finns ett samband mellan att Bosse och Saga blivit sjuka dagarna efter varandra. Logiken säger mig att det är en slump. Bosses problem verkar vara tänder och tandkött, Sagas vätska i tarmarna. Båda är skilda från varandra i lägenheten med kompostgallret och har aldrig närkontakt. Alla fyra kaninerna får samma mat (som inte är ändrad förutom att vi är inne på tredje veckan av invänjning av torkade rönnbär, de får nu två om dagen) så Alfons och Tovis borde ha blivit dåliga också om det var något fel på maten. Själv kommer jag inte fram till något vettigt utan får helt enkelt vänta och se vad veterinären har att säga. Jag gläder mig i alla fall åt att Bosse och Saga får vara i samma sjukrum och känna varandras lukter.

Som om det inte räckte med allt detta elände, hade jag tid idag för Alfons kloklipp. Den hann jag inte med utan behövde ringa och boka om den. Så virrig var jag (mest på grund av försenat kaffeintag tror jag) att jag påstod att han var en katt. Nu ska jag dricka mitt kaffe och oja mig lite över mina blåmärken som jag inte hunnit känna av förrän nu. Men viktigast är att Bosse och Saga kommer hem snart, och allt är som förut igen.

Om man tvivlar på hur mycket kaninerna älskar varandra, kan man se dem göra sig redo för sovtid. Tovis och Bosse föredrar nattsömnen uppe på plastboxen. Framåt morgonen kan man hitta dem under köksbordet. Ibland delar de på sig – även kaniner kan få för mycket av varandra, speciellt när de har begränsat med utrymme – men oftast lägger de sig så tätt att man inte ser var den ena börjar och den andra slutar.