Lille Bosse. I förrgår kväll vilade han ovanpå platsboxen. Han var så trött. Öronen hängde. Jag kände i maggropen att någon inte stämde fast det inte är onormalt att han är sömnig efter en dag av skuttande.

Igår morse kom han inte springande när det var dags för morgonmaten. Han såg på mig och lunkade långsamt ut i köket där han lade sig ner. Prov-pelletsen åt han inte. Tandgnisslandet talade om smärta, inte förnöjsamhet. Som en trasdocka låg han i mina händer när jag lyfte in hans cirka 1.6 kilo lätta kropp i transportburen. Vi kom in direkt på djurakuten. Hans kroppstemperatur var 36 någonting, jag minns inte exakt för jag var så rädd. Han fick ligga på en värmedyna. Jag täckte honom ovanifrån och försökte andas värme på honom genom munskyddet.

- Det blir bra, du är snart hemma hos Tovis och oss andra i Flocken, viskade jag till honom innan jag med tungt hjärta lämnade djursjukhuset.

Lilla Saga. I morse var det hon som inte kom springande mot höet utan vände bort huvudet när jag lade fram det. Inte heller hon tog emot pelletsen. Så stressad var jag när jag andra dagen i rad behövde hantera en sjuk kanin att jag fastnade med foten i kompostgallret och dråsade rätt i golvet. Efter diverse fula ord – fallet gjorde ont - fick jag in Saga i transportburen (hon var inte så lättfångad som Bosse) och gav mig iväg igen till akuten. Idag tog det längre tid, det var många djur där med sina förvaltare och vi behövde köa till undersökningar. Det var okej. Saga var i bättre skick än Bosse och vi förstod båda att andra patienter behövde mer akut hjälp.

Väl hemma har jag grubblat över om det finns ett samband mellan att Bosse och Saga blivit sjuka dagarna efter varandra. Logiken säger mig att det är en slump. Bosses problem verkar vara tänder och tandkött, Sagas vätska i tarmarna. Båda är skilda från varandra i lägenheten med kompostgallret och har aldrig närkontakt. Alla fyra kaninerna får samma mat (som inte är ändrad förutom att vi är inne på tredje veckan av invänjning av torkade rönnbär, de får nu två om dagen) så Alfons och Tovis borde ha blivit dåliga också om det var något fel på maten. Själv kommer jag inte fram till något vettigt utan får helt enkelt vänta och se vad veterinären har att säga. Jag gläder mig i alla fall åt att Bosse och Saga får vara i samma sjukrum och känna varandras lukter.

Som om det inte räckte med allt detta elände, hade jag tid idag för Alfons kloklipp. Den hann jag inte med utan behövde ringa och boka om den. Så virrig var jag (mest på grund av försenat kaffeintag tror jag) att jag påstod att han var en katt. Nu ska jag dricka mitt kaffe och oja mig lite över mina blåmärken som jag inte hunnit känna av förrän nu. Men viktigast är att Bosse och Saga kommer hem snart, och allt är som förut igen.