Nej såklart är dagens blogg inte den åttatusenetthundrafemtiosjätte om hans öga. Men nog har det varit många vändor till veterinären det senaste året, främst för att han gillar att borra ned huvudet i höet och det har slutat med att han har fått in något strå i ögat.

Nu var det dessvärre dags igen. På morgonen när han fick maten, var han pigg och glad som vanligt. En timme senare låg han olycklig och stilla under pallen, lätt rödögd. Jag lyfte in honom i transportburen och sprang ned till bilen för att bege mig till det helgöppna stora djursjukhuset på andra sidan staden. Glad var jag inte. Först och främst var jag orolig över Alfons, som darrade av rädsla både över bilresan och smärtan. Att det var pandemi och jag skulle behöva utsätta hela flocken för smittorisk gjorde inte saken lättare. Dessutom upptäckte jag när jag kom till centrum att vägen som ledde till avfarten mot djursjukhuset helt enkelt var borta. Efter rätt många fula ord och felkörningar, hittade jag en annan väg till avfarten. Som inte heller fanns! Fler fula ord och en lång omväg senare (som bland annat gick genom ett okänt industriområde, helt tomt denna söndagsmorgon) kom vi fram, båda helt slut. Klädd som en astronaut rusade jag in med Alfons transportbur i famnen. Trots korta köer, fick vi vänta länge för det kom in ännu sjukare djur. Jag förstod det, men var orolig eftersom smärtan gjorde det svårt för Alfons att äta och en tom kaninmage kan snabbt leda till en plågsam död. Till sist blev det vår tur och veterinären kunde spola bort ett höstrå som lagt sig under det tredje ögonlocket. Vi hade tur och fick Metacam smärtstillande, vilket är svårt att få tag i för närvarande. Att åka hem gick lite snabbare än att ta sig till djursjukhuset och så började hela processen igen med droppar och fjäsk. Vi hade ett återbesök bokat en vecka senare men då Alfons piggnade till rejält, rådgjorde jag med sjukhuset om det var nödvändigt pga smittorisken eller om vi kunde återkomma vid minsta tecken på problem. Det gick bra sade de.

Nu är Alfons antibiotikakur klar för denna gång och jag vårdar hans ögon vid behov med att tvätta dem och ge någon droppe Comfort Shield då och då. Och nu får Alfons bara små, små hö-högar åt gången som inte går att borra in huvudet i, i hopp om att slippa Alfons öga del 8157.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Bosse är en kämpe.   För ett par år sedan blev han akut mycket dålig vilket visade sig bero på en tand. Inte bara tanden var ful och infekterad, under den fanns en varböld. Trots att Bosse var runt nio år gammal då, klarade han operationen galant...

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...

Stöd utsatta djur genom att köpa Göteborgs Djurskyddsförenings kalender 2024!   Lilla Ru är fröken Augusti <3         ...