En arla morgon kom inte Alfons springande som vanligt och hoppade upp på pallen för att äta hö ur min hand. Istället låg han tryckt under sin favoritbänk och såg plågad ut.

Jag förstod direkt att något var fel och sprang fram till honom. När jag såg hans vänstra öga, hoppade jag till av förfäran. Det var igenmurat av klet och det som syntes av ögat var blodrött. Jag fick en tid nästan omgående på min lokala veterinärklinik. Inte bara är de förstående och kunniga, de finns också fem minuter från min lägenhet vilket gör att kaninerna slipper långa, stressande bilfärder som påverkar deras hälsa negativt. Väl på plats, konstaterades återigen sår på hornhinnan. Antagligen hade ögat kliat (kvällen innan var det dock okej) och Alfons krafsat med klorna i det. Ögonproblem kan bero på yttre faktorer som skräp i ögat (vilket var fallet förra gången detta hände, Alfons älskar nämligen att borra in huvudet i hö-högen) men också tänderna. Tandproblem kan i sin tur bero på felavling (vilket är ett av skälen till att jag är helt emot denna omoraliska företagsamhet) eller på att tänderna är långa alternativt vassa. Nu hade Alfons fått små nabbar på tänderna som orsakade problemen. Jag var förtvivlad. Hur var det möjligt, han får ju bara hö som sliter ned hörntänderna, lite lite grönt och en och annan pinne. Fullt medveten om kostens påverkan, ger vi Alfons bara 4-6 pellets om dagen och aldrig i andra fall än som muta för att få karda hans päls. Nu var det ändå som det var. Kanske för att Alfons antagligen är gammal (jag vet inte säkert eftersom han är adopterad från ett djurhem), för att han fått fel kost innan han kom till oss (han hade tendens till höga tänder för fyra år sedan och fick slipa lite lätt på dem då) eller att det är något genetiskt. Jag fick börja med att få läkt såret med hjälp av Kloramfenikol droppar och smörjande Comfort Shield. Först var Alfons mycket motsträvig, tills han mindes att droppar = torkade äppellöv. Snart satt han villigt och väntade vid samma tider varje dag, till och med efter det att kuren var klar. När vi kom på återbesök för att se om såret läkt, gjordes ett försök till sköljning av tårkanalerna vilket tyvärr inte lyckades eftersom de var svullna. Hem igen med ny salva, kortison denna gång. Alfons gillade upplägget: Kortisonsalva = fler torkade äppellöv. Efter ytterligare en och en halv vecka, hade svullnaden lagt sig och tårsköljningen lyckades. Men tänderna måste ändå åtgärdas. Bra var att vi kommit i ett tidigt skede, dåligt att problemet ens uppstått och att en sövning alltid innebär en risk för kaniner som har svaga hjärtan och kanske aldrig vaknar mer. Men lille Alfons kämpade på, vaknade snabbt efter sövningen och var överlycklig när han kom hem igen. Redan efter någon timme började han småäta och framåt kvällen var han sig själv, om än något vinglig.

Nu är vår lille pensionär som vanligt igen, i alla fall för ett tag. Om och när nästa slipning behövs vet vi inte, kanske inom ett halvår eller ett år. Men just nu är han lyckligare och piggare än någonsin, och vi med honom.

Att göra ren kaninpottorna ofta är viktigt. Inte bara för att kaniner är renliga och tycker att det är äckligt att sitta i kiss och bajs (urinen är dessutom frätande för deras ömtåliga tassar) utan för att stanken är farlig för dem. Urin innehåller ammoniak och den skadar kaninernas lungor om de utsätts för den för länge. Därför måste man också försöka få bort fläckar i pottan som kan uppstå om man inte täcker botten tillräckligt med strö. När Bosse flyttade in, slängde jag konsekvent hela pottans innehåll. Numera skopar jag bort det som är använt och sparar det strö som är torrt; det finns ingen anledning att kasta något användbart, särskilt som det går åt ganska mycket av det till fyra aktiva kaniner. Inte bara ammoniak utan alla konstgjorda, starka dofter kan orsaka lunginflammation hos de små. Därför har vi slutat helt med doftsatta produkter; tvål, tvättmedel (sköljmedel skulle vi aldrig få för oss att använda vare sig på egna kläder eller kaninmattor. Det är giftigt och stannar ju kvar i textilierna), after shave, rengöringsprodukter osv. Det enda vi använder är ren såpa och utspädd ättika till pottorna. Övrigt, som tvål och shampoo etc, köper vi oparfymerat (och veganskt så att det inte innehåller slaktrester och annat).

Ibland glömmer även vi av oss och tänker kanske inte på somliga lukter som skadliga. Det blev jag påmind om senast jag var hos det omtänksamma, lokala djursjukhuset. Djurskötaren som visade mig och Alfons till ett undersökningsrum bad mig vänta med att placera hans transportbur på undersökningsbordet eftersom hon spritat det. Det luktade verkligen starkt från bordet och naturligtvis ville jag inte utsätta Alfons för den doft-chocken.

Om någon tycker att denna anpassning hemma är en för stor eftergift vill jag ställa en fråga tillbaka: Vad är viktigast, att själv lukta på ett visst sätt trots att det är både onödigt och onaturligt eller att skydda kaninerna från plågsam sjukdom? Om det första överväger, ska man inte bo tillsammans med Stampe och hans vänner. Men så länge det finns människor som väljer bort djurens välfärd för egoistiska drivkrafter, kommer synen på dem som inte kallas mänskliga att förbli omänsklig.

Alla höhäckar jag har köpt för dyra pengar i affärer har varit helt värdelösa, tycker jag och kaninerna. Men när jag såg IKEAS plastbehållare ”Variera” insåg jag att den var det ultimata tillbehöret jag behövde för att slippa slänga kontaminerat hö (dvs att kaninerna dragit ned det i pottan och kissat på det vilket säkert är jättemjukt och mysigt). Alfons demonstrerar här "höhäcken” vågrät men den fungerar även lodrätt. Priset, 19 kronor, är också lagom för min plånbok. Tack för det, IKEA!

Kaniner känner på lukten om folk och fä eller snälla eller inte.

När grannens katt sitter i fönstret och tittar ut, varnar kaninerna varandra för rovdjuret; de stampar och fäller öronen, redo att fly. När en människa kommer på besök, måste de komma lite närmare och undersöka lukten. Kanske döljer vi våra rätta identiteter bättre, kanske är kläder och deo i vägen. Kaninerna brukar i alla fall sikta på fötterna. Redan i hallen får besökaren finna sig i att bli nosad på i kaninhöjd. Luktar hen snällt, har hen en vän för livet. Men om lukten är fel, fnyser kaninen och försvinner in i lägenheten för att komma fram först när den illaluktande personen gett sig av. Som när en f d kollega kom hem till mig på frukost. Hen tittade oförstående på Bosse, som var den enda fyrfotingen här på den tiden.

- Varför har du skaffat en KANIN? Var hens enda kommentar.

Bosse tog en sniff på hens fötter och sedan var den relationen över. För mig hade det tagit några månader att lista ut att hen inte var särskilt empatisk; Bosse förstod det direkt.

Jag läste någonstans att förr, valde vi människor partners efter lukten men att det numera är svårare eftersom vi har så många kemiska dofter på oss som förvillar. Kanske borde vi göra som kaninerna, lära känna någons fötter innan vi släpper in resten.