Ett gott nytt år utan fyrverkerier önskar vi i Flocken er alla.

Flocken firar jul.

Ute är det frostigt men här inne är det varmt. För säkerhets skull har vi försett oss med fleece-filtar, för hur det går med elen vet man inte. Värmen är ändå det minsta problemet i en värld som är eländigare än någonsin. Men under helgen glömmer vi allt utanför dörren till lägenheten, vi gräver oss djupare ner i grytets gångar och fokuserar på varandra. Det är ingen självklarhet att kunna göra det. Jag tänker på alla storhelger jag jobbat och känner en enorm tacksamhet över att jag lever ett annat liv just nu. Tacksam är jag också över att Ru får uppleva sin allra första jul här, med plats att skutta runt och obegränsad tillgång till hö. Men tacksamheten är svärtad av sorg, för det är första julen utan Saga. Hon skulle varit här vid mina fötter, med rumpan vänd åt mitt håll för att skydda mig mot fruktflugor och andra faror. Jag vet att hon har det bra däruppe på sitt moln, men hennes plats härnere på vardagsrumsmattan kan ingen och inget fylla.

Julfirandet fortsätter i flocken lite till, sedan är vardagen tillbaka. Men imorgon är en annan dag, och nuet är nog för både folk och fä.

Egentligen skulle det inte ha blivit någon blogg idag för jag hade inget att skriva om. Men sedan ställde Ru till det och det var ju bra för bevisligen fick jag ihop till ett inlägg.

På förmiddagen storstädade jag vardagsrummet, vilket inte är något ovanligt för ju mer oordning och oreda, desto nöjdare är kaninerna. Storstädning innebär att allt måste flyttas hit och dit så att det inte är i vägen eller utgör en fara för småttingarna. Den gigantiska påsen med pellets hade jag ställt temporärt ovanpå en box så att den inte skulle falla ned. Men så behövde jag springa ifrån kaoset i några minuter och när jag kom tillbaka, satt Ru ovanpå boxen. I botten av pelletspåsen var ett hål och plasten som saknades förmodligen i Rus mage. En hel del pellets hade hon förstås också hunnit sätta i sig men det var jag mindre orolig för. Det var bara att rädda påsen och tejpa igen hålet, och hoppas på att plasten skulle komma ut den naturliga vägen.

Städrundan blev lite kortare än vad jag tänkt mig; dels för att kaninerna hoppfullt följde varje steg jag tog ifall jag skulle göra om misstaget med pelletspåsen, dels för att jag fick ge upp min idé om att flytta höet vilket skulle gett Bosse och Tovis två meter mer rättvist utrymme. Det där med höet får jag fundera vidare på för rättvisa är viktigt i flocken. Men först ska jag inspektera Rus potta så att innehållet i den ser normalt ut. Och sedan ska jag samla ny kraft och börja om, ett misstag och en lärdom rikare.

Ru vill inte så gärna vara med på bild. Man får passa på att fota henne när hon sover. Annars vill hon undersöka kameran, nosa på den och kanske bita i den.

Det är spännande att lära känna en ny individ. Ru tycker nog detsamma som vi. Och just att bita är ett bra sätt. Därför nafsar hon i våra fingrar och hälsenor. Om vi skriker lär hon sig att just där ska man inte bita, i alla fall inte så hårt. Ru är oerhört nyfiken och intresserad av allt vi gör. När jag drar ner persiennerna för att kaninerna ska slippa få gatlampornas ljus i ögonen om natten, står hon bredvid på bakbenen och tittar på. En ny vattenskål behöver testas, och kanske smakar det tjocka höstrået bättre än det tunna. Den pottan som ska rengöras måste sittas i just då, och varför inte bita hål i soppåsen som luktar så intressant. På en månad har hon växt till sig från en liten fjant till Alfons jämlike. Även Alfons har blivit större för Ru har gett honom aptiten på mat och på livet tillbaka.

När en lämnar och en kommer i en flock, förändras dynamiken. Saga försvinner aldrig, hon dröjer sig kvar på sina favoritplatser och ett vemod vilar ännu över Världen Lägenheten. Från regnbågen där hon sitter och nöjt betraktar oss som är kvar, gläds hon säkert över att Alfons inte längre är ensam och ledsen.

Mellan glädjen och sorgen väntar äventyret. Och i Flocken är varje dag ett sådant, det vet Ru.