Kaninerna har lärt sig ett nytt ord, eller kanske rentav två: hej hej.

Jag sitter framför datorn många timmar varje dag. När jag har paus, är kaninerna prio med hö och färskt vatten. De har lärt sig att mellan pauserna är det ingen idé att försöka få kontakt med mig och då brukar de nöja sig med att lägga sig under min kontorsstol och halvsova. Men häromkvällen meddelade den andra människan i flocken att Tova och Bosse, som låtits sig gosas av honom i köket, tvärt lämnade honom och sprang in i vardagsrummet (där det vankas hö och färskt vatten) i samma stund jag avslutade mitt online-möte med ett ”hej hej”.

Om våra småttingar kommer att få Nobelpriset vet jag inte men nog förtjänar de det, så smarta som de är. Hej hej!

Nej såklart är dagens blogg inte den åttatusenetthundrafemtiosjätte om hans öga. Men nog har det varit många vändor till veterinären det senaste året, främst för att han gillar att borra ned huvudet i höet och det har slutat med att han har fått in något strå i ögat.

Nu var det dessvärre dags igen. På morgonen när han fick maten, var han pigg och glad som vanligt. En timme senare låg han olycklig och stilla under pallen, lätt rödögd. Jag lyfte in honom i transportburen och sprang ned till bilen för att bege mig till det helgöppna stora djursjukhuset på andra sidan staden. Glad var jag inte. Först och främst var jag orolig över Alfons, som darrade av rädsla både över bilresan och smärtan. Att det var pandemi och jag skulle behöva utsätta hela flocken för smittorisk gjorde inte saken lättare. Dessutom upptäckte jag när jag kom till centrum att vägen som ledde till avfarten mot djursjukhuset helt enkelt var borta. Efter rätt många fula ord och felkörningar, hittade jag en annan väg till avfarten. Som inte heller fanns! Fler fula ord och en lång omväg senare (som bland annat gick genom ett okänt industriområde, helt tomt denna söndagsmorgon) kom vi fram, båda helt slut. Klädd som en astronaut rusade jag in med Alfons transportbur i famnen. Trots korta köer, fick vi vänta länge för det kom in ännu sjukare djur. Jag förstod det, men var orolig eftersom smärtan gjorde det svårt för Alfons att äta och en tom kaninmage kan snabbt leda till en plågsam död. Till sist blev det vår tur och veterinären kunde spola bort ett höstrå som lagt sig under det tredje ögonlocket. Vi hade tur och fick Metacam smärtstillande, vilket är svårt att få tag i för närvarande. Att åka hem gick lite snabbare än att ta sig till djursjukhuset och så började hela processen igen med droppar och fjäsk. Vi hade ett återbesök bokat en vecka senare men då Alfons piggnade till rejält, rådgjorde jag med sjukhuset om det var nödvändigt pga smittorisken eller om vi kunde återkomma vid minsta tecken på problem. Det gick bra sade de.

Nu är Alfons antibiotikakur klar för denna gång och jag vårdar hans ögon vid behov med att tvätta dem och ge någon droppe Comfort Shield då och då. Och nu får Alfons bara små, små hö-högar åt gången som inte går att borra in huvudet i, i hopp om att slippa Alfons öga del 8157.