Bosses halva kur mot e.cuniculi är avslutad. I början var han förfärligt trött men kanske berodde det mer på fällning och saknad efter Tovis. Nu är han i alla fall sig själv, äter som en liten häst och vill vara med hela tiden och se vad som händer. Han har fått stöd under kuren av CC, det innehåller ju mycket nyttigheter så jag tror att det har hjälpt till. Jag hoppas att medicinen har hjälpt, och att han får fortsätta leva sitt lyckliga liv så länge han vill.

Nästa vecka ska Ru och Alfons testas. Det är viktigt att få veta om de är smittade, och vara förberedd på symptom. Jag vet inte om de kan få behandling förebyggande men börjar med att låta veterinären ta prov på dem.

Annars går livet sin gilla gång. Vi har precis avslutat kvällsmusiken (CD:n hade blivit lite dammig av hö så jag fick starta om den). Ru bygger bo med pappkartonger och Alfons ligger så nära Bosse han kan komma genom gallret. Det har han gjort sedan Tova lämnade oss. Ibland står han och tittar undrande över på hennes och Bosses del av lägenheten, det är som att han försöker förstå om hon gömmer sig där han inte kan se henne.

Vi är inte oss själva, vi är sorgsna och tilltufsade. Men så länge vi kan spela kvällsmusiken är allt nästan som vanligt. Och på den evigt gröna ängen springer Saga och Tovis, saknade av oss varje minut.