Ett ämne som jag måste återkomma till för att det är så viktigt är tvåsamhet.

Kaniner är flockdjur. De behöver artfränder. Vi som människor kan inte ge dem allt. Även om vi är hemma dygnet runt, kan vi inte tala deras språk och ge dem den stimulans de behöver. Att ha två kaniner är inte svårare än att ha en. Tvärtom. Två kaniner är dessutom mer gos för oss som förvaltare, de blir inte mindre tillgivna för att de har kompisar av sin egen sort. Våra småttingar vill via foton visa vad de mår bra av att göra med varandra:

Gosa

Äta

Hänga

Sova

Och leka, till exempel genom att välta saker. Eller springa runt i lägenheten tillsammans och undesöka den. Eller gnaga på en pinne ihop.

Så låt inte kaninen lida i onödan genom att vara ensam. Adoptera en ensam kanin från ett djurhem, en som ingen vill ha, och gör den lycklig genom att ge den kärlek både från en annan kanin och människor.

Jag bloggade för ett tag sedan om hur Bosse fick stopp i magen på grund av päls. Närmare bestämt, fanns det päls i hans blindtarmsavföring och när han åt upp den – vilket är livsnödvändigt – gjorde ämnen i avföringsklumpen den hård vilket ledde till ett stopp i tarmen.
 
Magproblem hos kaniner är alltför vanligt. ”Hårbollar” är ibland oundvikliga trots att man kardar och plockar päls. För att lösa problemet i Bosses fall, får han inte tillbringa så mycket tid tillsammans med Saga under fällningen eftersom han är hennes ”gosslav” och måste grooma henne ofta. Ett sätt att bli av med päls har kaninerna kommit på själva: i vardagsrummet har de två jättestora trädgrenar som de gnider sig mot. Varje dag tar vi bort pälstussar från dem så att de är rena och kan användas igen. Vanligare magproblem är nog att man byter eller introducerar nytt foder för snabbt. En annan sorglig orsak till plågsamma magsjukdomar som ofta leder till en smärtsam död är att man ger kaninen mat med socker i eller godis. Djurbutikerna erbjuder en stor variation av sådant som man kan tro är nyttigt att äta för kaniner men som i själva verket har motsatt effekt. Kaniner ska INTE ha olika slags fruktstänger eller ens morötter. När det gäller kaninmagar, finns hur mycket vederhäftig info som helst att få tag på online så jag har valt att inte länka någon speciell. Undvik hur som helst diskussionsforum där det skrivs märkligheter som att kaniner förstår själva vad de mår bra av att äta. Det finns ingen genetik som ”lär” kaninen vilken föda som är dödlig och inte (till exempel om man vill låta kaninen äta grönt frän ängen); det är ”trial and error” som gäller, dvs att går det så går det annars blir kaninen sjuk och/eller dör. Det budskap jag vill ge fokus i dagens blogg är att undersöka pluttarna. Varje morgon, plockar jag upp några från pottan och kollar storlek, färg, konstistens. Återigen ber jag er att googla info från veterinär etc. Men bifogar här ett foto på en normal plutt och en pälsplutt så ni ser skillnaden.
 
Googla, kolla källa, lär. Utgå från att det som finns i djurbutiker (förutom hö förstås) är bra för säljaren men inte kaninen. Och rädda liv.

Något av det viktigaste att veta om kaniner är att de är kännande varelser, precis som vi människor. Därför återkommer jag gärna till det i bloggen.

Vi märkte mer än någonsin efter vår bortavaro då vi var ute och reste hur lika barn de är. Våra kaninvakter – noggrant utvalda eftersom de besöker oss regelbundet – var förundrade över hur kaninerna betedde sig mot dem. Vi skrattade gott när vi fick rapporter via mess med frågor om ifall det var OK att ge Bosse fler pellets än vad som sagts bara för att han tiggde så gulligt. Och som jag skrev om förra veckan, krävde Bosse också sitt gos som han är van vid, vilket morgonkaninvakten fick stå till tjänst med klockan 05.30 Kaninerna passade också på att röra till det med hö på golvet och plutt utanför pottan, vilket de aldrig gör annars. Det var lite som ff, nu gör vi vad vi vill när kaninförvaltarna inte är här. Väl hemma igen, har Bosse inte lämnat oss länge i taget och när vi går ut, blir han lite bekymrad. Han vill gärna ha mer gos än vanligt. Saga och Alfons har ju varandra, men även de är överlyckliga över att vi är på plats och passar på att tigga mer äppellöv än vanligt – det är ju lite synd om dem nu som inte har haft ständig passning.

Visst är det viktigt att leva som vanliga människor fast man är kaninförvaltare och det gör vi också. Men när man har förstått hur lika barn kaniner är och inser vad man betyder för dem, är det lätt att göra anpassningar. Och vad är väl en bal på slottet mot en hemmakväll med tre gosiga småttingar som helst av allt vill ha öronen masserade.

Under de fyra år vi har varit kaninföräldrar, har vi aldrig rest bort från småttingarna samtidigt. Vi har inte riktigt kunnat lösa logistiken eftersom de lever med oss som familjemedlemmar. Sanningen att säga, är de väldigt fästa vid oss och påverkas till och med om vi båda är borta från dem  i många timmar under en dag.

Innan vi bestämde oss för att boka en resa, var det en hel del att ta ställning till. Att lämna bort kaninerna till något slags pensionat var uteslutet. Dels är de inte vana att vara instängda, dels finns risken för smitta. Efter mycket resonerande kom vi fram till att vi behövde två kaninvakter som hjälpte till – en som kunde se till dem på mornarna och en på kvällarna. Vi frågade två nära vänner som tycker om kaninerna (och är omtyckta av dem) och de svarade utan betänkligheter ja. Resan vi bokade var tre dagar lång; avresa tisdag eftermiddag, hemkomst torsdag eftermiddag. Innan vi åkte, förbereddes allt noggrant och kaninvakterna bjöds hem på genomgång med bullfika. De fick också en checklista med saker att tänka på (inte trampa på Bosse som gärna är runt fötterna) samt allt som skulle göras som att byta pottor (nya med strö stod klara) och fylla på vatten.

Nu efter resan kan vi konstatera att bortsett från att kaninvakten på morgonen höll på att komma för sent till jobbet på grund av att Bosse krävde gos, har allt fungerat fantastiskt bra. Kaninerna har ätit mer än vanligt – förmodligen för att fylla tiden eftersom de är vana vid stimulans från oss – och har varit trygga med sina kaninvakter. När vi kom hem, var de överlyckliga över att se oss och vi ännu mer över att se dem. Men även om det är roligt och nyttigt att ge sig ut i världen ibland, konstaterade vi att bäst av allt är det när flocken är samlad och allt är som vanligt igen.

När våren var på väg över i sommar, blev vår lille pensionär sjuk. En morgon, låg han på sin favoritplats och såg väldigt ledsen ut. När vi försökte ge honom mat, vände han bara bort huvudet.

I vanliga fall är Alfons skygg och svår att hålla. Men nu lät han sig lyftas som ett hängigt litet gosedjur. In i transportburen med honom och iväg till Det Stora Djursjukhuset. Han blev inlagd och fick stanna över natten med stödmatning, vitamintillskott och aptitstimulerande medel. Man hittade ingen orsak till matstoppet: Det var inget fel på magen och tänderna såg fina ut. Innan vi skulle åka hem med honom dagen efter, föreslog veterinären i sista minuten ett ultraljud. Det visade sig då att Alfons lever var angripen av cancer. Sjukdomen var inte långt gången. Det fanns inga tecken på tumörer eller blödningar. Vi rekommenderades att komma tillbaka två veckor senare för att se hur påverkat hans allmäntillstånd var och om det var dags för honom att få somna in. Vi var förtvivlade när vi åkte hem. Lille Alfons, som vi haft hos oss bara i ett år. Med tanke på det hemska liv han hade haft innan, ville vi ge honom mer tid och kärlek. Det var så orättvist. Väl hemma, fortsatte vi med stödmatningen. Vi hade fått veta att b-vitamin var bra för levern, och gav oss ut för att leta efter sådana droppar. Ingenstans fanns de. Inte hos någon veterinär, inte på djursjukhusen. Efter att ha sökt på nätet, fann vi till slut en försäljare i Uppsala som vi beställde en flaska av. Varje dag sedan den 30 maj, har Alfons sedan fått b-vitamindroppar på morgonen. Eftersom han ogillar smaken på dem, gör vi en kaninsushi – häller ett par droppar på krossad pellets och lägger dem i ett färskt löv som hålls ihop av ett knutet grässtrå. Alfons älskar det! Björk (och c-vitamin) lär bidra till läkning av cancer och eftersom Alfons också tycker om björklöv, får han även det varje dag. Färska löv under vår och sommar, torkade nu under hösten eftersom björken är giftig när frosten kommer.

Vår lille pensionär är ett mirakel. Piggare och gladare än någonsin, far han runt lägenheten som ett Jehu. Dagen börjar han med ett morgonrace som går både högt och lågt. Han är med när vi städar, vill busa och leka med oss och glädjer sig åt så små saker som att få utforska en tom papperspåse. Man kan inte tro att han är så gammal att han har grå strimmor i pälsen. Om vi misstänkte för en sekund att han mådde dåligt eller led, skulle vi ta honom till hans sista vila. Men efter samråd med den förundrade veterinären (återbesöket efter två veckor avbokade vi), tar vi tacksamt en dag i taget och ger honom all den omsorg vi kan. Och av allt han ger oss tillbaka, är kanske det största insikten om hur viktigt nuet är, både för djur och människor.