En ny miljö och nya människor är en stor omställning för en kanin.

Bosse var inte fullvuxen när han kom, cirka ett halvår gammal. Pytteliten var han, en blandning av dvärgvädur och Löwen. Ynklig och ängslig flyttade Bosse in i buren. De första dagarna fick han vara i fred. Vi betraktade varandra på avstånd. När jag rörde mig, blev han orolig. Eftersom vi inte ville att han skulle vara mer begränsad än nödvändigt, började vi så småningom att vänja honom vid friheten (dvs lägenheten). Men buren var hans enda trygghet, och det tog tid att få ut honom ur den. Först satt vi i omgångar på en stol med en filt i knät framför burens öppning. Bosse fick komma och gå som han ville. I nästa steg, lade vi oss på mattan så att vi var på hans nivå, och lät honom utforska den och mig. Ganska snart kom den dag då han inte ville vara i buren alls. Vi hade aldrig hört talas om att kaniner kunde springa fritt inomhus, och visste inte vad vi skulle ta oss till. En lösning var att låta honom vara med oss när vi var hemma, och i buren när vi inte hade uppsikt över honom. Men Bosse hatade att vara instängd. På natten skakade han ångestfyllt burgallret med tänderna och förde ett väldigt oväsen. Det var outhärdligt. Vi fick kaninsäkra hemmet, ställa möbler framför alla eluttag och kablar, se till att ingenting gick att klättra på. På så sätt, blev hela lägenheten tillgänglig för honom. Så blev Bosse en lycklig kanin, som alltmer följde oss vart vi gick. När vi åt frukost, somnade han vid våra fötter under köksbordet och när vi gick på toa, väntade han utanför. Han skakade gallret runt sängen (vi fick bura in oss istället för Bosse för att han inte skulle kissa på oss när vi sov) när han tyckte att vi skulle vakna och han mötte oss i hallen när vi kom hem. Det har till och med hänt att jag har somnat på golvet, mitt i kaningoset, och Bosse har somnat också, inkurad i mina knäveck.

Idag kan jag inte förstå hur vi kunde försöka hindra Bosse från att vara en del av våra liv. Buren finns kvar – han har faktiskt tre stycken, en i varje rum så att han kan äta och gå på pottan var han (och hans två kamrater som jag ska berätta mer om längre fram) vill. Men burarna har inte längre några dörrar som går att stänga, vi har tagit bort hela gallerfronten för att det ska vara lätt att hoppa in och ut.

Frihet är det största av allt, både för kaniner och människor.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Det har tagit cirka sju veckor för Bosse och Ella att bli så sams att de nu kan lämnas ensamma.   Efter redan två-tre veckor verkade bondingen vara klar. Bosse bestämde såklart, och Ella fann sig förvånansvärt snabbt. Fast sedan kom hon på att de...

Bosse är en kämpe.   För ett par år sedan blev han akut mycket dålig vilket visade sig bero på en tand. Inte bara tanden var ful och infekterad, under den fanns en varböld. Trots att Bosse var runt nio år gammal då, klarade han operationen galant...

Ru krafsar när hon är uttråkad. Jag har försökt erbjuda pottorna med rikligt med hö i, halm i en kartong, filtar. Inget har fallit henne i smaken. Till sist hittade jag en kattlåda på Arken Zoo. Den har två hål, ett på framsidan och ett ovanpå. Lådan...

Nu har det varit ett långt uppehåll i bloggen igen. Jag opererades i februari och kunde inte engagera mig för mycket i kaninerna under en period. Men det var svårt att låta bli så jag ringde sjukhuset efter någon vecka och frågade om jag inte i alla ...

De flesta honkaniner får livmodercancer när de är runt tre år. Av det skälet (och lite för att deras uppvaktning har kört slut på de kastrerade hannarna) steriliserades både Saga och Tova. Tova väntade vi med ganska länge eftersom hon hade stora prob...