När vi lämnar lägenheten, måste den kaninsäkras. Det görs genom att vi går ”Trygga rundan”.

”Trygga rundan” börjar i köket. Är köksstolarna inställda? Är det tomt på köksbordet (jodå, de tar sig upp)? Är sopskåpet stängt? Är spisen avstängd? Är persiennerna neddragna, ifall solen lyser på? Nästa anhalt är vardagsrummet. Persiennerna även där. Finns tillräckligt med hö och vatten? Är pottorna rena? Alfons bur riktigt låst? Hänger några sladdar ner från fönsterlamporna? Vidare till sovrummet. Är dörren dit stängd? Jag har galler runt sängen men vet att Saga tar sig över. Så badrummet: Är toalocket nedfällt? Dörren till badrummet stängd? Och till sist: är ytterdörren låst, så att kaninerna inte tar sig en runda i trapphuset?

Och nu... kan vi äntligen lämna lägenheten!

Dagens blogg är kort och koncis. Bada aldrig en kanin! Det florerar ”gulliga” hemma-filmer på YouTube och Facebook av kaniner som badas av sina ägare. Man kan tro att kaninerna är avslappnade, eftersom de inte rör på sig. I själva verket är de skräckslagna! Inte bara är det oerhört traumatiskt för en kanin att bli nedsänkt i vatten (vilket är helt onaturligt för dem), de får också lätt lunginflammation och dör, om inte deras svaga hjärtan ger upp innan av chocken.

I detta ämne finns många kompetenta länkar men jag väljer en som är översatt från norska.

Den store kaninboka http://www.kaninboka.no/svensk-avdeling-1/2016/3/6/grundkurs-i-kanin

Nummer ett är alltså: Bada aldrig kaninen!

Nummer två: Sprid inte videos av badande kaniner, och ser ni en så kommentera och förklara vad det innebär.

Till sist: Kaniner är mycket renliga djur. Det vi behöver hjälpa till med är att se till att de har fräscha pottor och dammfritt omkring sig. Resten sköter de själva.

Saga får en egen blogg den här veckan också.

Hon är inte riktigt så kelig och närhetssökande som Bosse och Alfons, även om hon närmar sig mer och mer. Hon är mer en loner, tar visserligen nådigt emot gos av pojkarna men markerar också avstånd ibland. Jag måste till exempel ha hennes tillstånd för att gosa med Bosse och Alfons. Häromdagen kom hon rusande då jag klappade Alfons och markerade genom att hoppa över honom att han minsann var hennes kille. Sedan tillät hon goset, men övervakade det noga så att jag inte tog mig för stora friheter.

Rolig är hon, och jag har skrattat med – inte åt – henne flera gånger. Senast var det då hon for igenom vardagsrummet med min svarta spets-bh på sig. Bosse har fått den, eftersom han älskar att krafsa och nosa på den. Saga däremot, gick ett steg längre och lyckades krypa in i ena axelbandet med framtassarna så att bh:n hamnade mycket prydligt med kuporna på ryggen. Då blev hon plötsligt mycket tillgiven och kom för att få hjälp med att ta av den. Bh:n slängdes sedan, för att inte riskera att någon av de små trasslade in sig i den igen.

Hon är förstås också den smartaste kaninen i hela världen: på sistone, har hon lärt sig att öppna karbinhakar, så ska något låsas här numera, får det ske på annat sätt.

Lilla Saga, som har växt så mycket på sistone, både till storlek och som kanin. Måtte vi få många, många år tillsammans med henne, göra henne lycklig och få följa hennes utveckling som individ!

Saga, vår lilla sprittiga, skygga flockledare har börjat lita på oss efter nästan ett år här. Det är ett stort förtroende, och inte självklart.

En dag då jag kom hem och öppnade dörren, låg hon för första gången på bänken i hallen och väntade. När hon fick se mig, sträckte hon på sig, gäspade och hoppade ner för att möta mig. Jag fick en klump i halsen, och släppte allt jag hade för händer för att stryka henne försiktigt över den lena pälsen.

Vad hon varit med om vet vi ju inte, men det har gjort henne ängslig för människor, och för människors händer. Därför är varje beröring jag får ge henne en gåva – åt båda håll.

Att gnaga är livsviktigt för kaniner för att deras tänder inte ska bli vassa och långa.

Att få tag i buskar och träd är dock ett problem. Visst går det att köpa kvistar i zoo-affärerna. Men de är både små och dyra. Brorsans vinbärsbuske började bli avskalad, brorsans frus väninnas träd likaså. Hyresbolaget där jag bor har varit vänliga nog att låta mig ta de nedersta grenarna på deras träd utanför huset, det enda som inte växer i närheten av vägen eller parkeringsplatsen. I vintras fick jag grenar av en gammal arbetskamrat som jag inte sett på tio (hade hört ryktesvägen att han hade ett lämpligt träd i sin trädgård). Eftersom jag inte kunde med att fråga honom igen då vi inte direkt har någon kontakt med varandra, blev jag överlycklig när en bekant sa att hon hade flera äppelträd som jag kunde få hur mycket grenar som helst från. Så när några ynkliga kvistar från brorsans vinbärsbuske var det enda som återstod i förrådet, begav jag mig till min bekant på andra sidan av stan. Hennes trädgård visade sig vara ett kaninparadis! Tre fulla papperskassar blev det med smaskigt tugg. Jag tänkte på småttingarna, och var så glad för deras skull. För att inte tala om hur glad jag var över att denna fantastiska människa tog sig tid att klippa alla dessa grenar, och spara dem till kaninerna! Precis innan jag skulle åka därifrån, fick jag se att det var massor av vita korn på gräsmattan. Jag frågade oroligt vad det var. Hon svarade ”kalk”, men att hon inte visste ifall det var farligt. Hon trodde inte det, men rådde mig att plocka bort de grenar som var något vitt på. Vi resonerade också om att det kanske gick att spola av dem, utifall att. Men jag anade att detta inte var bra och grenarna var tunga att bära därifrån, i dubbel bemärkelse.

Under resan hem – ca en timme på en överfull buss med irriterade medresenärer som inte ville ha äppelkvistar i rumpan – googlade jag ”kalk”. Såklart fanns ingen info om ifall det var farligt för kaniner. Men hundar kunde få frätsår på tassar och i munnen av att vara på en gräsmatta behandlad med vanlig trädgårdskalk. Ibland är kalken också utblandad med släckt kalk, som är riktigt farlig. Bara tanken på vad detta medel kan göra i små kaninmagar, fick mig att rysa. Inte vågade jag slänga grenarna ute, så att andra hungriga djur skulle mumsa på dem och inte vet jag om de gick att kompostera heller. Därför släpade jag mina kassar till soprummet, med sorg i hjärtat. Men värst var det att komma hem till de små utan något gott, och med samma problem som när jag åkte. Var ska vi få något till dem att tugga på ifrån? På något sätt, får det ordna sig. Till att börja med, blir det i veckan ett besök på brorsans lilla uteplats igen och hämta det som finns kvar där. Men viktigast av allt är att kaninerna inte fick i sig någon gren med trädgårdskalk på (har de dessutom legat ett tag på gräsmattan så utgår jag ifrån att de sugit åt sig kalken, precis som gräs gör, och då hjälper det nog inte att spola av dem), med plågsamma frätskador och kanske döden som följd.

Budskapet i denna blogg förstår ni säkert inte är problemet med att hitta tuggmaterial utan att vara oerhört försiktig med varifrån det kommer. Det är inte alltid lätt att tänka i två och tre steg – jag missade det nästan i detta fall – men man måste, för kaninerna kan inte själva. De små sover just nu middag, och mår bra. Alla kaniner har inte samma tur.