Flocken firar jul.

Ute är det frostigt men här inne är det varmt. För säkerhets skull har vi försett oss med fleece-filtar, för hur det går med elen vet man inte. Värmen är ändå det minsta problemet i en värld som är eländigare än någonsin. Men under helgen glömmer vi allt utanför dörren till lägenheten, vi gräver oss djupare ner i grytets gångar och fokuserar på varandra. Det är ingen självklarhet att kunna göra det. Jag tänker på alla storhelger jag jobbat och känner en enorm tacksamhet över att jag lever ett annat liv just nu. Tacksam är jag också över att Ru får uppleva sin allra första jul här, med plats att skutta runt och obegränsad tillgång till hö. Men tacksamheten är svärtad av sorg, för det är första julen utan Saga. Hon skulle varit här vid mina fötter, med rumpan vänd åt mitt håll för att skydda mig mot fruktflugor och andra faror. Jag vet att hon har det bra däruppe på sitt moln, men hennes plats härnere på vardagsrumsmattan kan ingen och inget fylla.

Julfirandet fortsätter i flocken lite till, sedan är vardagen tillbaka. Men imorgon är en annan dag, och nuet är nog för både folk och fä.