Som ni har förstått av tidigare bloggar, ser lägenheten inte riktigt ut som de flesta lägenheter; därav kallas den grytet. För oss är anpassningen en självklarhet. Visst saknar vi somligt, som att kunna gå ur sängen på morgonen utan att först klättra över ett 90 cm högt galler. Men det är värt det för att vi älskar de små så mycket. Eftersom en del som måste anses som standard i ett hem för människor saknas, är det viktigt att kompensera detta. Det vill säga, det som går att pimpa, pimpas. Gardinerna är valda med omsorg. Tavlornas placering också. I fönstren står vackra prydnadssaker och badrummet har spa-känsla. Viktigt är det också att välja vad utomstående får se. Inte så att vi drar fram kulisser vid besök, men vi väljer vinklarna som visas. Om någon knackar på ytterdörren och vi öppnar, ser besökaren ett vitrinskåp och ett pelarbord. Tar man ett kliv in i hallen, kan man skymta en helt annan miljö, såvida inte vi drar för draperiet. Kaniner eller ej, ska man alltid välja vilka man släpper in i sitt hem och vad man låter dem se; somligt ska förbli privat. Och när världen därute överväldigar oss, kryper vi alla ihop tillsammans i vårt skyddade gryt, bakom pimpade fönster.

Från oss alla i grytet till er alla!

Det är skillnad mellan våra kaninpojkar och kaninflickor, har vi lärt oss.

Saga och Tova är matriarker; de har attityd, säger ifrån om något inte passar. Häromdagen blev Tova så förargad över att Saga och Alfons fick hö före henne och Bosse att hon ilsket nafsade mig i byxbenet; inte hårt, men som en markering med att hon var missnöjd. Ofta ser vi Saga och Tova stå framför varandra och diskutera. Att diskussionerna är av seriöst slag kan vi ana när vi betraktar deras hållning och nosarnas intensiva vickande (vi är fortfarande övertygade om att det sker någon slags kommunikation också med ljud på en frekvens vi inte kan höra eftersom kaninerna har kontakt med varandra mellan olika rum. Det är konstigt att det inte går att finna forskning på detta men kanske har vi inte letat tillräckligt online. Vanliga kaninsajter verkar ju inte vara intresserade av mer signaler än att kaniner kan höja och sänka svansen). Det är Saga, flockledaren, som håller vakt och varnar övriga kaniner för läskiga flugor och besökare som inte luktar ”rätt”. Och särskilt gosiga är våra honor inte. Saga tar i nåder emot en och annan ryggstrykning. Tova har börjat grooma oss lite och promenerar gärna på oss men att ta på henne går ännu inte alls. Alfons och Bosse däremot är riktiga gosmonster, särskilt Bosse som aldrig får nog. Pojkarna är generellt också lite ”ynkigare” och springer och gömmer sig snabbare än honorna. Än så länge är ändå Bosse boss över Tova men riktigt nöjd med detta är hon inte, som jag har skrivit om förut i bloggen.

Oavsett kön, ska man aldrig tvinga på kaniner gos. Och oavsett kön, är kaniner individer som vill interagera på olika sätt. De har också sin dagsform, som precis som för oss varierar. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad, med lyhördhet och respekt, är en bra riktlinje både för djur och människor.

Jag har ju skrivit en del om kaninspråket och även länkat utmärkta websidan ”Logomorphs” för den som vill bli expert i ämnet. Men inte en rad har jag ägnat åt Bosses mänskliga vokabulär, som är rätt omfattande om man tar i beaktande att han inte är människa. Om vi ropar BOSSE eller GODIS så kommer han som ett skott (OBS han får inte godis. Begreppet betyder i vår flock en halv pellets). Han förstår också nej, farligt, SLUTA (det skriker vi inte så ofta, bara vid slagsmål som kan uppstå vid bonding), kom, vänta, vi kommer snart (vilket är lite lögnaktigt för snart i ett kaninliv är väl typ en kvart). Ett väldigt viktigt ord som man måste säga om man har varit dum är förlåt. Det ordet har stor betydelse för alla kaniner. Det åtföljs av ögonkontakt (man får lägga sig på golvet) och strykningar från huvudet ner över ryggen. Men favorituttycket framför alla är förstås jag älskar dig. Och att de små – inte bara Bosse – förstår det vet vi av alla tacksamhetsbetygelser vi får när vi ger dem mat, gosar dem och gör rent deras pottor; för ord är bara ord om de inte omsätts i handling, det vet både kaniner och människor.

I veckan hade flocken besök av reparatörer, som skulle undersöka ventilation och värme i lägenheten.

Förvisso tycker vi kaninförvaltare att vårt gryt är både vackert och funktionellt, men vi är också medvetna om att alla kanske inte delar den uppfattningen. För att tillgodose reparatörernas behov, förberedde vi därför besöket noga. Någon timme innan ankomst, vecklades kompostgallret för sängen i sovrummet ihop och ställdes mot väggen. I vardagsrummet, som kaninparen delar på, har vi ju ett dubbelt kompostgaller som skiljer dem åt. Detta galler är låst i mitten med små karbinhakar (så att kaninerna inte kan slinka emellan). Gallret öppnade vi i mitten och vek ihop åt varsin sida så att det bildade två rektanglar. Där fick kaninerna vara i någon timme tills inspektionen var över. Vad de tyckte om sitt begränsade utrymme? Inte mycket alls. Vi fick ännu ett bevis för hur viktig friheten är för dem, så stor den nu är i en lägenhet. Särskilt Alfons mådde dåligt, satte tänderna i gallret och skakade det förtvivlat innan han fick en pinne att distrahera sig med. När reparatörerna gått, sprang han genast lättat in i sitt korggryt och tvärsomnade. Vad vi lärde oss av detta är att det är viktigt att ha flexibilitet i grytet så att det snabbt kan byggas om efter behov. Säkert går det att förbättra och jag ser det som en personlig utmaning att både vi och kaninerna ska ha ett ännu mer funktionellt boende framöver. Vi lärde oss också att våra små faktiskt litar på oss och förstår att det vi gör, är för deras bästa. Även om de visade tecken på obehag när deras utrymme krympte, är de lika tillgivna efteråt som innan.

Och nu lägrar sig åter lugnet över flocken, tills nästa utmaning.