Klockan halv sex sätter Bosse tänderna i gallret runt sängen och skakar det. Omöjligt att missa. Ändå ligger jag kvar, måste ha lite starttid. Tipp-tipp-tipp låter det när Bosse springer ut i vardagsrummet för att resonera med Saga. Jag är inte säker men jag tror att dialogen går ungefär så här:

Bosse: ”Hon vill inte gå upp!”

Saga: ”Ruska hårdare!”

Tipp-tipp-tipp tillbaka in i sovrummet. Nu låter det som om hela huset skakar. En minut till. Ooorkar inte gå upp än. Då börjar Bosse rejsa, fram och tillbaka. Jag sätter mig upp i sängen. Förmår inte ta mig längre. Bosse jämrar sig och stampar. I det läget går jag upp. Alltid. Mitt hjärta blöder. Bosse gör små glädjeskutt när jag kommer hasande. Jag byter vatten i kaninernas skålar och stänger in Bosse i köket en stund. Släpper ut Saga och Alfons ur sitt hägn. De springer in i sovrummet, ut i hallen, rejsar runt lägenheten varv på varv. Sedan är de nöjda. Sätter sig tillrätta i Bosses potta och väntar på hö. Jag gör rent i deras del av vardagsrummet, fyller på färskt hö, masserar Alfons öron och ger honom b-vitamin, levererar dagens första godbit – basilika – och rollar deras päls eftersom de fortfarande har fällning. När jag inte har mer att erbjuda, vill Alfons och Saga vara för sig själva. Då går jag in till Bosse i köket. Han vill också ha basilika. Nytt hö. En pinne kanske. Men mest vill han ha gos. Vi lägger oss sked, hans lilla varma kropp mot min mage. Jag känner hans hjärtslag. Hans ögon smalnar. Han gör sina små ”gosljud”, ett slags ynkligt pipande som hörs bara när han mår riktigt gott. Jag nosar i hans panna, drar in hans Bosse-lukt. Tiden stannar.

Snart kommer vardagen ikapp, med läxor och kvällsjobb. Men kaninmornarna är heliga. Den bästa stunden på dagen, som gör att jag orkar med resten av den.