Fällningen sker inte alltid enligt kalendern.

Våra småttingar släpper nu vinterpälsen, och den är både tjock och riklig. Vi plockar och vi kardar varje dag, flera gånger om dagen till och med, men ändå hittade vi en riktigt hemsk "pälsplutt" från någon av dem - fem pluttar som hängde ihop med päls emellan. Det såg ut som ett litet pärlhalsband, och kan inte ha varit lätt att klämma fram. Med tanke på Bosses problem förra året då han fick stopp i magen av en pälsplutt, fick vi rådbråka våra hjärnor i hopp om att hitta ytterligare ett sätt att förhindra att samma sak händer igen. En klädroller, slog det oss. Det visade sig vara ett perfekt hjälpmedel! När vi såg på den hur mycket päls som inte kardan eller vi får med, förstod vi varför "pärlhalsbandet" hade uppstått.

En klädroller är en billig livförsäkring för en liten fällande kanin.

Att ta sig an ett litet djur är som att skaffa barn, med den skillnaden att tamdjur oftast inte klarar sig på egen hand om man överger dem.

Innan man adopterar ett djur, bör man därför ha ingången att det är för livet. Precis som man inte slänger ut sina barn när man är trött på dem (fast man kanske vill...), slänger man inte ut ett värnlöst djur. Fast när man läser annonser, förstår man att många människor verkar tro att djur inte har känslor. Man behandlar dem som leksaker. En kvinna skrev att kaninen måste säljas för att dottern ”växt ifrån den”. Jag förstår om man inte kan behålla sitt djur p g a allergier eller annan egen sjukdom som gör en oförmögen att ta hand om det. Men även då måste man se till att det får ett bra hem. Att annonsera ut ett litet liv för någon hundralapp gör att det riskerar att bli reptilfmat då bl a ormägare söker billig levande föda. Det bästa alternativet är att vända sig till någon djurförening för omplacering. Om ingen förening finns inom rimlig närhet, kräv i annonsen att få besöka hemmet djuret ska omplaceras till och besök det även efter någon månad. Säkerställ att den som ska ha ansvaret för djuret känner till skötselråd etc. Var noga med att påpeka att hö och pellets ska trappas ut och in om man inte tänker använda sig av samma sort, och att eventuell ny mat måste fasas in långsamt.

Jag hoppas att era djur inte behöver flytta hemifrån. Att ta ifrån en liten känslig kanin dess trygghet för att man inte har tid eller lust med den är grymt. Men om så, så se till att den får ett bra hem där den får kärlek så länge den lever.

Vi älskar alla sorters kaniner, tama som vilda.

Våra småttingar har det bra, även om vi önskar att de hade fått fötts fria från början; även om naturen är grym, är den deras naturliga habitat. Många kaniner som hålls som husdjur har det svårt. De vanvårdas, på grund av brist på kunskap och även ren illvilja ibland. Men värre än det är alla kaniner som plågas som försöksdjur, eller som hålls inlåsta under ohyggligt plågsamma förhållanden för att bli päls och kött.

Jag länkar idag en video som är svår, men nödvändig att se. Den visar verkligheten.

https://vimeo.com/247404262

Jag har bloggat tidigare om kaninspråket och hänvisat till en utmärkt amerikansk sida där man har samlat kunskap om hur kaniner kommunicerar.
 
Mycket finns dock kvar att upptäcka. Som detta med hur kaninerna använder sina nosar. Att nosen rör sig snabbt när kaninen är uppjagad på något sätt, vet de flesta kaninägare. På sajten som jag nämnde inledningevis, The language of lagomorphs, kan man lära sig hur man lugnar kaninen genom att vicka på sin egen näsa långsamt (nej jag vet, det ser inte klokt ut). Saga, som anpassat sig minst till vårt människospråk, använder sin nos massor. Hon ställer sig framför oss och håller långa monologer, nosen går som en liten pistong. Men vad hon säger, har vi ingen aning om och det gör oss olyckliga. Saga själv verkar också frustrerad. Säkert tycker hon att vi är superkorkade som inte svarar henne. En ambition är därför att försöka bli klokare på nos-signalerna. Vi har ju kunnat lära oss en del om kroppsspråket (tack vare den amerikanska sajten), alla positioner och olika hållningar som alla betyder något.
 
Dagens blogg avslutas med en kaninkonversation jag hade med Bosse häromdagen, och som gjorde mig varm i hjärtat. Inte för att den var så lång och intellektuell, utan för att vi förstod varandra, och kunde kommunicera. Bosse har en liten matplats i köket så att han kan äta med oss när vi sitter vid köksbordet. Eftersom den ligger i ett hörn (lägenheten är inte så stor) och han inte kan ha uppsikt åt alla håll, vill han inte alltid vara i den. Hellre sitter han då vid köksdörren så att han kan ha uppsikt åt alla håll och tycker då att man ska ge honom room service där. När han som vanligt ställde sig på bakbenen framför skåpet där höet förvaras och tittade ömsom på det, ömsom på mig och jag tog fram en tuss till honom, visade jag att han får äta det på matplatsen i hörnet. Han gick till köksdörren och tittade på mig. Så började han tvätta sig, vilket betyder ”jag vill inte bråka”. Jag försökte en gång till att få honom att gå till matplatsen. Han gjorde samma sak igen, tittade på höet, köksdörren, tvättade sig. Vad gör man? Jag låtsades tvätta mitt ansikte - ”jag vill heller inte bråka” - och så fick han hötussen vid köksdörren. Men bara för den här gången.