Scen 1. Klockan är 5.15

Bosse: Ska vi leka?

Jag: Njae...om en kvart kanske? Eller tre timmar?

Bosse: Nä. Leka NU! Stamp stamp.

Jag: Okejrå. Vad vill du leka?

Bosse: Springa ikapp! Jagvilljagvilljagvill!

Jag: Du brukar ju inte ge dig så vi gör väl det då.

Scen 2. Klockan är 14.30

Saga: Du är sen! Det är bedrövligt.

Jag: En kvart...jag skyndade mig hem från tandläkaren så fort jag kunde.

Saga: Paprikan ska levereras KVART ÖVER TVÅ, inte halv tre.

Jag: Ber så mycket om ursäkt. Ska aldrig hända igen.

Saga: Det hoppas jag verkligen! Som kompensation ska paprikabiten vara större idag.

Jag: Du brukar ju inte ge dig så du får väl det då.

Scen 3. Klockan är 21

Alfons: Jag har inte fått några pellets idag.

Jag: Nejmen Alfons! Det har du ju.

Alfons: Nää inte en enda!

Jag: Jomen Alfons! 1 1/2 matsked har du fått, som vanligt.

Alfons: Minns jag inte. I alla fall så har jag inte fått min nattispellets.

Jag: Asså Alfons! Du fick den precis nu! Men du brukar ju inte ge dig så du får väl en halv till då.

Här är Bosses nya favoritplats att sova på. Mellan sybordet och vitrinskåpet har han hittat sin egen vrå. Mjukt ligger han på min vintermössa i thinsulate. En halvgnagen äppelkvist är bra att ha till hands också. Och så är CD-spelaren behagligt nära när det är dags för häng i grytet med klassisk musik.

För ett par år sedan, passade en bekant sin dotters kanin. Jag ville gärna träffa den lilla och besökte därför min bekant. Till min förfäran, var kaninen i mycket dåligt skick. Hon låg hopkrupen i ett hörn av buren. Åt inte, drack inte. Bredvid henne låg en gigantisk klump av blindtarmsavföring. Det var obegripligt hur hon ens hade fått ut den. Den enda mat som fanns i buren var en majskolv och gnagargodis. Inget hö. Dessutom var det ohyggligt varmt i rummet. Jag sa att kaninen omedelbart måste ha hö, och svalka. Min bekant hänvisade till att dottern sagt att kaninen inte åt hö, och att de hade åtgärdat värmen med en fuktig handduk ovanpå buren. Jag förklarade att hö är huvudkosten och att en fuktig handduk inte räcker en het julidag, kaninen måste ha en fläkt för att inte få värmeslag. Sedan gick jag därifrån, upprörd, och mailade dottern (vilket inte hjälpte. Dels var hon bortrest, dels verkade hon inte förstå situationens allvar). Min bekant (som faktiskt googlade en del information på nätet om än bristfälligt) ordnade hö till kaninen men ingen fläkt. Några dagar senare när dottern kom hem, var kaninen så illa däran att den fick avlivas. Jag ångrar bittert att jag inte tog kaninen till en veterinär. Dess liv hade förmodligen inte gått att rädda, men den hade sluppit några dagars lidande. Jag borde också ha anmält dottern till Länsstyrelsen. Inte för att de gör så mycket trots fler anmälningar än någonsin, utan av ren princip.

I veckan träffade jag min bekant igen och hon erbjöd mig då mattor till våra småttingar, vilket jag tacksamt tog emot. I detta sammanhang, berättade jag att de mådde dåligt av all stress kring förflyttningar etc i samband med att Anticimex besök hos en granne (se tidigare blogg). Kaniner är så känsliga, sa min bekant. Som den hon passade. Jag förklarade att det berodde på vanvård, och att undermålig kost var huvudorsaken. Min bekant svarade att så var det inte alls. Alla hon kände hade kaniner som bara dog, efter kort tid. Jag upprepade min ståndpunkt: vanvård. Kaniner ska ha hö och vissa gröna grönsaker. Inget annat. Min bekant påstod då att en kanin ska tåla att hållas i osv (vilket inte hade med saken att göra men också är ett felaktigt påstående). Jag sa att kaniner inte är leksaker som barn kan hantera som de vill, utan att de är vilda djur med behov. Hon undrade då varför man säljer kaniner och jag kontrade med ”pengar”. Uppfödare säljer kaniner både som ”lättskötta husdjur för barn” och som kött. Sedan ville min bekant ge mig lakan till kaninerna, vilket också var snällt. Men lakanen hade använts till att täcka möbler under en renovering då det funnits gifter i lägenheten, bland annat asbest. Jag avböjde lakanen med hänvisning till detta och fick till svar att det fanns faktiskt gifter i miljön också och detta var ingen skillnad. Det sista som sas i denna hopplösa diskussion var att kaniner ute lever länge och mår bra. Och igen sa jag emot. Informerade om att kaniner i det vilda lever ungefär 1 ½ år innan pest, gulsot, rovdjur eller bilar tar dem. Sedan gick jag därifrån, arg och ledsen.

Jag mår så dåligt när jag tänker på alla kaniner som far illa i onödan på grund av människors egon. Att ha rätt är viktigare än att djuren får ett drägligt liv; man klarar inte av att erkänna att man gör fel och vägrar därför ändra på sig. Till försvar bygger man sin argumentation på sådant som man hört från andra som är lika ansvarslösa som en själv med sina djur. Det enda som var rätt i det här samtalet var att kaniner verkligen är känsliga för mänsklig påverkan; att vända det till att det är orimligt och att man ska kunna hantera en kanin på det sätt man själv finner bekvämt, är förfärande korkat. Det värsta är att det inte går att nå fram till de prestigefyllda människorna. Ändå måste man ta diskussionen, allt annat vore fel. Det är därför jag skriver den här bloggen; om så bara en enda kanin slipper lida mer än nödvändigt, har den gjort någon nytta. Visst har vi själva gjort misstag längs vägens gång, och gör det fortfarande. Men det beror enbart på okunskap (baskunskap som att kaniner äter hö MÅSTE man ha), och när vi lär oss ett bättre sätt så ändrar vi oss genast. För det handlar aldrig, aldrig om oss, utan om dessa små liv som vi älskar mer än något annat.

Klockan halv sex sätter Bosse tänderna i gallret runt sängen och skakar det. Omöjligt att missa. Ändå ligger jag kvar, måste ha lite starttid. Tipp-tipp-tipp låter det när Bosse springer ut i vardagsrummet för att resonera med Saga. Jag är inte säker men jag tror att dialogen går ungefär så här:

Bosse: ”Hon vill inte gå upp!”

Saga: ”Ruska hårdare!”

Tipp-tipp-tipp tillbaka in i sovrummet. Nu låter det som om hela huset skakar. En minut till. Ooorkar inte gå upp än. Då börjar Bosse rejsa, fram och tillbaka. Jag sätter mig upp i sängen. Förmår inte ta mig längre. Bosse jämrar sig och stampar. I det läget går jag upp. Alltid. Mitt hjärta blöder. Bosse gör små glädjeskutt när jag kommer hasande. Jag byter vatten i kaninernas skålar och stänger in Bosse i köket en stund. Släpper ut Saga och Alfons ur sitt hägn. De springer in i sovrummet, ut i hallen, rejsar runt lägenheten varv på varv. Sedan är de nöjda. Sätter sig tillrätta i Bosses potta och väntar på hö. Jag gör rent i deras del av vardagsrummet, fyller på färskt hö, masserar Alfons öron och ger honom b-vitamin, levererar dagens första godbit – basilika – och rollar deras päls eftersom de fortfarande har fällning. När jag inte har mer att erbjuda, vill Alfons och Saga vara för sig själva. Då går jag in till Bosse i köket. Han vill också ha basilika. Nytt hö. En pinne kanske. Men mest vill han ha gos. Vi lägger oss sked, hans lilla varma kropp mot min mage. Jag känner hans hjärtslag. Hans ögon smalnar. Han gör sina små ”gosljud”, ett slags ynkligt pipande som hörs bara när han mår riktigt gott. Jag nosar i hans panna, drar in hans Bosse-lukt. Tiden stannar.

Snart kommer vardagen ikapp, med läxor och kvällsjobb. Men kaninmornarna är heliga. Den bästa stunden på dagen, som gör att jag orkar med resten av den.

När grannen som bor under mig berättade att de har fått vägglöss och att Anticimex skulle spruta gifter i deras lägenhet var det kaninerna jag först tänkte på. Anticimex skulle komma redan nästa dag. Var skulle jag göra av dem? De som är vana att springa fritt i ett kaninsäkrat hem. Och hur skulle jag hindra gifterna från att bli kvar i lägenheten, när kunde jag ta hem de små igen?

Först ringde jag Anticimex som rådde mig att täppa igen alla ventiler i 24 timmar. Sedan kontaktade jag fastighetsskötaren som talade om för mig hur det skulle göras. Därefter blev det ett samtal till Det Stora Djursjukhuset som rådde mig att ta kaninerna från lägenheten med tanke på deras känsliga lungor. Jag betade av alla i adressboken som antingen var bortresta, hade katt eller bodde mitt i ett stambyte. Bonden som säljer hö till oss var mitt sista halm(hö?)strå. Jodå, jag fick komma med kaninerna tidigt på morgonen och hysa in dem i ett par spiltor. Min tacksamhet visste inga gränser. Men innan jag kom så långt, var det massor av planering mellan jobb och andra vardagsmödor. Hö och strö bar jag upp på vinden, inpackat i sopsäckar och påslakan för att fukten inte skulle tränga igenom. Fram med stegen och täppa igen ventiler. Hur skulle kaninerna fraktas? Att få in tre bytesdjur i två transportburar var uteslutet. De har sin potta i underdelen av en traditionell kaninbur. Gallerdelarna används till att täcka eluttag. Allt detta fick jag montera ner klockan 6 på morgonen och sätta ihop till en bur. I med färskt hö i underdelen och när Alfons och Saga kom för att äta, satte jag på överdelen och fäste med buntband för att buren inte skulle riskera att ramla isär när jag bar den. Bosse fick jag mer eller mindre fösa in i en av transportburarna. Sedan packa alla kaninsaker – gryt till alla tre, godsaker, vattenskålar, hö att borra ned sig i (bonden hade färskt att äta av). Jag sprang i omgångar till bilen som är av modell mindre. Buren, som jag knappt orkade bära, gick in med skohorn. Jag körde iväg samtidigt som Anticimex bil parkerade utanför huset. Bonden hade verkligen gjort allt han kunnat; satt in värmeelement i den kalla ladan, lagt fram morötter, sallad och knäckebröd. Han menade väl med godsakerna och tog kanske illa upp när jag sa att kaninerna inte får äta sådant de inte är vana vid (morötter och knäckebröd är dessutom onyttigt) men jag vågade inte riskera deras hälsa. Att lämna dem var förfärligt. De var fullständigt panikslagna, speciellt Bosse som ju fick vara ensam i sin spilta. Alfons och Saga hade ändå varandra. Det var verkligen inte lätt att åka därifrån. Hem körde jag i ilfart för att ta ut alla textilier så att inte de skulle dra åt sig gift. Sprang ut och piskade mattor, dammsög och tvättade golv, slängde allt hö och strö...från 5.30 på morgonen till 23.30 på kvällen höll jag på. Däremellan besökte jag de små två gånger med godsaker och vitaminer. Bytte vatten och försökte lugna dem. Första besöket var förfärligt. Bosse gömde sig i grytet och jämrade sig oavbrutet. Alfons och Saga i sin spilta var inte riktigt lika rädda men nästan. Andra besöket gick bättre, alla lät sig beröras lite grand. Annars hade jag nog inte sovit på natten. Upp tidigt nästa morgon till jobbet. Hem och öppna ventilerna, ta ner hö och strö från vinden och fylla på rent vatten i skålarna. En snäll vän körde denna gång, vilket var tur. Dels är hans bil rymligare, dels är det inte lätt att ensam flytta burar och kaningrejor. Dagen innan hade jag pimpat lägenheten med lite roliga kaninnyheter som skulle glädja de små. Det är jag mycket glad för. När de kom hem och såg nya tunnlar och gryt, distraherades de en stund. Bosse var dock ängslig i flera dagar efteråt, höll sig nära mig hela tiden och åt dåligt.

Nu är allt över och lärdomen jag vill ge er är:

• Se till att ni själva inte får vägglöss – handla inte på secondhand, plocka inte saker från soprum, följ instruktioner för hur resväskor ska hanteras när ni är i varma länder. Läs mer på Anticimex hemsida.

• Var medveten om att gifter sprids i ventilationstrummor och genom fönster. Om ni vet att grannar använder sig av sådana medel, vidtag åtgärder och prata med en kaninkunnig veterinär.

Världen är full av faror för små kaniner. Även som människa är det ibland svårt att skydda dem. Men vi måste försöka göra allt vi kan, för själva förmår de inte förstå och hantera våra mänskliga misstag.