Den enda plats i lägenheten där kaninerna inte får vistas är badrummet; toalettholken är farlig, och utrymmet under badkaret där golvbrunnen finns.

Såklart blir badrummet extra intressant! Vad gör den där människan därinne egentligen och vad är det vi inte får se? Verkar kaninerna tänka när de upprepade gånger försöker ta sig in.

Toalettlocket måste såklart alltid vara nedfällt. Alla gäster får en sträng säkerhetsgenomgång gällande detta innan de släpps in i badrummet.

Dörröppningen säkades först med en brädskiva. Men efter att jag hade för bråttom in och slog i en tå som jag bröt, bytte jag den mot dynan på bilden nedan (det var lite pinsamt att förklara anledningen för läkaren).

Utrymmet under badkaret har jag grubblat länge över. Den perfekta lösningen hittade jag i dessa tavelhyllor. De är bara att ställa dit och när golvbrunnen ska rengöras, lyfter man bort dem. De kostar normalt runt en 50-lapp styck men dessa sålde IKEA ut för 25 kronor styck.

Badrummet är kaninsäkrat!

Det är viktigt för kaniner att ha gryt, helst flera. Eftersom kaniner är bytesdjur, behöver de kunna gömma sig. Därför ska grytet ha flera in- och/eller utgångar, och gärna ligga så att kaninerna har uppsikt åt flera håll samtidigt.

Våra kaniner har fått bestämma själva var de vill att deras gryt ska ligga. Det vill säga, de har ”boat in sig” där de har trivts, och så har vi hjälpt till lite. Vi har gett dem mjuka underlag (gärna flera, golv är kalla och dragiga), tyger att täcka med och eventuellt lite pinnar, så ordnar de resten själva. Ibland flyttar vi om möblerna i lägenheten (inte bara för vår skull, kaninerna tycker mycket om att det händer något nytt) och då kan något gryt få en ny plats. I burar måste det alltid finnas något att sitta på eller gömma sig under (se länk Jordbruksverket). I en lägenhet, eller i en villa, finns oändliga möjligheter.

De gryt våra kaniner har idag i lägenheten är:

• Bokhyllan i vardagsrummet

• Fåtöljerna i vardagsrummet

• En gammal tvättkorg i vardagsrummet (se foto)

• Under en pall i hallen

• En av köksstolarna

• IKEA-pallen ”Bekväm” (se foto)

• Två ”traditionella” kaninhus på balkongen

Dessutom så har Alfons två gryt i sin jättebur – ett som är en transportbur som dörren gått sönder på, ett som är en liten hurts och som han också kan klättra på.

Observera att grytet är en frizon, lite som ett tonårsrum, där kaninen aldrig får störas. Den måste veta att den får vara ifred där. När kaninen vill socialisera igen, kommer den helt enkelt ut och söker sällskap. Just nu sover våra småttingar ofta i gryten, eftersom de har börjat fälla och är väldigt trötta. Något sötare finns nog inte, än en yrvaken liten kanin som tittar ut ur sitt gryt och undrar hur det är med hö-servicen idag :)

Länk Jordbruksverket:

http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/kaninersomsallskapsdjur.4.62af51191240430af4d80002


643.html

Korggrytet: Kaninerna har själva bäddat där, lagt filten och pinnarna där de vill ha dem.

Köksgrytet: Bosse ligger och sover men vill inte missa en eventuell godbit så nosen sticker ut en bit.

Strax innan jul, slutade vår älskade lille pensionär Alfons tvärt med att äta. Ena dagen var han lycklig och skuttig, nästa låg han orörlig och såg på oss med plågade ögon. Vi blev förtvivlade. Var han äldre än vi trodde? Började hans trötta gamla kropp ge upp? Jag stod knappt ut med den tanken.

Favoritmaten, som äppellöv, gick att peta i honom i små mängder. Inte mycket annat. När halva dagen hade gått utan att han hade fått i sig mer än äppellöv, lite hö och lite vatten, ringde jag veterinären. Vår ”husveterinär” hade stängt i samband med helgerna. En större mottagning hade haft kaniner som avlivats på grund av den nya sortens gulsot och med tanke på smittorisken, vågade jag inte riskera att åka dit trots strikta rutiner kring de sjuka djuren. Till sist hittade jag en tredje veterinärmottagning som förstod sig på kaniner. Jag fick en akut tid och åkte dit. När jag stod där med transportburen som Alfons låg alldeles stilla i, insåg jag verkligen hur oerhört mycket jag älskar honom. Jag började gråta i receptionen av skräck för att han skulle vara förlorad för oss. Men det var han inte! En vänlig veterinär undersökte honom och sa att hans mage verkade det inte vara något fel på. Däremot var tänderna vassa och gjorde förmodligen ont när han åt. Tänderna slipades ner och vi fick åka hem med smärtstillande och ett aptitstimulerande medel som även skulle reglera tarmfloran i Alfons mage. Väl hemma, var det bara att plocka fram Critical Care ur frysen, det hade legat där sedan Sagas sterilisering. Första natten var orolig och jobbig, mest för Alfons men också oss. Jag vakade över honom och gav honom medicinerna, Critical Care, vatten och hö i omgångar. Så vände det, sakta men säkert. Efter ca 1 ½ vecka fick vi se en Alfons jag aldrig sett förut. Han åt till och med när Bosse och Saga sov, och visade en glädje och tillgivenhet som var helt ny för oss. Han hade fått livsglädje på riktigt!

Med kanintänder är det så, att de kan hållas lagom långa och jämna genom att kaninen får rikligt med hö samt pinnar att gnaga på, vilket våra kaniner får. Men jag vet ju inte hur Alfons har haft det innan han kom till oss eftersom han är en ”hittekanin”. Under den korta tid han har varit hos mig, har han varken rört sig eller ätit lika mycket som Bosse och Saga. Jag har grubblat över detta, men jag har tänkt att kaniner är ju olika och dessutom är ju Alfons äldre. Men ibland sker mirakler, ofta i form av människor. Och tack vare det, har vår underbare lille pensionär fått ett nytt liv som är bättre än någonsin!

Jag älskar såklart alla tre kaninerna lika mycket. Men med Alfons är det lite speciellt eftersom han haft ett så tufft liv. Gammal och trött, slängdes han ut mitt i vintern av sin förra ägare. Man kan bara föreställa sig den skräck han då upplevde. Sedan fick han bo på djurhemmet i sju långa månader innan mitt hjärtan smälte och jag tog hem honom.

Det har tagit tid att närma sig denne lille skygge kanin. Hans hållning har varit kutig, hans ögon rädda men kärlekstörstande, han har hukat sig och sprungit undan när jag har sträckt ut handen mot honom. Han har velat komma nära, men inte vågat. Dag för dag, har jag sett honom växa. Trots det grå i pälsen och stunder då han har haft svårt att ta sig ner och upp (gamla kaniner blir ofta stela i lederna), har han ibland betett sig som en ung pojke när glädjen över livet blivit honom övermäktig. Nu, sju månader efter det att han kom hit, låter han mig gosa honom på riktigt; jag får massera öronen, dra lätt i nackhåret, smeka hans panna och rygg samt massera hans lår. Alltid går det inte. Emellanåt är han hängig, vill bara ligga nära Saga eller nära gallret när Bosse lägger sig på motsatt sida. Men livsglädjen går inte att ta miste på och jag anar vem han egentligen är, och kunde ha fått bli för längesedan.

När Alfons mår bra, springer han som en liten hundvalp över golvet med de stora, hängande öronen flaxandes. Han älskar att vara med när buren och vardagsrummet ska städas, är hela tiden hack i häl, nyfiken och intresserad. Han nosar, klättrar, lever upp. Han är också mycket artig, och tackar med ett nosbuff för tömd potta, färskt vatten, godsak, pinne. Varje gång grinden till buren öppnas, tackar han också och rusar oftast ut likt en fånge som släppts ut till friheten. Han tycker också mycket om att vila, gärna under en av fåtöljerna med rumpan mot väggen. Musik gör honom lugn, han ligger så nära CD-spelaren han kan och lyssnar till Mozart på låg volym.

Att jag känner extra mycket för Alfons gör att jag också försöker ge honom mer och mer tid och kärlek i takt med att han blir mer bekväm med oss. Jag gör ständigt om buren så att där ska finnas något nytt att upptäcka, och anpassar den med fler nivåer så att det ska gå lätt för honom att klättra. Han får nu nio timmar fritt spring om dagen i lägenheten. Det ska bli tolv, har jag tänkt, så att han och Bosse får lika mycket tid mer Saga. Kontakten med Bosse blir också allt bättre, jag ser dem stå och prata genom gallret och vill gärna veta vad de säger. Så småningom kanske jag förstår det.

Om jag får önska en enda sak inför det nya året så är det att alla tre småttingarna ska få ha hälsan, kärleken till livet och varandra, och glädje. Kanske lite mer av allt av detta för Alfons, som inte riktigt har modet och orken att leva fullt ut. Underbart vore det om han fick det, och att livet äntligen blir allt han förtjänar.

Alfons, så glad jag är att ingen ville ha dig så att jag har fått förmånen att lära känna dig!

Vi har ju inte känt Saga lika länge som Bosse. Men vi vet redan att hon är en riktig liten odåga. På hennes ”valpiga” beteende, har vi förstått att hon var yngre än vi trodde när hon kom till oss. Fastän hon idag är fullvuxen, kallar vi henne för bebis bara för att hon är så full av bus.

Innan Saga kom, tuggade Bosse aldrig på annat än trä eller grenar som jag gav till honom. Men Saga har lärt honom att ALLT går att gnaga på. I alla fall bör man testa, innan vi kommer rusande för att förhindra att benen till vitrinskåpet eroderas. Det finns heller inga hinder. Höjder är inget problem för Saga. Det upptäckte vi när vi hade varit ute och kom hem för att finna att saker som legat på köksbordet istället låg på golvet. Sagas förmågor har gjort att vi har varit tvungen att tänka lite längre än med Bosse. Inget som kan vara kaninfarligt får ligga framme, inget får gå att klättra på som är högre än att hon tar sig ner

På natten vaknar vi i regel av att Saga går sin runda. Den börjar oftast i hallen, där hon roar sig med att klättra upp på skohyllan och dra ut skorna en efter en. Dörrstoppen, som är en stor vadderad dyna och som ska hindra kaninerna från att smita ut i svalen, brukar hon välta; därefter kröner hon alltid sitt verk med en prydlig kaninplutt. Om något klädesplagg råkar ligga för nära gallret runt sängen, är det utdraget på morgonen, tyvärr ibland också med en blöt revirmarkering.

Saga är inte bara en odåga. Hon är också mycket mån om Alfons, och beskyddar honom. När hon vill att han ska komma ut ur sin bur, hämtar hon oss och skakar öppningen till den högljutt så att jag ska förstå att det är dags. Ibland när han ska in i buren igen, vill hon hindra oss och blockerar öppningen, stänger gallret med tänderna och knuffar undan oss med nosen. När Saga och Alfons är utanför buren tillsammans och vi lägger fram färskt hö, har vi sett en mycket tydlig konversation mellan dem – Saga ”pratar” med Alfons och uppmärksammar honom på maten (han är trött och långsam eftersom han är äldre) och så springer de till pottan för att äta tillsammans.

I takt med att Saga blir mindre skygg, kommer hon allt oftare till oss för att få gos. Men hon lägger sig alltid så hon kan gå därifrån när hon vill, och tycker inte om att bli omhållen, som Bosse. Favoritgoset är att få skräp bortpillat ur ögonen. Men för det mesta är hon så nöjd med livet att hon bara ligger för sig själv och knastrar, utan att varken de andra kaninerna eller vi gosar henne. Hon är mycket självständig och egensinnig.

Saga är den självklara flockledaren; vaksam, stark, modig, omhändertagande. Men hon är också gränssättande, och ställer villkor som vi andra snällt rättar oss efter. På sista tiden har vi märkt att hon har börjat reflektera mer. Hennes vackra ögon har fått ett djup när de ser på oss, och andra som kommer på besök. Faktiskt är vi lite kära i Saga, men det har ni väl redan förstått :)!