Det har tagit cirka sju veckor för Bosse och Ella att bli så sams att de nu kan lämnas ensamma.

Efter redan två-tre veckor verkade bondingen vara klar. Bosse bestämde såklart, och Ella fann sig förvånansvärt snabbt. Fast sedan kom hon på att det nog var bättre att hon bestämde och bondingen kom av sig. Ett antal pälstussar senare är ordningen nu återställd (Bosse bestämmer igen). De är förfärligt förälskade och gör allt tillsammans (förutom att Ella måste sitta utanför pottan när nytt hö ges). Det är svårt att säga när de blev helt överens, kanske några dagar innan vi förstod det, för plötsligt var de bara ett par.

Att få plocka ner gallren och ge dem mer utrymme kändes fantastiskt. Ella är så lycklig, det är som att hon inte kan förstå att allt detta är hennes – ett par alldeles egna gryt i papp, obegränsat med mat och färskt vatten, frisk luft, goda äpplegrenar och gos på hennes villkor. Det är ofattbart att denna ömtåliga varelse har överlevt tre långa månader i vinterkyla, och att hon trots det är så harmonisk och trygg. Bosse är sig själv igen efter att ha varit mycket ledsen sedan Tovis fick somna in i augusti förra året. Visserligen blir han trött och behöver vara ifred ibland och då kryper han in under sin lilla pall i köket, och vi drar för den gråa fleecefilten. En stund senare är han redo för Ella igen.

Att alla i Flocken mår någorlunda bra och är någorlunda överens är det enda vi behöver. Idag är en sådan dag. Allt är som det ska. Och jag fylls av en inre frid och glädje som jag aldrig upplever någon annanstans än här i Grytet.

Bosse är en kämpe.

För ett par år sedan blev han akut mycket dålig vilket visade sig bero på en tand. Inte bara tanden var ful och infekterad, under den fanns en varböld. Trots att Bosse var runt nio år gammal då, klarade han operationen galant. Han har heller aldrig haft problem med att äta trots att han har en lucka där tanden, som var en framtand, är borta. Att dricka har däremot varit mer komplicerat. Han måste lägga huvudet på sidan vilket gör att han doppar hakan i skålen och det har med tiden lett till ett allt större pälsbortfall. Vi har testat allt – att försöka få honom att dricka ur flaska (vilket är onaturligt), att höja skålen, att sänka skålen, att smörja honom med en vattenavvisande kräm (han hatade verkligen det, både för att krämen luktade illa och för att vi höll fast honom) att truga honom med pellets för att få honom att komma till oss efteråt för att bli torkad halvdant. Inget har hjälpt och vi såg framför oss hur vår lille kämpe skulle dö av en infektion på det kala området. Men en dag bestämde Bosse sig för att han verkligen ville ha vår hjälp. Säkert var det kala obehagligt, och att ha droppande vatten från hakan. Utan minsta pellets-muta kom han självmant till oss och väntade tåligt tills vi hade torkat honom helt torr. Han började till och med knäppa för att visa hur mysigt det var att vi liksom groomade honom. Igår, när han klippte klorna, konstaterade djurskötaren att det kala var nästan helt igenväxt av små fjun. Vi visste inte till oss av glädje!

Nu slumrar han, den lille, torr om hakan efter dagens mysigaste, och viktigaste, stund.