Tova flyttar in, bit för bit.

Hon är försiktig, ängslig. Vågar inte ta sin plats än. Inte så konstigt, med tanke på hur turbulent och traumatiskt hennes korta liv varit; tas ifrån sin flock som bebis och säljas, möjligen med en djuraffär som mellanhand, hamna i en liten bur hos en barnfamilj som kastar ut en när man tröttnar, forslas till djurhem och sedan komma till ännu en ny miljö hemma hos oss. Men här får hon utrymme, och allt hon behöver när hon behöver det. Hon bor i ett hägn på cirka fyra meter. På ena sidan har hon Alfons och Saga, på andra sidan sin nya pojkvän, Bosse. Vi har långsamt vant henne av med det hö och de pellets hon har fått tidigare. Även helt nya godsaker vänjs in – äppellöv, grön paprika, morotsblast till exempel. Successivt har Tova fått tillgång till resten av lägenheten. Får utforska alla gryt och spännande lukter i sin takt. Det märks att hon inte är van att röra på sig. Hon rör sig klumpigt och blir trött av att hoppa och springa. Men för varje dag blir hon starkare och piggare. När hon kom, var Saga mycket irriterad. Vad gjorde en annan hona här? Skulle hon utmana Saga om ledarpositionen? Alfons föll direkt. La sig vid gallret så nära Tova han kunde. Tittade trånsjukt på henne och fick sig en utskällning av Saga. Bosse fattade ingenting. En kanin som såg ut som han? Fast med… Skägg???

Vem Tova är, vet vi inte riktigt än. Men alla i flocken vill lära känna henne och älskar henne reservationslöst. Hon är här för att stanna. Och aldrig, aldrig mer ska hon behöva vara rädd och hungrig.

Vi väntar tillökning i flocken.

Om någon hade sagt för några år sedan att jag skulle bli kaninförvaltare, hade jag inte trott det. Sedan kom Bosse, och förändrade livet. För er som inte har följt bloggen från början, vill jag kort berätta hur flocken sedan ökade i storlek. Kaniner är flockdjur, och ska inte vara ensamma. Bosse har alltid fått all vår lediga tid, men ibland måste vi ju lämna honom. Det gjorde honom så ledsen. Ofta låg han i mörkret i hallen och sov när vi kom hem. Så vi hämtade en kaninkamrat till honom på ett barnhem. Vi valde den kanin som var svårast för dem att bli av med. Hon var stor och klumpig och säkert inte gullig i andras ögon, men det vackraste både vi och Bosse sett. Problemet var bara att honan - Saga - hade fäst sig vid en gammal hane på hemmet, en som ingen heller ville ha och som hade varit där i nästan ett år. När Saga flyttade hit, gav hanen upp. Ville liksom inte mer. Så vi fick ta oss an honom också. Kunde inte lämna honom där. Vi försökte bonda Bosse och Alfons, som vår lille pensionär heter. Att bonda hanar är svårt och riskfyllt, speciellt med en hona närvarande. Det gick inte. Så lägenheten delades mellan hanarna och länge gick Saga mellan dem. Men det gjorde rivaliteten värre, och Bosse, som var längst ned i hierarkin och Sagas gos-slav, fick stopp i tarmarna eftersom hon krävde att han ideligen skulle slicka hennes päls. Därefter har Saga och Alfons varit i sin del av lägenheten och Bosse i sin. Bosse är ganska nöjd med vår fulla uppmärksamhet och att samtidigt kunna interagera med de andra genom gallret. De äter och sover och hänger samtidigt. Men riktigt bra är det inte. Han tittar sorgset på dem när de gosar. Och vi behöver fortfarande vara hemifrån emellanåt (jobb och sådant där, ni vet). Att ta sig an en fjärde kanin har tett sig otänkbart. Men tanken har vuxit. Det innebär inte mycket mer kostnader, inte jobb heller. Snarare mindre jobb, eftersom jag i dagsläget måste gå upp 4.30 varje morgon innan jobbet för att leka med Bosse. Så efter att ha kontaktat barnhemmet och hälsat på trubbnos (se tidigare blogg), en stor kaninhona som vi kände nog inte skulle fungera med Bosse, fick vi en dag ett samtal om en liten hona som såg ut som Bosse. Enda skillnaden var att hon har en pälsig krage runt halsen. Vi besökte den lilla och förlorade oss i henne. Hon gillade Bosses lukt och när vi kom hem, slickade Bosse min hand som luktade av honan. Vi ska kalla henne Tova, för hon var lite tovig. Om en vecka kommer hon, och förberedelserna är i full gång.

Tyvärr kommer vi inte att vilja berätta för alla om den fjärde kaninen, då vi redan vid den tredje - Alfons - fick tråkiga kommentarer som "ska ni möblera lägenheten med kaniner". Ingen har med vår flock att göra, och ingen skulle heller säga så om kaninerna varit människobarn. Så Tova smyger vi in stillsamt, och hälsar henne hjärtligt välkommen till värme, kärlek och gemenskap från oss och från andra som förstår.

När man får så här fina presenter -kaninkakformar och ett vattentätt mobiltelefonfodral - måste de naturligtvis visas upp i bloggen! 

När man är så liten och näpen och har lärt sig att det fungerar. Men bara en halv pellets, Bosse, sedan är det nog!