Ru vill inte så gärna vara med på bild. Man får passa på att fota henne när hon sover. Annars vill hon undersöka kameran, nosa på den och kanske bita i den.

Det är spännande att lära känna en ny individ. Ru tycker nog detsamma som vi. Och just att bita är ett bra sätt. Därför nafsar hon i våra fingrar och hälsenor. Om vi skriker lär hon sig att just där ska man inte bita, i alla fall inte så hårt. Ru är oerhört nyfiken och intresserad av allt vi gör. När jag drar ner persiennerna för att kaninerna ska slippa få gatlampornas ljus i ögonen om natten, står hon bredvid på bakbenen och tittar på. En ny vattenskål behöver testas, och kanske smakar det tjocka höstrået bättre än det tunna. Den pottan som ska rengöras måste sittas i just då, och varför inte bita hål i soppåsen som luktar så intressant. På en månad har hon växt till sig från en liten fjant till Alfons jämlike. Även Alfons har blivit större för Ru har gett honom aptiten på mat och på livet tillbaka.

När en lämnar och en kommer i en flock, förändras dynamiken. Saga försvinner aldrig, hon dröjer sig kvar på sina favoritplatser och ett vemod vilar ännu över Världen Lägenheten. Från regnbågen där hon sitter och nöjt betraktar oss som är kvar, gläds hon säkert över att Alfons inte längre är ensam och ledsen.

Mellan glädjen och sorgen väntar äventyret. Och i Flocken är varje dag ett sådant, det vet Ru.