Det svåraste med kaniner är nog att lära sig vad och hur de ska äta och dricka.

Hö ska de ha först och främst. Det som djuraffärerna säljer är inte alltid så bra. Det kan vara näringsfattigt, speciellt om det är pressat. Helst ska man försöka få tag i hö från en bonde, vilket inte är så lätt. Innan jag hittade sådant hö, gick jag runt bland djurbutikerna och läste på påsarnas innehållsförteckning, var det kom ifrån etc. Bosse fick testa vilken sort han tyckte bäst om (han vägrar äta timotej). Alla tre kaninerna älskar bondens hö, och äter mängder av det - speciellt som de rör sig mer som frigående kaniner än om de hade suttit i bur. När man byter hö, ska det gamla fasas ut långsamt och det nya fasas in, annars kan kaninerna få svåra magproblem.

Även andra livsmedel ska fasas in långsamt. Kaniner mår bra av gröna grönsaker, dock inte alla. På vintern ger jag mina småttingar sådant som grön paprika, selleri, olika färska kryddor. I första hand försöker jag hitta sådant som är ekologiskt odlat. Jag odlar också gräs inne, för att omställningen inte ska bli så stor på våren. När det blir varmt ute, plockar jag sådant som kaniner mår bra av. Till favoriterna hör återigen gräs, ljung, löv från rönn, lönn och äpple, maskrosor för att nämna några. Notera vad allemansrätten innebär! Löv och grenar från träd får jag från bekanta med trädgård, det är inte tillåtet att plocka vilt. Googla för att hitta information om vad kaniner bör och inte bör äta, ibland är uppgifterna motsägelsefulla och därför vill jag inte länka någon speciell sida. Man ska också ha klart för sig att kaniner inte vet genetiskt vad de kan äta och inte så lämna inte det avgörandet till dem.

Förutom att ge mina kaniner färsk mat, torkar jag godsaker under vår och sommar så att det räcker hela hösten och vintern. Jag gör torkningen på galler i kökets grytskåp, där det är mörkt och torrt. Beroende på vad som torkas, är det klart att läggas i vanliga papperspåsar efter 5-7 dagar.

Vad jag aldrig ger kaninerna är sådant som många tror att de mår bra av: morötter, gnagarblandning, cornflakes eller annat med socker i som förstör deras magar. Jag vill ju att de ska må bra så länge som möjligt hellre än att glädja dem kortsiktigt med något som smakar gott men dödar dem i förtid.

När det gäller vatten, så finns det olika uppgifter på hur mycket vatten en kanin ska dricka. Jag vet inte vad som stämmer. Naturligtvis påverkar sådant som värme och kaninens rörlighet. Mina dricker allt från ett par deciliter till någon halvliter var om dagen. De verkar också ha olika behov. När vi tycker att de dricker för lite, ger jag dem någon gurkskiva eller lite mer bladgrönt eftersom det innehåller vätska.

Pellets ingår också i den dagliga kosten men under vissa förutsättningar för vår del vilket kommande blogg handlar om.

Till sist vill jag påtala de risker som finns med att plocka mat ute (beroende på var i landet man bor) med anledning av utbrottet av den nya sortens kaningulsot. Se länk för mer information.

Agria, Livsviktigt att utfordra kaninen på rätt sätt.

http://www.agria.se/smadjur/artiklar/skotsel-och-vard/utfodring-av-kaniner/

Naturvårdsverket, Allemansrätten

http://www.naturvardsverket.se/Var-natur/Allemansratten/Det-har-galler/Plocka-blommor-bar-svamp/

SVA, Statens Veterinärmedicinska Anstalt

http://www.sva.se/djurhalsa/andra-djurslag/kanin-sjukdomar/kaningulsot

Att leva med en kanin som familjemedlem är inte alltid enkelt. Om man inte är villig att städa mer än vanligt eller ”kaninanpassa” sitt hem som jag skrev om förra veckan, tycker jag att man ska fundera ordentligt innan man tar beslut. En kanin är ingen leksak som går att göra sig av med ifall man tröttnar. Det är en levande varelse som behöver trygghet och kärlek.

Kaniner har överlag låg status; de är billiga att köpa och verkar inte ses som vare sig lärbara eller behövande. Med tanke på hur komplicerade kaniner är (inte minst när det gäller mathållning), ska inte ett barn vara ensam ansvarig, det måste finnas en vuxen med som övervakar processen. Jag har hört sägas att när ett barn vill ha en hund, kan man först ge den en kanin ”att träna på”. Att se kaniner som något att experimentera med är oerhört cyniskt men kanske inte förvånande med tanke på användningen av dem som försöksdjur. Men det räcker med att tillbringa några timmar med en liten Stampe eller Skutt för att förstå att de är både smarta och kännande (för mer info om kaninernas känsloliv, se länkar till Djurens Rätt och Ph.D Dana Krempels). All tid med våra tre småttingar har lärt mig att de inte bara tänker komplext (dvs i flera led) utan även mår dåligt av att inte få vara fria, ta och ge kärlek.

Varför alls ha kanin, kan man då argumentera, de är ju av naturen djur som ska vara ute. I den bästa av världar är det så. Men eftersom vi människor har ställt till det för dem, inte minst genom en kommersiell hantering, finns redan nu ”för många” kaniner som far illa, både i hem och då de slängs ut. Att ignorera problemet och hoppas att det ska försvinna är inte realistiskt. En kanin som slängs ut har överhuvudtaget inte stora chanser att överleva. En kanin som är född ute ute lever inte så länge, 1-2 år om den inte faller offer för sjukdomar eller rovdjur. Även om naturen är kaninens naturliga habitat, är verkligheten således grym. Vi har resonerat som så att i framtiden kanske den verkligheten ser annorlunda ut. Men kan vi idag göra något för alla de kaniner som lider, vill vi göra det. Och mer än något annat får vi så mycket tillbaka att städningen och anpassningen av hemmet är värt det många gånger om.

Länkar Djurens Rätt och Ph.D Dana Krempels

http://www.djurensratt.se/djurs-mentala-formagor

http://www.bio.miami.edu/hare/training.html

Jag kan inte ens minnas livet innan Bosse, Saga och Alfons. De ger mig så mycket. Jag har redan berättat en del om det, och kommer fortsatt att förmedla många fler sådana upplevelser. Men det är minst lika viktigt att tala om det som är slitsamt. Är man inte medveten om de sidorna, kan det sluta med att man inte orkar med det extra arbete en kanin innebär och så går det ut över en oskyldig liten stackare som bara bejakar sin natur.

Många kaniner – inte alla – tuggar och biter på vad de kommer över. Bosse gör det inte. Han är nöjd med de grenar vi ger honom, och en del andra saker av trä (exempelvis en oanvänd obehandlad skärbräda) som han kan vässa tänderna på så de inte blir för långa. Saga däremot har redan tuggat sig igenom det mesta i lägenheten. Inget får lämnas oprövat: stolsben, en skinnhandske som tappats på golvet, mina hälsenor. Full av upptäckarlusta testar hon material och gränser. Jag är som en sliten tonårsförälder som springer efter och markerar vad som är tillåtet och inte. Alfons håller sig som Bosse till pinnar, utom när Saga lurar iväg honom på dåligheter. För att förhindra att de skadar sig själva (vilket är viktigare än om möbler blir skadade), har jag täckt eluttag och kablar. Exempelvis har jag ställt ett skåp framför internetuttaget och hängt upp alla sladdar så de inte går att nå för kaninerna. Framför ett eluttag som ofta används, har jag buntat det galler som suttit på framsidan av en av burarna (jag har tagit bort fronterna för att göra det lätt att komma in i burarna). Luckan går att öppna när man vill använda kontakten. De nya fåtöljerna har fått skydd runt benen. Dem har jag gjort av papprör avsedda att förvara affischer i, och sedan klätt dem med stuvbitar av tyg. I ytterdörren och toadörren har jag fått placera dörrstoppar i form av stora dynor, eftersom kaninerna är nyfikna på vad som finns bortom de kända ytorna i lägenheten. Runt sängen har jag kompostgaller; det finns inget mysigare för en liten kanin än att kissa på en mjuk madrass.

Kaniner som är frigående och mår bra, äter och dricker mycket. Alltså blir det mer i pottan att ta hand om, minst en gång om dagen. För närvarande har jag sex pottor som ska tömmas, torkas, sköljas ur och vid behov skuras med såpa för att få bort ammoniaklukten som är skadlig för kaninernas lungor. Så är det de små olyckorna som händer då och då. Revirpluttarna är torra och lätta att sopa upp med borste och skyffel. Urinskvättarna som kommer av misstag (eller för att revirmarkera) måste torkas upp direkt för att det inte ska bli fläckar. Det finns sprayer i djurbutikerna som ska ta bort doften och avskräcka kaninerna för att kissa på samma ställe. De är ganska dyra och jag tycker inte att de håller vad de lovar – lukten försvinner visserligen men kaninerna verkar tvärtom vilja kissa på just samma ställe igen oavsett spray. Istället fungerar en vanlig blomsterspruta med ättiksvatten utmärkt, lukten försvinner och det blir riktigt rent efteråt.

Därtill kommer kloklippning regelbundet, vaccinering, inköp av hö och strö... allt detta tar tid, och kostar pengar. Om man har klart för sig att kaniner är som småbarn, är halva resan gjord. Det kan rentav bli en utmaning att hitta nya fiffiga sätt att förenkla tillvaron för både sig själv och kaninerna. Och såklart kommer jag att dela med oss av mina tips, för dem har jag många av!

Foto av burfronten som nu är skydd för en elkontakt

Foto av ett oskyddat och ett täckt fåtöljben

Kaniner kommunicerar, eller signalerar som det heter, ofta och gärna.

Bosse har mycket ljud för sig. När han blir rädd, piper han. För att signalera fara (vilket oftast betyder att det luktar katt från grannen eller att en fluga flyger förbi), piper han också fast på ett annat sätt. När han tror att jag ska ta undan godsakerna innan han hunnit fram till dem, gnyr han upprört. Det vackraste ljudet, ett litet grymtande, är ändå det av kärlek, som oftast hörs när han uppvaktar oss eller sin Saga.

Saga och Alfons har vi inte hört några ljud ifrån ännu förutom kärleksgrymtandet, men det kanske kommer. Alla tre signalerar på många andra olika sätt till varandra: med öronen, nosarna, kroppshållningen. En utmärkt hemsida där kaninspråket finns väl beskrivet är den jag länkade i förra inlägget, The Language of Lagomorphs. Den innehåller massor av information till glädje för både människor och kaniner. Jag tycker att det är vår skyldighet att försöka göra oss förstådda på kaninernas vis, speciellt med tanke på hur mycket de får kämpa för att förstå oss. Att kunna möta dem halvvägs är viktigt. När vi gör det, skapar vi nya sätt att kommunicera som inte står att läsa om på någon websida. Ett exempel på det är när Bosse råkar skvätta på fel ställe. Kaniner är mycket renliga av sig och kan bli hyfsat rumsrena, men om de är för långt ifrån pottan när de behöver kissa, hinner de inte alltid dit. Bland det läskigaste Bosse vet, är att råka trampa i sitt eget kiss. Han vet också att det inte gör oss heller så glad. Men då en olycka händer, talar han genast om det genom att sätta sig framför mig alldeles orörlig med uppspärrade ögon. När han har fått min uppmärksamhet, springer han till kisspölen för att visa den och stannar där tills jag har torkat upp.

Jag kan långtifrån allt om kaninspråket. Säkert finns mer att upptäcka än det jag kan läsa mig till. I väntan på fler lärdomar, noterar jag att nospuffen på mina ben inte är någon slump: det är kaninens sätt att säga lyssna på mig, se mig! Och inte vill jag missa den uppmaningen från någon som inget hellre vill än att bli hörd och sedd.

Länk The Language of Lagomorphs

http://language.rabbitspeak.com/prove-that-you-love-me/