Bloggen finns kvar. Jag har bara inte haft tid att uppdatera på ett tag.

Jag har mycket att berätta. Men jag vill börja med det som känns viktigast, bristen på förståelse för kaniner som kännande individer. En släkting i USA köpte en sönderavlad kanin till sina barn. ”Playtime with the bunny” skrev släktingen på Facebook och fick massor av likes från människor som såg gulliga barn med sitt gulliga gosedjur. Men verkligheten är ofta photoshoppad och kaninen är sedan länge borta för att den var ”vicious” och bet barnen. Jag blev arg och ledsen när min släkting berättade detta, så mycket som vi pratat om kaninerna här hemma borde hon veta bättre. Tålmodigt förklarade jag en gång till att kaniner är inte leksaker till hårdhänta barn. De ska inte sitta i bur och inte vara ensamma. En rädd och deprimerad kanin som har en dålig boendemiljö och som blir hanterad ovarsamt har inget annat sätt att skydda sig än att nafsa. Jag nådde inte fram med budskapet. Kanske inte så konstigt, för har man grundinställningen att barn ska ”träna” på smådjur för att senare i livet bli hussar och mattar till ”riktiga” husdjur som katter och hundar så är det nog svårt att tänka sig att alla djur har behov som vi i möjligaste mån måste möta om de tas ur sin rätta miljö.

För min del var samtalet en ledsam dealbreaker för jag kan aldrig stå nära en människa som tycker att det är okej att avliva ett djur för att det inte vill eller kan fylla den funktion man tänkt sig. Många av de kaniner som ratas av ägare (jag kan inte kalla dem förvaltare) och som adopteras av människor som vill dem väl har trots allt tur, även om de ofta är traumatiserade. Men för den lilla vita kaninen som levde sitt korta, miserabla liv ensam i en bur och fick komma ut bara när den skulle dras i och klämmas på fick inte leva så länge. Och kanske var det bra, för ingen – varken människa eller djur – vill vara någons ägodel istället för den unika varelse man är född att vara.