För ett par år sedan, passade en bekant sin dotters kanin. Jag ville gärna träffa den lilla och besökte därför min bekant. Till min förfäran, var kaninen i mycket dåligt skick. Hon låg hopkrupen i ett hörn av buren. Åt inte, drack inte. Bredvid henne låg en gigantisk klump av blindtarmsavföring. Det var obegripligt hur hon ens hade fått ut den. Den enda mat som fanns i buren var en majskolv och gnagargodis. Inget hö. Dessutom var det ohyggligt varmt i rummet. Jag sa att kaninen omedelbart måste ha hö, och svalka. Min bekant hänvisade till att dottern sagt att kaninen inte åt hö, och att de hade åtgärdat värmen med en fuktig handduk ovanpå buren. Jag förklarade att hö är huvudkosten och att en fuktig handduk inte räcker en het julidag, kaninen måste ha en fläkt för att inte få värmeslag. Sedan gick jag därifrån, upprörd, och mailade dottern (vilket inte hjälpte. Dels var hon bortrest, dels verkade hon inte förstå situationens allvar). Min bekant (som faktiskt googlade en del information på nätet om än bristfälligt) ordnade hö till kaninen men ingen fläkt. Några dagar senare när dottern kom hem, var kaninen så illa däran att den fick avlivas. Jag ångrar bittert att jag inte tog kaninen till en veterinär. Dess liv hade förmodligen inte gått att rädda, men den hade sluppit några dagars lidande. Jag borde också ha anmält dottern till Länsstyrelsen. Inte för att de gör så mycket trots fler anmälningar än någonsin, utan av ren princip.

I veckan träffade jag min bekant igen och hon erbjöd mig då mattor till våra småttingar, vilket jag tacksamt tog emot. I detta sammanhang, berättade jag att de mådde dåligt av all stress kring förflyttningar etc i samband med att Anticimex besök hos en granne (se tidigare blogg). Kaniner är så känsliga, sa min bekant. Som den hon passade. Jag förklarade att det berodde på vanvård, och att undermålig kost var huvudorsaken. Min bekant svarade att så var det inte alls. Alla hon kände hade kaniner som bara dog, efter kort tid. Jag upprepade min ståndpunkt: vanvård. Kaniner ska ha hö och vissa gröna grönsaker. Inget annat. Min bekant påstod då att en kanin ska tåla att hållas i osv (vilket inte hade med saken att göra men också är ett felaktigt påstående). Jag sa att kaniner inte är leksaker som barn kan hantera som de vill, utan att de är vilda djur med behov. Hon undrade då varför man säljer kaniner och jag kontrade med ”pengar”. Uppfödare säljer kaniner både som ”lättskötta husdjur för barn” och som kött. Sedan ville min bekant ge mig lakan till kaninerna, vilket också var snällt. Men lakanen hade använts till att täcka möbler under en renovering då det funnits gifter i lägenheten, bland annat asbest. Jag avböjde lakanen med hänvisning till detta och fick till svar att det fanns faktiskt gifter i miljön också och detta var ingen skillnad. Det sista som sas i denna hopplösa diskussion var att kaniner ute lever länge och mår bra. Och igen sa jag emot. Informerade om att kaniner i det vilda lever ungefär 1 ½ år innan pest, gulsot, rovdjur eller bilar tar dem. Sedan gick jag därifrån, arg och ledsen.

Jag mår så dåligt när jag tänker på alla kaniner som far illa i onödan på grund av människors egon. Att ha rätt är viktigare än att djuren får ett drägligt liv; man klarar inte av att erkänna att man gör fel och vägrar därför ändra på sig. Till försvar bygger man sin argumentation på sådant som man hört från andra som är lika ansvarslösa som en själv med sina djur. Det enda som var rätt i det här samtalet var att kaniner verkligen är känsliga för mänsklig påverkan; att vända det till att det är orimligt och att man ska kunna hantera en kanin på det sätt man själv finner bekvämt, är förfärande korkat. Det värsta är att det inte går att nå fram till de prestigefyllda människorna. Ändå måste man ta diskussionen, allt annat vore fel. Det är därför jag skriver den här bloggen; om så bara en enda kanin slipper lida mer än nödvändigt, har den gjort någon nytta. Visst har vi själva gjort misstag längs vägens gång, och gör det fortfarande. Men det beror enbart på okunskap (baskunskap som att kaniner äter hö MÅSTE man ha), och när vi lär oss ett bättre sätt så ändrar vi oss genast. För det handlar aldrig, aldrig om oss, utan om dessa små liv som vi älskar mer än något annat.