När besökare frågar om kaninerna är rumsrena, är jag och den andra människan i flocken inte helt överens om svaret.

Jag menar att eftersom kaninerna VET att de ska gå på pottan och i normala fall gör det också, är de rumsrena. De onormala fallen, undantagen, är följande tillfällen:

- Pottan är äcklig och kaninerna vill inte sitta i den (de är mycket renliga)

- Kaninerna hinner inte till pottan (kaniner kan nämligen inte hålla sig)

- Urinen används för att markera revir (vilket sker när de skiftas i lägenheten och är inne på varandras områden).

Att potträna en kanin lär vara enklare än en hund, har jag läst på utmärkta House Rabbit Society och jag håller med om det. Bosse blev lätt van vid pottan genom att jag lyfte upp honom i den varje gång han kissade utanför. När den blev full, drog han ut den på golvet och lät därmed meddela att den behövde rengöras. De andra kaninerna lärde sig av honom nästan omedelbart.

Kanske spelar det ingen roll om vi har olika uppfattning om definitionen ”rumsren” så länge som vi kan förmedla hur och var kaniner kissar. För oavsett definition, är det viktigt att veta att det kan skvättas här och där när man har frigående kanin och att man bör ta hand om urinen fort så det inte blir fläckar. Direkt kaninen har skvätt, har urinen varken färg eller lukt (i alla fall om kaninen är steriliserad eller kastrerad så urinen inte innehåller hormoner) och är inte särskilt jobbig att hantera. Men får skvätten ligga ett tag, luktar den illa och fräter på underlaget. Ett tips är att ha en vaxduk under mattan där kaninen oftast rör sig. Om det ändå blir en fläck, kan det uppstå missfärgningar som ibland går att ta med såpa och/eller ättika som får verka någon kvart.

Aldrig, aldrig får man bli arg på en kanin som kissat. I början när Bosse av misstag lämnade en pöl, blev han så rädd att han satt stel med uppspärrade ögon utan att röra ett morrhår. Nu vet han att det är okej – han kan faktiskt inte hjälpa det – och att vi såklart inte skäller på honom. Istället kommer han och visar var pölen är så att vi kan åtgärda olyckan. Förhoppningsvis lär han de andra kaninerna samma beteende. Och om inte, kommer vi så gärna med hushållspappret.

Idag fortsätter jag diskussionen om relationen i ett kaninpar.

Bosse är dominant över Tova, Saga över Alfons. Denna uppdelning ligger i kaninernas natur, de har med sig den i sina gener och den kan vi inte ändra på. Däremot måste vi se till att inte störa ordningen.

Till exempel kan det bli problem om vi ger godsakerna (gröna grönsaker, pellets) till ”fel” kanin först. Bosse och Saga måste prioriteras, annars kan de ge sig på sina underordnade partners. Saga brukade också bli sur om Alfons fick gos av oss och kunde då nafsa i hans päls. Vi fick alltså utesluta gos (trots att han så gärna ville ha det, speciellt öronmassage) alternativ smyg-gosa när Saga inte såg. Saga kom annars fram direkt och knuffade på oss, samt hoppade över Alfons för att markera att han var hennes. Bosse är mest intresserad av mat, så han bryr sig inte ett dugg om ifall Tova får gos. Det gör henne gott, och hon blir alltmer ”gosberoende”, precis som Bosse. Minst gosig är faktiskt Saga, vilket är vanligt för honor. Saga är mest ”kaninig”, kanske för att hon har det allvarliga uppdraget FLOCKLEDARE och inte har tid med trams. Men hon håller långsamt på att förändras, och när hon tillåter sig lite strykningar över ryggen (huvudet får vi inte röra) låter hon som en gammaldags skrivmaskin.

Det är lätt till att ägna sig åt den kanin som råkar befinna sig närmast men det är oerhört viktigt att se till helheten och iaktta hur det man gör påverkar övriga flockmedlemmar; de interagerar, och det gör vi också. Allt har sin tid, gos såväl som vem som blir gosad.

Jag vill återkomma till lilla Tova i dagens blogg.

Hon är den av småttingarna som varit mest traumatiserad och i sämst skick när hon kommit till oss. Hennes päls stod åt alla håll (vi har gett henne smeknamnet Urax efter barna Hedenhös vildvuxna hund), hon hade smärtsamma nabbar i munnen och som jag skrev förra veckan, krånglade hennes mage varje dag.

Trots att vi hoppats och kämpat varje dag med henne och på inga villkor velat ge upp, har vi ibland trott att somligt inte skulle gå att rätta till. Till exempel nabbarna. Nabbar – vassa kanter på tänderna – uppstår när kaniner inte ges tillräckligt grov kost (hö och pinnar) utan matas med kaningodis, morötter och annat skräp (som dessutom förstör deras magar). Det är svårt att få bort nabbarna och de gör ätandet smärtsamt för kaninen som så småningom äter mindre och mindre. Men vid sista veterinärkollen, hade Tova bara en liten nabb kvar och den verkar inte besvära henne så mycket.

Det viktigaste jag vill säga med dagens blogg är ändå att i en kaninrelation, måste man ha uppsikt över den kanin som är underordnad i hierarkin så att den inte får för lite mat. Bosse är ju den dominante och i den rollen är det vanligt att kaninen svartsjukt bevakar sitt hö trots att det finns mer än nog. Vi har försökt lyfta undan Bosse när han ställer sig i vägen för Tova men han har överlistat oss genom att helt enkelt sätta sig på höet så att hon inte kommer åt det. Istället måste vi nu lägga flera högar hö på olika ställen (Bosse kan ju inte vara överallt samtidigt) och hålla koll på att hon får äta ifred. På sista tiden har Tova blivit så framåt att hon kommer och hämtar oss om hon har svårt att komma åt maten.

Med tiden har Bosse dock blivit alltmer välvillig och Tova får sitta i pottan oftare än förut. Vi ser ju också denna förändring hos Alfons och Saga; från början, måste Alfons få sitt hö utanför pottan men numera sitter han och Saga nästan alltid sida vid sida i den. För säkerhets skull, köper vi alltid mer hö än som går åt; enda konsekvensen av det är att vi städar en extra gång per dag och det är inget problem i relation till småttingarnas hälsa som alltid måste gå först.

Kanske minns ni problemen med nytillkomna lilla Tovas mage? Hon lämnade sin blindtarmsavföring varje morgon, till vår stora förtvivlan eftersom den är livsnödvändig. Efter sex olika veterinärkontakter – Tova låg bland annat inne för utredning utan att något fel fanns – fick vi det utmärkta rådet att mata henne med avföringen.

Nu, ett och ett halvt år senare och otaliga försök med att byta hö och övrig kost (utan resultat) samt klippa bort den långa pälsen i Tovas rumpa ifall den var i vägen, har vi facit i hand; stress var boven. Idag är Tova äntligen en trygg och mycket lycklig liten kanin, som modigt utforskar allt och alla i Världen Lägenheten. Hon sover helst under våra köksstolar, så nära våra fötter hon kan komma, och är först framme då någon godsak (grön grönsak) vankas. Då hon någon gång blir stressad – som vid kloklipp – lämnar hon en liten klutt blindtarmsavföring men äter genast upp den själv numera.

Ordet jag vill förmedla idag när det gäller att vara förvaltare åt kaniner är tålamod. Våra små älsklingar har sin tid, och sin rytm; det är de som bestämmer takten, inte vi.

En dag började ett av Alfons vackra ögon bli rinniga och kletiga. Jag tänkte att det var något tillgälligt, men nästa dag var det lika illa igen. Om någon av våra kaniner verkar det minsta akut sjuk, åker vi direkt till veterinären utan att ens fundera på vad felet är. Men eftersom både bilresa och veterinärbesök är mycket stressande för en känslig liten kanin, ringde jag i detta fall först till den lilla närbelägna djurkliniken. De kan mycket om smådjur och känner dessutom våra småttingar eftersom jag klipper deras klor där. Dessutom ligger kliniken bara fem minuter hemifrån. På kliniken svarade den vänliga personalen att jag kunde prova först med att skölja Alfons öga flera gånger om dagen med en blandning av kokt, avsvalnat vatten och salt. Orsaken kunde nämligen vara så enkel som att han hade fått skräp i ögat. Om det inte blev bättre inom ett par dagar skulle vi komma in med honom eftersom besvären annars kunde bero på igentäppta tårkanaler eller tandproblem.

Det säger sig själv att Alfons inte alls gillade att bli sköljd i ögat om och om igen. Men det gick bättre och bättre för varje gång med hjälp av torkade äppellöv. Till sist verkade han tycka att byteshandeln var riktigt gynnsam för hans del. Och otroligt nog, gav behandlingen resultat! Nu är Alfons vänstra öga som vanligt igen. Jag har blivit försiktigare med att lägga fram hö till honom så att det inte ska damma, men förmodligen beror skräpet i ögat på att han älskar att borra ned huvudet i en hög med smaskiga strån. Risken finns därför att han drabbas av samma åkomma igen (fast detta var första gången på de tre år han bott här) men vi siktar på att han ska bli lika trygg med oss som de andra tre kaninerna, som låter oss pilla försiktigt i deras ögonvrår när något fastnat där.

I värsta fall får jag tulla på förrådet av äppellöv. Och det är ju för en god sak!