Det har varit frost den senaste veckan och temperaturen har krupit nedåt mot flera minusgrader. Fåglarna har förgäves letat i det frusna gräset efter mat.

Med det kallare klimatets ankomst har jag bekymrat mig speciellt för skatfamiljen, och undrat var den bor. Alla i flocken är magra och en av ungarna är undernärd. Ungens vingar är inte helt utvecklade så den flyger inte så bra. Men så såg jag boet häromdagen. Det har kommit till i år, och ser lite rangligt ut. Säkert behöver det kaninpäls att tätas med, har jag tänkt. Igår lade jag en stor tuss, som mest kom från fluffiga Saga, under trädet med boet. Idag var den borta. Om Saga hade vetat, hade hon säkert glatts åt att pälsen kanske räddar små fågelliv.

Flockens återvinning är inte storskalig. Men varje liten pälstuss är byggmaterialet i något som är större än så, och det kallas medkänsla.

Jag har inte gjort några inlägg på ett tag helt enkelt för att jag inte har haft tid. Efter extremt långa arbetsdagar, har kaninerna varit min prio.

Material finns alltid. Ofta inte positivt, i alla fall när jag tittar bortom alla seriösa kaninägares hem. Nyligen var det en artikel i en stor dagstidning om att kaninen blivit populärare som husdjur sedan pandemin började. Jag gråter inombords när jag ser det. Nu gnuggar uppfödare händerna för tyvärr tror jag inte att så många barnfamiljer vill ha en viltfärgad, traumatiserad kanin från ett djurhem. De söker någon av de tokavlade gosedjur som presenterades på bild, med en päls som ingen unge kommer att orka sköta. Men kanske gör det inget för uppfödarna, som kan sälja fler kaniner (på en sida erbjöd man en ny kanin om den man köpte dog inom en månad) och barnfamiljerna (som kan slänga ut kaninen i naturen när ungarna tröttnat).

Jag generaliserar, eftersom det naturligtvis finns de som tar sitt förvaltarskap på allvar. Men det är inte majoriteten. Jag ser dagligen verkligheten, bland annat på sociala medier där kännande människor försöker rätta till det andra gjort fel (ofta slutar det med att det arma djuret måste avlivas). Därför vill jag vädja till er som läser bloggen att verka för att ta hand om de stackars kaniner som farit illa, och inte stödja en inhuman verksamhet som föder upp och handlar med djur. Djurindustrin i sig är ett annat kapitel, som bara står för död och förintelse, men den tar jag inte här och nu.

Till syvende och sist handlar allt om lagändringar men de låter vänta på sig, speciellt när det gäller lågstatusdjuret kanin, som föds för att bli gosedjur men inte att vara sig själv. I väntan på en lag som kanske inte kommer, låt oss vara humana; för våra egna samvetens skull, men framförallt för kaninens bästa.

Knappt hade Alfons blivit sig själv igen förrän Tovis började bete sig annorlunda. En morgon rusade hon inte fram mot höutfordringen och gjorde krumsprång utan sprang tvärtom och gömde sig. Jag jämrade mig inombords eftersom jag direkt förstod att det var magen som krånglade.
 
Tovis har mycket lejonhuvud i sig vilket är gulligt men farligt eftersom hon trots daglig kardning får i sig päls ibland när hon putsar sig. Jag trugade med pinnar som hon inte rörde, men motvilligt tuggade hon i sig ett halvt torkat äppellöv. Så jag kastade mig på telefonen och ringde min stackars veterinär igen. Fick en tid omgående. Medan jag for runt i lägenheten och packade allt vi behövde, briefade den andra människan i flocken och klädde mig, ropade han plötsligt att hon började småäta. Truligt petade hon i sig strå efter strå, blev rörlig igen efter att ha legat tryckt i samma ställning. Så kom den första gasplutten, oval och stor. Jag ringde veterinären igen och avbokade tiden. Lite senare på dagen levererade hon några ”pärlhalsband” med päls mellan pluttarna. Inte undra på att hon haft ont! Jag grät nästan av lättnad för hennes, och för flockens skull. De andra gånger detta hänt med henne och Saga och Bosse (Alfons har faktiskt aldrig haft problem med magen, hans akilles verkar vara tänder och ögon), har magarna inte kommit i gång utan veterinärhjälp. Men denna gång, fixade lilla tappra Tovas kropp det på egen hand och hon slapp stress och rädsla av bilkörning samt vård utanför hemmet. Det sista som hände var att hon lämnade en liten klutt blindtarmsavföring med ett par pälsstrån i istället för att äta upp den. Det var klokt, för det hade varit extra farligt att äta. Det var så Bosse fick sitt stopp för några år sedan. För säkerhets skull fick Tovis lite Critical Care under dagen och på kvällen var hon som vanligt. Kom springande in i köket för att leka:
- Tovis gå på ryggen? Nafsa i låret? Snälla?
 
Och så klart fick hon gå på ryggen och nafsa i låret. Vem kan säga nej när ett litet Träsktroll tittar bedjande på en, speciellt ett som haft mycket ont i magen.