En ny miljö och nya människor är en stor omställning för en kanin.

Bosse var inte fullvuxen när han kom, cirka ett halvår gammal. Pytteliten var han, en blandning av dvärgvädur och Löwen. Ynklig och ängslig flyttade Bosse in i buren. De första dagarna fick han vara i fred. Vi betraktade varandra på avstånd. När jag rörde mig, blev han orolig. Eftersom vi inte ville att han skulle vara mer begränsad än nödvändigt, började vi så småningom att vänja honom vid friheten (dvs lägenheten). Men buren var hans enda trygghet, och det tog tid att få ut honom ur den. Först satt vi i omgångar på en stol med en filt i knät framför burens öppning. Bosse fick komma och gå som han ville. I nästa steg, lade vi oss på mattan så att vi var på hans nivå, och lät honom utforska den och mig. Ganska snart kom den dag då han inte ville vara i buren alls. Vi hade aldrig hört talas om att kaniner kunde springa fritt inomhus, och visste inte vad vi skulle ta oss till. En lösning var att låta honom vara med oss när vi var hemma, och i buren när vi inte hade uppsikt över honom. Men Bosse hatade att vara instängd. På natten skakade han ångestfyllt burgallret med tänderna och förde ett väldigt oväsen. Det var outhärdligt. Vi fick kaninsäkra hemmet, ställa möbler framför alla eluttag och kablar, se till att ingenting gick att klättra på. På så sätt, blev hela lägenheten tillgänglig för honom. Så blev Bosse en lycklig kanin, som alltmer följde oss vart vi gick. När vi åt frukost, somnade han vid våra fötter under köksbordet och när vi gick på toa, väntade han utanför. Han skakade gallret runt sängen (vi fick bura in oss istället för Bosse för att han inte skulle kissa på oss när vi sov) när han tyckte att vi skulle vakna och han mötte oss i hallen när vi kom hem. Det har till och med hänt att jag har somnat på golvet, mitt i kaningoset, och Bosse har somnat också, inkurad i mina knäveck.

Idag kan jag inte förstå hur vi kunde försöka hindra Bosse från att vara en del av våra liv. Buren finns kvar – han har faktiskt tre stycken, en i varje rum så att han kan äta och gå på pottan var han (och hans två kamrater som jag ska berätta mer om längre fram) vill. Men burarna har inte längre några dörrar som går att stänga, vi har tagit bort hela gallerfronten för att det ska vara lätt att hoppa in och ut.

Frihet är det största av allt, både för kaniner och människor.

Innan jag skaffade kanin, visste jag inte riktigt hur det skulle gå till. Djuraffär? Uppfödare? Annons? Vänner och bekanta? Jag undersökte alla dessa alternativ. Inget av dem kändes riktigt rätt. Men av en slump, passerade jag en dag en mindre djuraffär i närområdet och gick in i den. I ett trångt litet rum trängdes några kaniner med gnagardjur och högljudda fåglar. Det gjorde ont i mig att se hur de hade det. Jag önskade att de alla skulle få komma fort därifrån till bra hem. Kanske skulle jag i alla fall kunna ge en av dem ett bättre liv. Personalen föreslog diverse kaniner som såg ut som gosedjur i bur. Men jag hade redan sett min: en liten svart en som sprang runt på golvet under burarna och undersökte nyfiket alla skrymslen och vrår.

- Han, sa jag och pekade.

Några dagar senare, flyttade Bosse in. 

Precis som det är ett stort beslut att skaffa barn, är det ett stort beslut att ta sig an en eller flera kaniner. Livet förändras. Som kaninförvaltare, måste man veta att man kan avsätta tid, pengar och kärlek till en liten individ som kommer att vara helt beroende av en i kanske tio år framåt. Därför funderade jag länge på vad det innebar att bo med en kanin (jag visste inte då att det skulle bli tre så småningom), och om jag skulle räcka till.

Även om jag tyckte att jag hade tänkt på allt, blev verkligheten annorlunda. Liksom oss människor, har varje kanin en egen personlighet, en egen vilja, och individuella behov. Och liksom vi människor tycker att det är spännande att lära känna en ny person, innebär en ny kaninrelation också oro och frustration ibland.

Men aldrig någonsin har jag ångrat att jag öppnade mitt hem för mina tre små kaninkamrater. 

Anledningen till att jag startat bloggen kaninkamrat är att jag med den hoppas kunna ge en annan bild av kaniner än vad vi kanske är vana vid. Kaniner är ett underskattat husdjur. De köps ofta som leksaker till barn, de vanvårdas och när man tröttnat, slängs de i värsta fall ut i en brutal natur som de aldrig tidigare haft kontakt med eller vet hur de ska överleva i.

Kaniner kräver en hel del omvårdnad, vilket man måste vara medveten om som blivande ägare. De är känsliga. Lyfts de på fel sätt, kan de bryta ryggen. Magproblem är vanliga på grund av oriktig utfordring. Trånga och smutsiga burar kan orsaka sjukdomar. Understimulerade kaniner kan bli deprimerade.

En väl hanterad kanin, kan däremot ge tusenfalt igen. Den är mer än ett husdjur: den är en familjemedlem, som inget hellre vill än att få vara en del av sin ägares liv. Kaniner är smarta, roliga och nyfikna. De är kärleksfulla, gosiga och sociala. De är så mycket mer än detta, vilket jag kommer att ge exempel på i bloggen.

Kaninkamrat har som främsta uppgift att väcka tankar om förhållandet mellan kaniner och människor, och visa på hur vi kan leva bättre tillsammans. Dessa tankar bygger helt och hållet på mina egna erfarenheter och det finns ingen garanti för att det som fungerar för mig och mina kaniner fungerar för andra. Observera att kaninkamrat inte tar ansvar för riktigheten i faktainnehållet i bloggen. Jag själv har ingen formell utbildning inom djurhållning. Min kunskap är baserad på mina personliga upplevelser (vilka inte behöver vara allmängiltiga) och på information (vilken inte behöver vara korrekt) som jag har tagit del av från människor med erfarenhet av kaniner. I de fall källor finns till informationen, refereras de till i det aktuella inlägget.

Bloggen uppdateras en gång i veckan, på söndagar.