Bosse är en kämpe.

För ett par år sedan blev han akut mycket dålig vilket visade sig bero på en tand. Inte bara tanden var ful och infekterad, under den fanns en varböld. Trots att Bosse var runt nio år gammal då, klarade han operationen galant. Han har heller aldrig haft problem med att äta trots att han har en lucka där tanden, som var en framtand, är borta. Att dricka har däremot varit mer komplicerat. Han måste lägga huvudet på sidan vilket gör att han doppar hakan i skålen och det har med tiden lett till ett allt större pälsbortfall. Vi har testat allt – att försöka få honom att dricka ur flaska (vilket är onaturligt), att höja skålen, att sänka skålen, att smörja honom med en vattenavvisande kräm (han hatade verkligen det, både för att krämen luktade illa och för att vi höll fast honom) att truga honom med pellets för att få honom att komma till oss efteråt för att bli torkad halvdant. Inget har hjälpt och vi såg framför oss hur vår lille kämpe skulle dö av en infektion på det kala området. Men en dag bestämde Bosse sig för att han verkligen ville ha vår hjälp. Säkert var det kala obehagligt, och att ha droppande vatten från hakan. Utan minsta pellets-muta kom han självmant till oss och väntade tåligt tills vi hade torkat honom helt torr. Han började till och med knäppa för att visa hur mysigt det var att vi liksom groomade honom. Igår, när han klippte klorna, konstaterade djurskötaren att det kala var nästan helt igenväxt av små fjun. Vi visste inte till oss av glädje!

Nu slumrar han, den lille, torr om hakan efter dagens mysigaste, och viktigaste, stund.