Så mycket vi har lärt oss om kaniner under de här åren! Från att ha trott att alla kaniner ser likadana ut och beter sig likadant, så har vi fått förmånen att lära känna tre små unika personligheter.

Bosse har vi ju känt längst, och tillbringat oändligt mycket tid tillsammans med. Inte så konstigt då att han beter sig som en liten människa när han är med oss; när vi inte har förstått honom, har har lärt sig att förstå oss och när han är med sina kaninkamrater, ”kodväxlar” han och är kaninig. Som ni förstår, är Bosse oerhört smart. Så säger förstås alla malliga kaninförvaltare. Men i djurbutiken som Bosse kommer ifrån, sa man att han är en på tusen. Förutom att han är smart, är han också lekfull och en gosig liten livsnjutare. Några exempel:

• Bosse öppnar väskor. Med tänderna drar han upp dragkedjan och sticker ned sitt lilla huvud i väskan för att se om där finns något gott. Besökare som inte har trott på oss när jag varnat dem, har blivit överbevisade. Speciellt utflyktsryggsäcken är intressant, eftersom det är i den skogens godsaker bärs hem. Därför måste den kontrolleras extra noga vid varje hemkomst.

• När Bosse vill ha färskt hö, ställer han sig på bakbenen vid skåpet där hösäcken finns. Såklart ger vi därför kaninerna oskäligt mycket hö!

• Tidigt upptäckte vi att Bosse tycker om att ”åka matta” - han sätter sig tillrätta på mattan som vi drar honom runt på. Detta gjorde att vi köpte en brio-vagn för barn till honom. När han vill åka en sväng, hoppar han upp i den och så kör vi omkring honom tills han tröttnar. Han tycker också om att ”åka hiss”, vilket går till så att han klättrar upp på en hög möbel och så lyfter vi ned honom sittandes på en kudde. Sedan klättrar han upp igen och så håller vi på så.

• Om Bosse fick bestämma, skulle han vilja ha gos dygnet runt! Han groomar också oss tillbaka, vilket är ovanligt. Detta med gos återkommer jag till i en kommande blogg, eftersom det är en viktig punkt. Dessutom vill han gärna underhållas med sång under goset; bäst är julsånger och vaggvisor. Då kan han somna till en stund.

• Bosse älskar att titta på TV. Och vara med på Skype! Han hoppar raskt upp i knät och så får Skype-mottagaren se ett par öron som sticker upp längst ned på skärmen. Han tar sig också gärna upp i knät vid matbordet i hopp om att kunna stjäla till sig någon godbit men det går inte!

• Såklart vet han att han heter Bosse och kommer direkt vi ropar på honom!

Dessutom är han en liten enveten en som kan vara både tjurig och påstridig när han inte får som han vill.

Vår underbare smarte, lekfulle, livsnjutande, envetne lille Bosse – åh, vad vi älskar honom!

Det kan tyckas självklart och enkelt hur en kaninbur ska se ut och inredas men när kaninen flyttar in, upptäcker man vad som fungerar och inte. Jag kan dock bara uttala mig om inneburar eftersom jag inte har någon erfarenhet av uteburar. Det enda jag vet om uteburar är att de måste vara byggda så att kaninen inte kan smita ut eller rovdjur ta sig in. Jag har hört flera fall då rovdjur skrämt kaniner genom buren så deras hjärtan stannat eller som tagit sig in och skadat eller dödat kaniner. Älskade familjemedlemmar förtjänar ett bättre liv än så, så lägg tid och arbete på att säkra uteburen.

Till att börja med, finns minimimått på hur liten en bur får vara. Se länk till Jordbruksverket. Tre kaniner kräver tre tillgängliga burar, de måste ha mycket plats för hö och alltid rena pottor så jag har en bur i köket och två i vardagsrummet. En av de två som står i vardagsrummet stod ursprungligen i sovrummet men jag flyttade den eftersom vi stänger dit när vi inte är hemma. Jag har ju galler runt sängen och eftersom Saga otroligt nog kan klättra över det, vill jag inte riskera revirmarkeringar där.

Kaninpottor är trekantiga med en högre baksida, förmodligen för att urinen inte ska skvätta. Jag tycker konstruktionen är märklig, eftersom den gör det svårt för dem att nå höet; kaniner vill äta där de har pottan. Istället har vi köpt rektangulära kattlådor, som också är billigare. Kaninerna har minst två i varje bur. Efter halva dagen vänder vi pottorna så att kaninerna inte kissar och pluttar på samma ställe. De vill gärna ha det fräscht och om de tycker pottan är äcklig, sitter de inte i den. När Bosse var liten, hade han också en liten potta som följde med buren vi köpte. När den var full enligt hans uppfattning, släpade han den med tänderna fram till buröppningen för att vi skulle förstå att den behövde rengöras.

Eftersom våra kaniner är så rumsrena de kan bli, har vi inte sågspån i buren. Sågspån blir ”klafsigt” fort och sprids gärna över lägenheten vilket inte är så hygieniskt. På den tomma ytan i buren lägger vi tyger eller små mattor. Omgivningen är engagerad i att bistå med allt i textilväg så jag vi aldrig saknat underlag i buren. På bilden ses en av mina gamla klänningar. Bäst tycker kaninerna om fleece och det går ofta hitta billiga fleecefiltar på de stora varuhusen.

Hur höet ska placeras är en smaksak. De hängen som finns på marknaden har inte fungerat så bra. Det får plats för lite hö i dem, de är svåra att få ut höet ur eller så sätter sig helt enkelt våra småttingar ovanpå hänget och då är det oundvikligt att det sker ”olyckor” ner i höet. Lite svinn på höet måste man räkna med. Kaninerna drar runt det, så man måste ta bort det hö som blir förorenat. Hittills är det som fungerat bäst en planteringslåda för blommor, typ balkonglåda, som på bilden. Jag har vinklat den lite snett så att höet är lättillgängligt.

Buren ska ha någon form av hus eller gömställe om kaninen inte är frigående. De två stora burarna i vardagsrummet har det, men inte denna mindre i köket eftersom det inte får plats. Mina frigående kaniner har dessutom flera små ”gryt” i lägenheten, vilket jag kommer att återkomma till.

Till sist, måste kaninerna ha lätt att komma ut och in i buren, speciellt Alfons som är äldre och inte så vig. Träbroar i olika storlekar finns i de flesta djuraffärer, samt i nätbutiker. De är också bra för kaninerna att gnaga på. Egentligen ska buren placeras en bit upp för att det inte ska bli drag i den. Så hade vi det innan kaninerna sprang fritt. Nu fungerar det med mattor samt under varje bur även ett liggunderlag, av typen man har ute i naturen, som isolerar bra.

Och såklart är hela lägenheten – förutom sängen – också kaninernas. Vi är ju en flock!

Länk till Jordbruksverket:

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/kaninersomsallskapsdjur.4.62af51191240430af4d80002


643.html

OBS att jag, som jag skrivit i en tidigare blogg, tagit bort fronten på buren för att den ska bli mer lättillgänglig.

Jag ger kaninerna kraftfoder, dvs pellets, dagligen. Jag har läst mycket på nätet om olika sorter och försökt hitta den jag tror är bäst, innehållande många olika vitaminer och mineraler. Som jag har lärt mig, ska kaninerna ha en matsked pellets per kilo. Eftersom mina tre kaniner väger olika mycket och det kan vara svårt att hålla reda på hur mycket pellets de fått under dagen, lägger jag varje söndag upp ”veckoransonen”. Jag har tidigare använt en sortimentlåda men eftersom det är tveksamt om plasten i den är godkänd för matförvaring, lade jag små muffinsformar i varje fack. Det blev lite ”pilligt” så nu lägger jag istället pelletsen i varsin liten mugg, märkt med namn och dos.

Pelletsen får de vid speciella tillfällen; som belöning, när jag går ifrån dem, eller när de ska göra något jobbigt som att klippa klor. Ibland leker jag ”pelletsleken”, som syftar till att stimulera dem och träna dem mentalt. Jag ställer då tomma toalettrullar med pellets i på olika ställen i rummet, gärna så att kaninerna får klättra och krypa för att det ska bli roligare. När jag började med pelletsleken, lärde sig Bosse snabbt var toarullarna brukade stå och sprang ofta i förväg till de olika platserna för att invänta att vi placerade ut pelletsen. Om jag bytte ordning eller plats, blev han mycket upprörd och markerade sitt missnöje med att stampa och pipa.

Ibland har kaninerna fått för mycket pellets, vilket visar sig på att de inte äter sin nyttiga blindtarmsavföring. Märkligt nog, brukar de alltid lämna den synlig – jag har aldrig sett den i pottan bland övriga pluttar - som om de vill tala om att något är fel. Då utesluter jag pelletsen i några dagar tills ingen blindtarmsavföring är synlig längre.

Varför är titeln på bloggen godis, undrar ni. Jo, för att kaninerna verkligen älskar pellets, som smakar lika gott som godis för dem. När jag vill distrahera dem eller få deras uppmärksamhet, ropar jag GODIS (och då får de naturligtvis en pellets), varpå de kommer rusande till mig. Faktiskt tror jag att de lärde sig ordet GODIS före sina namn :)

För ett par veckor sedan, lät vi sterilisera Saga. Huvudskälet var att de flesta honkaniner drabbas av svåra – ofta dödliga – sjukdomar i livmodern redan vid cirka tre års ålder.

Som med Bosses kastrering, vägde vi länge för- och nackdelar. Att söva en liten kanin med ett svagt hjärta är riskfyllt. Tanken på att mista vår lilla prinsessa var outhärdlig. Men behovet av ett ingrepp blev nästintill akut då Saga började brunsta. Hon uppvaktade stackars Bosse så intensivt att han var alldeles slutkörd redan efter bara någon dag. Efter ett par veckor var Saga brunstig igen och jag såg på Bosse hur jobbigt det var för honom. Jag ringde då runt till ett flertal veterinärmottagningar och hittade en mindre inte så långt hemifrån som inte hade haft något fall av den nya gulsotssmittan, vilket var ett av mina orosmoment. Mottagandet vi fick där var fantastiskt. Man förstod Sagas betydelse för oss, och bemötte både henne och oss med värme och yrkeskunnande. Ändå var det oroligt och ledsamt att lämna den lilla på morgonen för att åka hem och vänta. Det var en lång dag för mig. Vilken lycka att hämta henne på eftermiddagen och allt hade gått bra! Tack vare att Saga inte är så gammal – jag gissar att hon var kring ett halvår när hon kom till oss, bortåt ett år nu – och rätt rejäl i storleken (tre kilo), klarade hennes kropp av operationen bra. Visserligen var hon vinglig och trött när hon hoppade ur transportburen hemma men hon repade sig raskt under kvällen. Som med Bosse, var maten det största problemet. En kanin måste hålla magen igång hela tiden, annars överlever den inte. Även denna gång fick jag ta Critical Care till hjälp men Saga var fortfarande skygg för mig och inte överdrivet road av att få en grön gegga intryckt i munnen med matspruta. Det tog tid innan det gick och jag fick vara vaken hela första natten. Med jämna mellanrum petade jag i henne små bitar av sådant hon älskade att äta som torkade äppellöv och färsk selleri. När de första pluttarna kom och Saga började kissa igen, var jag så lättad att jag nästan grät. Sedan gick tillfrisknandet snabbt. Såret läkte jättefint utan att infekteras och Saga fick tillbaka sin sprittiga livsglädje.

Efter ett kort återfall av brunst, har Saga blivit lugnare och det påverkar såklart även Bosse som nu slipper utsättas för hennes romantiska inviter (Alfons har hon tagit det lite försiktigare med, kanske känner hon på sig att han är pensionär och inte har riktigt samma ork). Ytterligare en konsekvens av steriliseringen är att Bosse och Alfons fungerar bättre ihop nu när Sagas hormoner inte distraherar dem. Och detta återkommer jag till i kommande bloggar.