Nu har vi kaninfyndat på IKEA igen! Den här gången blev det en pall, som heter Bolmen, för 49 kr.

- Ett gryt, utropade vi när vi fick se den.

Och mycket riktigt: när vi kom hem med Bolmen, undersökte alla småttingarna om den gick att

1. klättra upp på (kaniner tycker om att komma upp från marken en bit och slippa se enbart våra fötter. Dock inte för högt, höjder gör dem rädda).

2. krypa in i (Bolmen har fyra utgångar, vilket påminner om ett gryt i naturen med många flyktvägar)

3. titta ut från (man ser men blir inte sedd. Precis som en kanin vill ha det. Notera ”titthålen” på kortsidorna!).

Av alla prylar vi har köpt genom åren till kaninerna hör Bolmen till favoriterna. Och här nedan visar Alfons hur mycket roligare det är att äta hö uppifrån. Bolmen är lite plastig ovanpå, därför lägger vi en handduk under kaninernas känsliga fötter.

Det blev inte så mycket päls från fällningen i år. Det mesta fastnade på klädrollern från IKEA. Men det som blev, sparades i en liten påse i väntan på våren. När snön hade smält och jag såg unga skator börja bygga ett bo i trädet utanför mitt hus, var det dags att låta pälsen komma till användning. Boet var inte stort. Skatorna kämpade, flög med en kvist i taget, gren för gren. Vintern har varit svår för fåglarna, det har varit ont om mat och många av dem är försvagade. Jag la pälsen vid foten av trädet med en större gren ovanpå för att den inte skulle blåsa iväg. Dagen efter gick jag fram till trädet. Pälsen var borta! Nu, en vecka senare, börjar skatboet ta form. Det växer sig allt större för varje kvist som kommer till. Och därinne ligger pälsen från Bosse, Saga och Alfons som skydd från blåst och regn de dagar solen inte skiner.

Vi har ofta och gärna besök i grytet. Våra vänner älskar också djur, och tycker att det är lika roligt att umgås med kaninerna som med oss. Ett sätt att umgås med djur är att ge dem mat. Det är inte bara mysigt – vem kan motstå en varm, fuktig nos som bökar i ens hand efter något gott – man visar också att man är vänligt sinnad och söker kontakt. Våra gäster får mer än gärna mata kaninerna. Dock vill vi att de kollar med oss först vad de kan mata dem med, i vilken mängd, hur och när. Det betyder att man inte kan ge kaninerna mat som inte är bra för dem eller som de inte är vana vid, eftersom det kan ta livet av dem. Inte heller är det okej att ge dem en massa pellets från deras små skålar som står framme. Mängden är noga uppmätt och vi delar pelletsen i mikrobitar för att den ska räcka till det den är avsedd för – som tröst, belöning eller för att få dem att gå mellan olika rum (t ex när vi behöver öppna ugnsluckan på spisen). Sist men inte minst får man inte storma in i lägenheten, springa fram till kaninerna och skrika ”halledudanedå” och börja hantera dem. De är bytesdjur, och de blir rädda. Särskilt stressande är det om de blir väckta under sin sovtid.
 
Vi förstår att alla inte förstår, och att det oftast handlar om att man vill väl. Ibland handlar det tyvärr också om det mänskliga egot, man vill visa att man visst begriper sig på djur och att man är ”en sån som djur tycker om”, som en bekant uttryckte det. Tyvärr räcker inte alltid det. En bekant vill gärna trycka till kaninerna på nosen för att hennes hund gillar det. Men på en kanin är nosen känslig, det gör ont. En annan bekant tyckte att vi borde vänja kaninerna vid katter, som de som bytesdjur med rätta är jätterädda för. Så, återigen: det finns gränser för hur mycket man kan anpassa sitt människoliv till djuren men det finns ingen anledning att utsätta sina älsklingar för sådant de mår dåligt av, särskilt som det mesta av det går att undvika. Och inte bara har varje art sin egenhet, djur är också individer. Bosse vill gärna bli klappad på huvudet, Saga hatar det. Då vore det väl inte bara korkat utan även elakt att tvinga Saga att låta sig klappas på huvudet, bara för att vi själva tycker att det är roligt.
 
Våra kaniner bor inte hos oss för att visas upp. De är familjemedlemmar. Den som besöker vårt gryt måste respektera alla oss som bor här, både människor och djur. Gör man det, är man medlem för alltid i vår stora, kärleksfulla flock.

Han stod på bakbenen, den lille, och stirrade på köksdörren. Hänfört. Förälskat. Plötsligt började han putsa dörren. Uppvaktade den. Så upptäckte han att det inte var någon annan kanin där. Bara hans egen skugga.

Älskade lille Bosse! Ingen är kärleksfullare än han.

Jag läste en utmärkt artikel för ett tag sedan om kaniners naturliga beteende. Artikeln var en intressant kontrast till en hel del av det man kan läsa på nätet. Jag har t ex sett råd på hur man ska få kaniner att sluta gräva. Men kaniner ska inte sluta gräva. Tvärtom bör de få möjlighet att göra det, eftersom det är deras instinkt. Istället ska man ge dem hö, halm, fleecefiltar, jord så att de kan få bejaka sina naturliga behov. Samma sak med s k gallerbitning. Det är en stressreaktion, vilket inte är förvånande eftersom kaniner inte vill sitta i små burar överhuvudtaget.
 
Vad jag vill säga med dessa exempel är att vi börjar från fel håll – vårt – när vi vill ge våra kaninkamrater ett bra liv. Självklart kan man inte anpassa hela sitt boende. Som jag har skrivit många gånger tidigare, handlar det om att kompromissa. Men väldigt mycket av den info som finns online (och i böcker) utgår från att det är kaninen och inte den som tar hand om den som ska anpassa sitt liv. Det absolut bästa sättet att förstå vad en kanin behöver är att söka information som handlar om hur kaniner lever naturligt ute i det fria och sträva efter att imitera den miljön så långt det går inom ramarna för det egna boendet. Som t ex att bygga tunnelsystem av lådor eftersom kaniner lever i avancerade grytformationer med flera utgångar. Se till att det finns bo- och byggmaterial som de kan hålla på med. Respektera deras sov- och mattider. Osv.
 
Börja inte bakifrån när kaninen flyttar in. Börja från rätt håll. Kaninens.
 
Länk: Djurens rätt, Djur som familjemedlemmar.
https://www.djurensratt.se/djur-som-familjemedlemmar/fordjupning-naturligt-beteende-hos-kaniner