Igår kväll började Bosse äta normalt. Helt plötsligt skuttade han runt som vanligt i lägenheten, lite långsammare förstås, och intresserade sig för om vi möjligen tappat något ruccolablad i köket. Hans ögon fick liv och han kaninstretchade för första gången sedan han kom hem.

Exakt klockan åtta på kvällen satte han sig vid mina fötter. Jag tänkte att det var en slump att det var just den tid han skulle ha smärtstillande, eller rättare sagt torkade blommor som belöning efteråt. Men han kom tillbaka exakt klockan nio, då han skulle ha tarmistimulerande och såklart något grönt till. I morse var det samma sak; klockan åtta och klockan nio satte han sig förväntansfullt vid mina fötter.

Jag tror han ska klara sig nu utan tarmstimulerande, endast smärtstillande återstår i ett par dagar till. Men lite ynklig är han än och efter morgonens mediciner, kröp han intill mitt ben och ville ha gos. Alla hans favoritsånger sjöng jag, från julpsalmerna till Dan Andersson; det mesta funkar utom Bellman, som Bosse verkligen hatar.

Nu sover vår lille hjälte bredvid Tovis på plastboxen efter att ha farit fram som ett Jehu. Och jag tänker att det finns så mycket att lära av djur, för de har fattat att livets mening är gos.