Grenar från träd är livsviktiga för kaninerna, både för att hålla deras mage i trim men också för att tänderna inte ska växa fel.

Att få tag i grenar har varit svårt de senaste två åren. Inte för att tillgången av träd i bekantskapskretsen minskat, utan för att de haft sjukdomar. För något år sedan, tog en bekant ned två träd i sin trädgård och erbjöd dem till oss. Denna vänliga människa körde flera gånger för att få hit alla grenar. Sopsäck efter sopsäck bar jag in, upplivad av tanken på vad det skulle innebära för kaninerna. Inte bara massor av gott och nyttigt att gnaga på utan även till byggen. Hur det såg ut i sovrummet med två träd magasinerade där ska jag avstå från att berätta. Doften av äpple var bedövande och man fick vända sig försiktigt i sängen för att inte få en utstickande kvist i ögat. En morgon när jag vaknade och stirrade rätt in i en kraftig gren, fick jag en oroskänsla i magen. Den var full av fläckar. Det såg inte normalt ut. En avbruten gren var helt orange i köttet. Jag frågade runt bland vänner och bekanta samt handelsträdgårdar. Ingen visste, vilket faktiskt är rätt skrämmande när man tänker på att butiker som säljer träd borde veta. Till slut hittade jag en kunnig person som sa att det var trädkräfta. När jag läste online, stämde alla symptomen. Sjukdomen har blivit vanlig, både på grund av miljön och att den kommer med vissa sorters äppelträd redan från start. Veterinären avrådde från dessa grenar som föda men när jag började titta runt på andra träd, var i stort sett alla angripna. Inte bara av trädkräfta utan även rostsvamp, som också blivit vanligare och som jag såg förra året på bland annat rönn och björk.

Att hitta friska träd var ett större jobb än att bära de två sjuka träden i omgångar till soprummet. Till sist förbarmade sig en kollega, vars svärmor i en annan kommun hade friska grenar som efter en lång bussresa anlände till oss. Då naturen inte längre klarar av att ge oss av sina gåvor, är jag mer än tacksam över de goda människor som ser djuren för vad de är – släktingar och kamrater.

Ibland är jag lite rädd att dela våra kaniner med andra.

De är verkligen fantastiska på många sätt; roliga, gosiga, smarta, väluppfostrade (nåja) och kärleksfulla. Men risken finns att andra ser bara detta, och själva tar sig an kaniner i tron att det enbart är mysigt. Eller, än värre, att allt det som är bra sker alldeles av sig själv. För det är inte bara mysigt. Det är oroligt och slitsamt i lika stora portioner. Att våra småttingar är som de är, beror på att vi lägger ner en oerhörd tid (och pengar) på deras välmående. Naturligtvis gör vi detta mer än gärna. Men varje kanin har varit ett stort beslut, eftersom det är ett stort ansvar att förvalta ett litet liv. Det innebär också att man får välja bort en del av det liv man levt innan – särskilt om man som jag har en ganska liten lägenhet där kaninutrymmet prioriteras.

Jag kan varmt rekommendera att ta hand om en långörad småtting, särskilt en som farit illa. Men bara om man är beredd att vara någons hela värld, och att göra den så beboelig som möjligt.

Jag säger aldrig att jag är ”djurägare” eller att jag ”har” husdjur eftersom jag anser att det uttrycker att djuret har en underordnad ställning i förhållande till mig. Vanligtvis kallar jag mig ”kaninmamma”, även om det ju inte är riktigt sant heller. Någonstans finns – eller fanns – en mycket stolt äkta kaninmamma som säkert aldrig glömmer sina små hon en gång hade. Kanske är jag mer en adoptivkaninmamma, som gör mitt bästa för att småttingarna ska ha det så likt ett riktigt kaninliv som möjligt. Fast jag säger det förstås också med glimten i ögat, och för att tydliggöra hur starka mina känslor för småttingarna är. Oftast säger jag att jag förvaltar eller ansvarar för kaninerna vilket jag tycker visar respekt. Den andra männisan i flocken kallar sig inte kaninpappa utan säger att kaninerna är hans bästa vänner. Det uttrycker också ett jämlikt förhållande och andra människor riskerar inte att tro att vi tror att djuren är våra barn på riktigt, vilket inte vore så sunt.

Vad vi än kallar oss i relation till våra djur, tänker jag att det borde symbolisera att vi möts på samma nivå. Förtryck finns det gott om i världen; att avskaffa det hemma är en bra början på ett humanare samhälle.

Fällningen sker inte riktigt när den ska nu för tiden. Kanske beror det på att klimatet är ur fas. När den än börjar, är det viktigt att hålla efter pälsen omedelbart så att inte pälspluttar orsakar stopp i kaninernas magar.

Att kardas och borstas är något Bosse älskar numera. Alfons och Saga har lärt sig med åren att acceptera det med hjälp av pellets. Tova är livrädd för alla redskap, men låter sig ansas i förbifarten när hon springer förbi en. Tova har sina egna knep att bli av med päls. Dels gnider hon sig mot kompostgallret så att där sitter små tussar för jämnan, dels skaver hon av sig mot ”pälsgrenen” som är buntad i gallret. Hon vet, som alla utekaniner vet, att det är så man gör i naturen. Tyvärr räcker inte det eftersom hon är så långhårig så vi gör med henne som övriga kaniner, kardar och borstar – och plockar för hand, vilket faktiskt är det bästa sättet – lite grand dagligen så att de vänjer sig. Med karda och borste måste man vara försiktig så man inte skadar huden. Lättare är det med en vanlig klädroller, som får med sig all lös päls. Den har vi dock behövt träna mycket på att få använda men nu går det äntligen bra. Sist men inte minst kan en fuktig handduk eller fuktiga händer ta upp små, fina strån.

Säkert har ni fler tips på hur pälsfällningen kan underlättas. Dela gärna med er av dem i så fall. Och glöm inte hur glada fåglar och andra smådjur blir av det ulliga, gosiga som kaninerna inte längre har någon nytta av.

Efter Alfons ögonproblem har hans sätt mot mig förändrats. Han har alltid varit skygg och lite rädd för närhet, samtidigt som han också sökt sig till mig för gos ibland. Men den intensiva kontakt vi haft flera gånger om dagen då han skulle medicineras har gjort honom mer välvilligt inställd. Kanske förstår han att jag vill hans bästa, och att eventuella besvärligheter kompenseras med godsaker. Nu kommer han alltid springande när jag gör ren pottorna, och sätter sig bredvid mig. Han trycker sig försiktigt mot mitt ben och smaskar samtidigt förstrött på ett strå så att han ska se lite upptagen ut. Häromdagen hoppade han upp på taket till potthörnan och såg mig djupt in i ögonen. Jag slutade med städningen och tittade tillbaka. Så förde jag mitt ansikte fram mot hans, och blundade. Han nosade sig över ögonbryn, näsa, kinder. Hans små morrhår gled över min mun och haka. När han var klar, såg jag upp. Vi tittade på varandra igen. Och jag visste att nu var vi kamrater, på riktigt.